Jag har alltid älskat Stephen King! Till och med när han är som sämst är han bra och få skildrar människor och platser som han! Nog med smicker!
I Doktor Sömn återupptar vi bekantskapen med Dan Torrance – grabben från Varsel, som inte längre är någon grabb, utan en tämligen tom och nergången man, som drar från stad till stad och genom spriten försöker undkomma de demoner han bär på. King utforskar i den här boken i hur hög grad vi som vuxna återupprepar våra föräldrars (och deras föräldrars) misstag. För dem som minns var Dans far Jack (Here´s Johnny!) även han alkoholiserad och med kort stubin. I mötet med unga Abras, som har mer än sin beskärda del av the Shining (skimret) tvingas han också möta sig själv.
Jag har alltid tyckt att Varsel egentligen ska läsas som en Kingsk biografi, där huset och allt som där i finns, står för självet med överjag (vind), detet (källare) och jaget (allt där i mellan) befolkat med Jungeanska arketyper. Då blir boken riktigt intressant – det kräver förstås att man vet lite mer om Kings liv och en gnutta om Freud och Jung. I Doktor Sömn fortsätter hans bearbetning av livet genom att Dan Torrance är gravt alkoholiserad – vilket även King har varit – och aktiv medlem i AA (Anonyma Alkoholister). Jag skulle kunna skriva sidor om detta, men avslutar här med en uppmaning – Läs Den! – och ett extra lästips – Konsten att skriva – en hantverkares memoarer – av samma författare!
Trevlig läsning!
Carin Blom