Böcker – symboliskt värde eller bara papper?

”Enligt islam är Koranen Guds ord. Man får inte vara rituellt oren när man rör vid den. Kvinnor får inte hålla i den när de har mens. Man får inte ens slicka på fingrarna när man bläddrar i den. Ändå finns det tillfällen då även muslimer bränner koraner. (…) Den tredje kalifen Uthman hade så många olika versioner av Koranen att han samlade in dem, och sedan valt ut ”den rätta” lät han bränna de andra.” (sid 22-23)

”Där man bränner böcker : Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur” är en fack litterär bok som handlar precis som titeln antyder om böcker och till och med diskussioner om böcker som blivit förbjudna eller ifrågasatta.

Ölmedal diskuterar en rad olika ämnen kopplat till bokcensuren. Ett ämne som hon kommer in på är religiösa texter som Koranen. Den heliga boken får inte brännas i normala fall utan generellt sett så ska den begravas. Andra anser att det är bättre att bränna för att undvika att Koranen rör vid något ”orent”. Åsikterna går isär även bland muslimer då högt uppsatta ledare bränt Koranen när de haft för många exemplar. I dessa fall är den fysiska boken bara en bok. När Koranen bränns inlindad i bacon blir boken inte bara fysisk utan en politisk symbol. Ölmedal återkommer till debatten om de bannlysta böckerna på biblioteken. Gallrade böcker bränns när de blir irrelevanta eller för gamla, samtidigt talar man om bokbål då förbjudna böcker bränns.

Vidare berör Ölmedal även diskussioner om böcker och undervisning om stereotyper vilket också kopplas till så kallad ”trigger warnings” som därmed innebär att material som kan upplevas som stötande uppmärksammas i introduktionen av en bok, film eller föreläsning. Ölmedal nämner ett exempel från Sverige då en universitetslärare i sexologi vid namn Mariah Larsson som blev anklagad 2021 av sina elever för att vara rasist eftersom hon hade en föreläsning där några bilder på stereotyper i bland annat Pippi dök upp i samband med det rasistiska skällsordet. Studenterna argumenterade att de mörkhyade eleverna skulle må psykiskt dåligt om de såg bilderna vilket ledde till en debatt som slutade med att studenterna anmälde föreläsningen samtidigt som fakulteten anmälde studenterna och menade att det var förbjudet att förhindra en föreläsning. Larsson påpekar att det var jobbigt att en ensidig version delades i media, att hon blev stämplad som ”en rasistporrforskare som sa n-ordet”.

Även förtal i samband med boken ”Märit” av Ing-Marie Eriksson utgiven 1965 tas upp, vilket är det enda fallet i svensk historia där en bok anmälts. I denna bok pekas en funktionshindrads familj ut som förövare vilket Bonnier försökte censurera genom att ge dem fingerade namn men på ett ställe råkade namnet på mamman som misshandlade komma med vilket medförde att boken anmäldes 1967.

Ett annat nutida exempel är böcker och inlägg på sociala medier om MeToo då tjejer blivit anmälda för förtal även i samband med att de försökt varna andra för dömda våldtäktsmän. Ett underligt exempel visar en minderårig flicka som våldtogs av en vuxen man och senare försökt varna andra om honom på sociala medier. Konsekvensen blev att hon fick betala skadestånd till samma män som bevisligen våldtagit henne även om själva brottet straffades och domen var offentlig. Detta beskrivs som ”backlashen” då feministisk framgång följs av en medial motreaktion. MeToo uppges ha sänkt jämnställdhetsidealen sedan 2014 bland män vilket leder till ökade klyftor i samhället.

Boken finns tillgänglig hos oss på svenska. Utkommer som talbok 26 oktober på Legimus.

Läs även ”Backlashen : Metoo och revolutionen som stoppades” av Irena Pozar:

Kvinnor som mördar

”Lindas mamma är döende. Bröstcancern har spridit sig till skelettet (…)

Är du lycklig? frågar mamman.

Ja, ljuger dottern.

Mamman uppmanar henne att återvända till Jehovas vittnen.”

”Kvinnor som mördar” är en reportagebok av Niklas Svensson som undersöker två kvinnliga mördare, Linda och Jessica. Svensson uppmanar till empati men vill inte ursäkta eller förlåta, utan snarare belysa varför deras tragiska öden ledde till mord och fängelsestraff. Ett av tio mord begås av kvinnor, oftast känner de offret. Tonen är saklig och inte alltför personlig, vilket påminner om en kvällstidning. Vilket kanske inte är överraskande med tanke på att Svensson är just reporter för Expressen.

Linda fick 18 års fängelse för att ha dödat sin sambo, en betydligt äldre man som ville ha en ung kvinna vid sin sida. Hon beskrivs som en ”golddigger” som var ute efter den äldre mannens pengar. Hennes uppväxt inom Jehovas vittnen berörs då hon inte passade in i sekten.

Jessica mördade en granne tillsammans med sin pojkvän. Hon begick inte fysiskt våld men blev fängslad på grund av att hon filmat mordet och skrikit ”nu!” innan grannen dog. Hon beskrivs som en mytoman som ändrar sina berättelser konstant och begår även ett grovt rån mot offret. Hennes uppväxt kantas av barndomstrauma, en pappa som missbrukar och en mamma som inte mår bra efter incest under barndomen. Jessica flyttas mellan olika hem, men aldrig får hon en trygg fast punkt.

Båda kvinnorna har en historia av att ha blivit utsatta av män men samtidigt också riktar falska anklagelser om sexuella trakasserier gentemot sina offer. Mördarnas kön blir därmed något som ligger i fokus, både hur de utnyttjats som kvinnor och hur de utnyttjar att de är kvinnor och fysiskt svagare än män för att skylla ifrån sig.

Offrets familj uttrycker att de inte borde ge Linda uppmärksamhet eller ens skriva ut hennes namn. Hennes egen far som fortfarande är med i Jehovas vittnen uttrycker agg mot Svensson som han anser tjänar pengar på deras olycka trots Lindas samtycke till att vara med i boken. Svensson  tvekar när han hör dessa ord men bestämmer sig slutligen för att ge kvinnorna en röst, i hopp om att förhindra fler liknande tragedier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok med text via Legimus.

Läs även Jenny Küttims bok ”Sanningsbärarna” som också handlar om Jehovas vittnen:

TikTok favoriter – I’m Glad My Mom Died

”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.

Brave, kind, loyal, sweet, loving, graceful, strong, thoughtful, funny, genuine, hopeful, playful, insightful, and on and on…

Was she, though? Was she any of those things? The words make me angry. I can’t look at them any longer.

Why do we romanticize the dead? Why can’t we be honest about them? Especially moms. They are the most romanticized of anyone.” (sid 302-303)

”I’m Glad My Mom Died” är en engelsk biografi av Jeanette McCurdy som växte upp som barnskådespelare och medverkade i bland annat barnprogrammen iCarly och Sam & Cat på Nickelodeon. Hon hade rollen som den pojkflickiga karaktären Sam Puckett.

Manusförfattaren Dan Schneider hamnade i blåsväder då han anklagades för ha psykiskt misshandlat sina barnskådespelare. I samband med MeToo blev han även anklagad för att ha sexualiserat minderåriga men blev inte fälld på grund av bristande bevis. I McCurdys biografi benämns han aldrig vid namn utan som ”The Creator” vilket får honom att att framstå som en nästintill religiös figur. Hon blev erbjuden 3 miljoner för att hålla tyst om Schneiders misshandel men hon vägrade.

Fokuset ligger på McCurdys relation med sin bortgångna mor som dog i bröstcancer. Hon hade alltid drömt om att bli skådespelare och tvingade McCurdy att uppfylla denna dröm trots att hon egentligen inte ville. För att kunna spela yngre roller, tvingades McCurdy att banta tills hon fick anorexi, något som mamman uppmuntrade. McCurdy växte även upp som mormon och blev tillsagd att lyssna till sin inre religiösa röst. Detta förvirrade henne då hon led av tvångssyndrom.

McCurdys mor antas vara narcissist då hon konstant misshandlade sin dotter både psykiskt och sexuellt. McCurdy och hennes bröder växte upp i ett stökigt hem. Mamman hade samlarsyndrom vilket innebar att allt sparades till och med skräp som gamla schampo-förpackningar och trasiga tallrikar. Barnen fick sova på madrasser i köket då deras sängar var belamrade med skräp. Mamman misshandlade även pappan och hotade honom med kniv vid flera tillfällen.

McCurdy blev den som försörjde sin familj. Hon fick stå ut med mamman konstant och fick aldrig ta självständiga beslut. Hon fick inte torka sig i rumpa själv efter att ha varit på toaletten och var tvungen att bli duschad av mamman upp till 17 års ålder, vilket även var då de sexuella övergreppen ägde rum. Efter mammans död fortsatte McCurdy sin skådespelarkarriär tills hon till sist fick erkänna för sig själv att hon var olycklig. Idag kämpar hon med sin läkningsprocess och har gått i terapi för sina barndomstrauman och ätstörningar.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.