”I’ll find a solution. I’m sure.”
”De ovanliga” är en fransk film av de judiska regissörerna Oliver Nakache och Érik Toledano som också ligger bakom succén ”En oväntad vänskap”. I denna film får vi följa den judiska huvudpersonen Bruno som alltid bär sin kippa under kepsen och hans kompanjon muslimen Malik. Filmens fokus ligger på deras passion, att hjälpa autistiska barn och ungdomar.
Vi får följa vardagshjältarnas stressiga arbetsdag. Mycket går fel då de autistiska ungdomarna som vårdas kan vara mycket oförutsägbara. Bruno och Malik har tagit sig vatten över huvudet då de tagit in för många ungdomar som alla har stora problem. Bruno har även anställt en mörkhyad man som just tagit sig ur kriminaliteten. Han saknar utbildning och sköter inte sitt jobb men kanske borde även han få en chans att bättra sig? Dock uppstår problem när en pojke med ”lågfungerande” autism rymmer och hamnar på motorvägen vilket leder till en nästan action-laddad jakt, då de måste rädda hans liv.
Bristen på resurser och pengar är ett återkommande problem då hotet från inspektörerna som vill att de ska slå igen sin verksamhet, ständigt hänger över dem. Problematiken har hämtats direkt från verkligheten då många organisationer i Frankrike som förser de autistiska med mat och tak över huvudet blir tvungna att slå igen. Detta medför att många autistiska personer inte får de stöd som de behöver av det franska samhället och blir därmed tvungna att förlita sig på föräldrar eller i värsta fall blir hemlösa.
Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek med franskt tal och svensk text. Ni kan även låna den digitalt som e-film via Cineasterna.


”I’ll find a solution. I’m sure.”





”Before I knew it, I had left my body and was looking down from the ceiling at Mr Igasaki holding my head. Wow, I must have summoned a super strong magical power.”
”And Hua Jun did die. For a lie can only live so long. But Mulan lived.”












”Usch, jag tycker det är otäckt med han, Hitler! Far säger att det kommer att bli krig. Är du inte rädd, Betty?
”När min dotter var sju år och tog ett bad med kompis, bubblor och barbiedockor hörde jag kompisen plötsligt säga: ”Jag måste banta, kolla min mage.” (…)
”Vi har alla en gräns. För vad vi är beredda att stå ut med innan vi knäcks. När jag gifte mig med din pappa visste jag precis var min gräns gick. Men långsamt, för varje incident, tänjdes min gräns lite till. Första gången din pappa slog mig ångrade han det genast. Han svor att det aldrig skulle hända igen. Andra gången han slog mig ångrade han sig ännu mer. Tredje gången var det mer än ett slag.”




