”Love was always moving, always pushing us forward – always in action – and we often had no choice but to submit to where it led us.” – Garrard Conley
”Boy Erased” är en HBTQ-film från 2018 som är baserad på en verklig historia. Berättelsen utspelar sig i Arkansas, USA och är baserad på Garrard Conleys självbiografi med samma namn. Conley är homosexuell och hans familj är kristna baptister. När det kom ut att han var homosexuell efter att hans rumskamrat som våldtagit honom avslöjat honom, blev han tvungen att gå i så kallad omvändelseterapi för att ”bota” sin sexuella läggning.
I denna film får vi följa den fiktiva gestalten Jared Eamons som är baserad på Garrard Conley. Han är 18 år och har precis insett att han är homosexuell. Precis som Conley har han blivit våldtagen av en annan man men blir trots detta beskylld, både för själva våldtäkten och för sin dragning till män. Jareds far är en högt uppsatt man inom Baptist-kyrkan och tvingar honom att genomgå omvändelseterapi.
Jareds mor (som spelas av Nicole Kidman) är dock en mer sympatisk figur i berättelsen. Både modern och Jared börjar så småningom ifrågasätta både kyrkan och faderns homofobi.
Ledaren för omvändelseterapin, ”Love in Action” är Sykes som även har en son som deltar. Trots att han varken är läkare eller utbildad psykolog, anser han att han har möjlighet att bota homosexualitet genom att förnedra deltagarna med olika övningar. Bland annat pekar han på stereotyper, kriminalitet i släkten samt övriga sjukdomar som alkoholism som avgörande faktorer för att ett barn blir homosexuellt trots att det egentligen inte finns någon koppling.
Jared lär känna de övriga deltagarna som alla har olika strategier för att ta sig igenom terapin. En av deltagarna Jon tar terapin på största allvar och undviker att röra vid andra män genom att hälsa med att göra honnör. En annan deltagare Gary spelar bara med för att inte behöva genomgå värre förnedring. En av de lesbiska deltagarna Sarah har extrem ångest och bekänner sina ”synder” i en predikan. Hon blir också tillsagd att ranka de homosexuella männen efter deras maskulinitet/femininitet, vilket Sykes ser som ett mått på hur syndiga de är.
Berättelsen har ett någorlunda lyckligt slut för Jared då mamman kommer och hämtar honom men trycker också på att alla inte har samma stöd hemma. Sykes son Cameron blir nedtryckt och tvingas lägga sig i en kista medan de slår honom med biblar. Han orkar till slut inte mer och bestämmer sig för att ta sitt liv. Slutet inger dock visst hopp då Jared försonas med fadern och skriver en bok och en tidningsartikel i Times om sina upplevelser.
Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska med svenska undertexter.


”Love was always moving, always pushing us forward – always in action – and we often had no choice but to submit to where it led us.” – Garrard Conley





”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”
”- Jag har längtat efter det här.





”En kort stund är jag som paralyserad. Tusentals tankar far genom huvudet men jag lyckas inte fånga en enda av dem. Men så möts jag av killarnas blickar. Med dödsskräck i ögonen står de halvt gömda bakom en dörr. Stilla och alldeles tysta, endast iklädda kalsonger. De tittar på mig som om de förväntar sig att jag ska lösa den fruktansvärda situationen vi just hamnat i, på samma sätt som jag går emellan under ett av alla deras syskonbråk. Men det här kan jag inte lösa. Lågorna är för stora. Hettan är för stark.” (sid 16)


















”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart. I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans. (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)