”Seger! svarade Pasjka lyckligt. ”Seger!”
”Vem vann?” frågade Sergejitj och stelnade till när han såg en fyrverkeripjäs komma farande rakt mot honom. Skräckslagen pressade han ryggen mot bibädden. Men den eldsprutande pjäsen slocknade innan den nådde marken.
”Jag vet inte,” svarade Pasjka, ”men det spelar ingen roll! Det viktiga är att någon vann! Att kriget äntligen är slut!” (sid 299)
”Grå bin” är en krigsskildring som för oss till kriget i Ukraina, dock inte år 2022 utan år 2016. Vi får följa förtidspensionären och biodlaren Sergejitj och hans kompanjoner som består av sex bisamhällen. När kriget knackar på dörren har hans fru och barn redan flytt, då han står ensam kvar med sina bikupor.
Vår protagonist befinner sig i den så kallade gråzonen i Donbass som varken är kontrollerad av den ukrainska armén eller de ryska separatisterna. Sergejitj uppehåller sig i en stuga som inte har haft rinnande vatten och el på länge. Matransonerna är knappa och han försöker bunkra upp sig med mat vid varje tillfälle. Vardagliga saker som de flesta tar för givet är lyx för en man som Sergejitj. Från sitt fönster ser han en beskjuten man vars identitet är oklar. Trots att han är beskjuten från båda sidorna vill han ge sig ut för att flytta liket. Det är ju ingen trevlig utsikt att ha en döing på bakgården. Grannarna tror att han är galen, och lever i en sorts förnekelse. Hur kan han vara så lugn trots kriget som rasar utanför hans fönster? Sergejitj hittar en avhuggen fot i jorden utanför sitt hus, som plockas upp och läggs i en soppåse.
De som inte är lugna är hans bin. De är hyperkänsliga för höga ljud och skingras då bomberna och missilerna från kriget exploderar. Eftersom bina är allt han har kvar från sitt gamla liv som ”arbetsbi” bestämmer sig Sergejitj för att ge sig ut på en roadtrip med sina kupor. Han träffar på vänliga själar som delar med sig av mat och sovrum (både för vila och sexuella behov), men också de psykiskt nedbrutna som ger sig på allt och alla, till och med hans bikupor vilket visar sig vara en dålig idé. Hans gamla pass är från Sovjetunionen, gränsvakterna undrar om Sergejitj kommit från det förflutna.
”Grå bin” är en tankeväckande roman om en pågående konflikt som fortfarande skakar hela världen. Berättelsen utspelar sig år 2016 vilket påminner oss om att konflikten pågått sedan 2014 då Ryssland annekterade Krim. Vi får följa en vanlig man som lever i ett samhälle som på många sätt liknar vårt förflutna, då han saknar förnödenheter som vi tar för givet och kläms mellan två militära styrkor som löser konflikter med våld. Vi får även se miljöpåverkan kriget har på djur och natur då Sergejitjs bin kommer tillbaka till sina kupor täckta av ett grått pollen. Kriget är som ett öppet infekterat sår som skadar alla, både den lilla människan och omvärlden han lever i.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som talbok med text via Legimus. Läs även ”Dagbok från en invasion” från 2023 av samma författare som diskuterar det nuvarande kriget och sin hybrid identitet mellan det ryska och det ukrainska.
För ett kontrasterande perspektiv läs den kontroversiella biografin ”ZOV: en avhoppad rysk soldat om Putins krig mot Ukraina” som handlar om en rysk fallskärmsjägares upplevelser om kriget och den kognitiva dissonansen som uppstår:
”You must learn to be generous with your absence to those who haven’t understood the importance of your presence.”
”But Allah uses the royal we in the Quran all the time! Why can’t we use a royal they? Because that’s what the transgenders use.” (p 71)
”Krigsrubriker över första sidan av Le Noveau Détective: ”Den värsta historien någonsin avslöjad. Nätverket av våldtäktsmän i Vaucluse. Han drogar sin hustru för att ge henne till andra män.” Vårt liv släpades i smutsen, sammanfattat i några rader, strax ovanför fotot av en seriemördare.” (sid 118)
”Förlåtelse är kraftfulla grejer. Som när en gammal, förhärdad brottsling förändras bara för att en liten mamma kommer in och är villig att förlåta honom.” (sid 203)
”Tintin är först fylld av förväntan inför flytten, men så fort jag berättar för Alexander om husköpet börjar Tintin säga saker som: ”Mamma, visste du att det finns björnar i Luleå? Mamma, visste du att ibland är det så kallt hemma i husen i Luleå att man måste bo på hotell. Mamma, jag vill inte flytta till Luleå för det är svårt att få nya kompisar.” (sid 121)
”När hon kommer fram till morsan och polisen bakom glasrutan stryker hon undan håret. Kilar in en hårslinga bakom örat. Jag tror först hon ska vända sig om för att kontrollera var jag står. Kolla om jag är kvar. Men det gör hon inte. Istället lägger hon båda händerna på bänken framför glaset, där man står och fyller i papper eller beställer ett nytt pass. Hon pressar fingrarna mot träskivan. Benen skakar när hon tittar på polisen.
