“A good life is the train that hasn’t hit you and the malaria you haven’t caught.” Abdul
Oj vilken knock-out denna läsning var! Katherine Boo har skrivit en bok som klassats som facklitteratur, eftersom den är en reportagebok, men skriven skönlitterärt.
Journalisten Boo följer sopsamlarna Abdul, Sunil, Kalu och Sonu i fyra år i slumkvarteret Annawadi som ligger nära Mumbais internationella flygplats och dithörande luxuösa hotell. Allt som slängs därifrån kan vara värdefullt! Från kontoren slängs tippex som slumbarnen spär ut och sniffar i sig, något botar det hunger och förnedring, då de också själva ses som sopor. Vissa lyckas bättre och möts av avundsjuka eller blir rånade och avtvingade sina förvärvade rupier.
Flickorna och kvinnornas liv är inte mycket bättre, ofta bortgifta före femton till män som misshandlar dem. Flickebarn dränks i hinkar och deras död registreras som denguefeber eller någon annan sjukdom. Många ser ingen annan utväg än att äta råttgift för att få slut på allt.
Korruptionen är massiv. Alla skall mutas från poliser till läkare, jurister och politiker. Myndigheter vill visa upp tjusiga skolprojekt för barn i slummen, som senare visar sig vara en fasad, någon har stoppat pengarna i egen ficka.
Det är svårt att se några ljusglimtar i denna Mumbai-slum. Men de finns, alla är inte moraliskt fördärvade av fattigdomen även om effekten blir: Äta eller ätas! Abdul försöker, han vill göra allt rättskaffens, och han tål inte att några av hans vänner stjäl. Han stretar på för att försörja sin storfamilj på elva personer. Tragedin är när Abdul, hans far och syster blir anklagade för att ha fått grannfrun Fatima att sätta eld på sig själv. Rättegången drar ut på tiden, och de får sitta i fängelse en tid. Domarna viftar iväg dem i rättssalen som fungerar enligt löpandebandet-principen. Till slut släpps de fria.
Jag tänker ibland att jag under en vecka slänger bort något som för sopsamlare i Mumbais slum skulle vara en förmögenhet, att jag kan slösa vatten medan barnen i slummen badar i kloaker, och husmödrarna får köa i timmar på mornarna för att hämta dricksvatten från ett fåtal kranar.Jag tänker också att den här boken skulle jag vilja föreslå som obligatorisk kurslitteratur i ämnet samhällskunskap! Bakom det evigt vackra är något av det mest gripande jag läst om en verklighet som finns!
utdrag ur bokens efterskrift:
Korruptionens konsekvenser tycker jag är mycket underskattade. De innebär inte bara minskade ekonomiska möjligheter utan också ett förkrympt moraliskt universum. I mitt reportagearbete slås jag hela tiden av ungdomars etiska fantasier, till och med hos dem som befinner sig i så förtvivlade omständigheter att själviskheten borde räknas som en tillgång. Barn har inte mycket makt att omsätta dessa fantasier i praktiken, och när de vuxit upp kan de bli till den sortens vuxna som bara går förbi när en blödande sopletare ligger och dör en långsam död på vägkanten, som vänder sig bort när en bränd kvinna vrider sig i plågor, och vilkas första reaktion när en livfull tonåring dricker råttgift blir en axelryckning….På platser där de statliga prioriteringarna och marknadskrafterna skapar en värld så nyckfull, att om man hjälper sin nästa riskerar man sin egen familjs försörjning och ibland till och med den egna friheten, fungerar inte längre idén om att fattiga alltid hjälper andra fattiga. De fattiga ger i stället varandra skulden för regeringars och marknaders agerande, och vi som inte själva är fattiga är redo att lika kategoriskt ge de fattiga skulden.
