Etikett: tragiska HBTQ-karaktärer

Publicerat

Lesbiska ligan

”Nu hade alla hon älskat vänt henne ryggen. Hon skruvade på ringen och vred den av fingret, höll upp den framför ansiktet. Tårarna blandades med regndropparna och hon brydde sig inte om att människor hastade förbi bakom henne med huvudena hukande under paraplyer. (…) Det fanns ingen anledning att behålla ringen. Margit skulle aldrig få den, ingen annan kvinna heller.”

”Lesbiska ligan” av Mian Lodalen är en historisk roman som är baserad på en verklig händelse (alterfiktion). 1943 var sista gången i svensk historia som någon blev straffad för att vara homosexuell. Händelsen blev känd som ”Lesbiska ligan”, ett alkoholindränkt svartsjukedrama mellan ett flertal lesbiska/bisexuella kvinnor som spårade ur.

I denna bok får vi främst följa Eva Lindberg (1899-1978), Margit Bernhardina Zacke (1904-1943) och Elin Gunvor Lindquist (1913-1976). Vi får en inblick i hur det var att vara lesbisk och osäker på sin könsidentitet på 40-talet. Lindberg beskriver sig som en ”manskvinna” som känner sig mer bekväm i kortklippt frisyr och herrkostym. Även Lindquist beskrivs som maskulin och kan möjligtvis ha identifierat sig som en transperson.

Lindberg gifte sig däremot med en man, Gösta och bar då mer stereotypa kvinnokläder som kofta och kjol. Lindberg kände sig dock aldrig nöjd när hon förnekade sin identitet och skilde sig. Även om de flesta män var oförstående beskrivs Lindbergs man som en av de få som faktiskt var empatisk eftersom de fortsatte vara vänner. När Gösta kallades in till förhör för att läsa polisrapporten där Lindbergs sexliv beskrevs mycket ingående, vägrade han att läsa eftersom han ansåg att det var för privat.

Anledningen till att svartsjukedramat mellan kvinnorna blev en rättssak, berodde på att Lindberg brutit sig in i en lägenhet där Zacke och Lindquist befann sig. Hon var vid detta tillfälle full eftersom hon var alkoholist och betedde sig hotfull, samt utsatt de övriga kvinnorna för telefontrakasserier.

Zacke tillkallade polisen som arresterade Lindberg som fortfarande var alkoholpåverkad och berättade i detalj om sitt sexliv för polisen. De övriga kvinnorna blev då också inblandade och ljög för att skydda sig själva. Alla inblandade blev dömda till 5-6 månaders straffarbete förutom Margit som dog i tuberkulos. Kvinnorna förlorade även sina jobb, särskilt Lindquist som arbetade inom försvaret.

1944 avkriminaliserades homosexualitet men klassades då istället som en psykisk sjukdom. Inte förrän 1979 togs homosexualitet bort från Socialstyrelsens register över sjukdomar, trots att Riksdagen redan uttalat sitt stöd för homosexuella år 1973. År 2009 fick HBTQ-personer i Sverige samma rättigheter då de officiellt fick gifta sig. Kampen fortsätter dock i många delar av världen, ibland kan även rättigheter tas bort så det är viktigt att vara medveten om vår egen svenska historia.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok på Legimus 9 november.

Publicerat

En tragisk kärlekshistoria

”Och nog fick vi vår regnbåge. Inte bara en, utan två på samma vecka. (…) Inte ens Disney hade kunnat iscensätta någonting sådant, ordet fenomenal räcker inte till. Jag började gråta.”

 

”Vi är Orlando – En amerikansk tragedi” är en reportagebok om skjutningen som inträffade 12 juni 2016 på nattklubben Pulse i Orlando, inte långt ifrån Disney-World. Händelsen har spekulerats vara ett hatbrott eftersom den primära målgruppen på klubben var latinamerikaner inom HBTQ-spektrumet (även om heterosexuella och cispersoner också var välkomna). 49 personer sköts och 53 skadades allvarligt vilket gör händelsen till den näst dödligaste masskjutningen i USA:s historia efter 11 september.

Händelsen räknas som ett terrordåd då gärningsmannen Omar Mateen motiverades av islamistisk extremism och hade kopplingar till IS. Det är oklart om han valde just denna klubb på grund av homofobi eftersom det spekuleras att han ursprungligen riktade in sig på andra klubbar som inte var specifikt inriktade på HBTQ-personer men ändrade sig på grund av alla säkerhetsvakter runt Disney-området.

Källor uppger däremot att Mateen uttryckt homofobiska åsikter vid flera tillfällen. Precis innan dådet hade Disney anordnat en Pride parad som de kallade ”Gay Day” vilket antas ha motiverat gärningsmannen. Ingen vet vad som egentligen försiggick i hans huvud och eftersom polisen blev tvungna att skjuta honom för att rädda gisslan som han hållit fast på toaletten i flera timmar,  förblev hans motiv  ett mysterium. Oavsett gärningsmannens avsikter slog brottet hårt mot HBTQ-befolkningen.

I denna reportagebok får vi följa flera överlevare och familjemedlemmar till de som miste livet under denna tragiska natt. Hilton har valt att inte skriva en löpande text där han intervjuar en respondent i taget utan följer händelseförloppet steg för steg då nattklubbens besökare ömsom beskriver vad som hände och hur de reagerade i olika situationer. Även vårdpersonal, poliser och politiker intervjuas för att ge sin version av händelsen.

Nattklubben Pulse upprättades 2004 till minne av  Barbara Pomas bror John som var homosexuell och dog 1991 i AIDS . Klubben var en mötesplats för stadens HBTQ-invånare med särskilt fokus på latinamerikaner. Just denna natt som kallades ”Latina Night” spelades spansk musik vilket var viktigt för de latinamerikanska HBTQ-personerna som tillhörde flera minoriteter samtidigt och därför var särskilt utsatta.

Hilton berättade om skrivprocessen under seminariet ”Vi är Orlando” på den digitala bokmässan 2020. Han berättar om de anhöriga till de döda som han träffade och hur han anlände i Orlando medan rättegången fortfarande pågick. Författaren berördes av hur alla hjälptes åt under krisen och menar att även om boken kallas ”En amerikansk tragedi” så skulle den lika gärna kunnat heta ”En amerikansk kärlekshistoria”.

Läs denna rörande reportagebok på vårt bibliotek eller som talbok på Legimus. Läs också Hiltons tidigare böcker ”No tears for queers” som också handlar om hatbrott mot HBTQ-personer. Böckerna hittar ni i vår regnbågshylla under facklitteratur.

Publicerat

Det andra könet

”Det går inte att vara sig själv som kvinna i den här världen, man måste gömma sig  och kompromissa, annars kommer dom efter en, så är det bara. Dom hyllar målningarna för att dom tror att det är en kille som gör dom, men tror du reaktionerna hade varit likadana om det var en brud?”

 

”Paradiset ligger under mammas fötter” är Gina Dirawis debutroman. Titeln är ett citat från profeten Muhammed. Dirawi berättade på bokmässan 2020 under seminariet ”Våga skriva en bok!” att hon tolkar citatet som feministiskt eftersom det talar emot patriarkatet. I hennes berättelse har hennes karaktärer väldigt olika och komplicerade relationer med sina mödrar vilket påverkar dem och formar deras identiteter.

Dirawi är mest känd som  programledare, komiker, artist och skådespelare. Hon är född i Sverige men har har palestinska rötter. Dirawi är känd på YouTube för sina satiriska videoklipp som fokuserar på feminism och stereotyper angående invandrare och muslimer. Tyvärr har hon också blivit mordhotad flera gånger av personer som inte accepterar hennes åsikter. Hon blev även hotad av kristna svenska tittare då hon var jul värd under julen 2015 eftersom hon är muslim.

Berättelsen handlar om två muslimska tjejer Mona och Mila och utspelar sig växelvis i Norrland och i ett palestinskt ”ghetto” i Beirut. Dirawi tar upp fler viktiga ämnen i boken som feminism (från olika perspektiv), främlingsfientlighet, kulturell appropriering, sexuella trakasserier, arrangerat äktenskap, hedersmord och psykiskt ohälsa.

Mona och Mila är varandras extrema motsatser. Mona är en bisexuell liberal feministisk konstnär som protesterar mot pariakatet med sin uppseendeväckande och vulgära konst. Mona är en duktig muslimsk flicka som bär hijab, har otroligt höga krav på sig själv och siktar på att komma in på läkarlinjen. Trots sin vänskap ser tjejerna varandra som överdrivna extremister.

När Mila misslyckas med att komma in på läkarlinjen, får hon en psykos och försöker ta livet av sig genom att köra in i ett träd. Medan detta sker ber Monas mor, som är dödligt sjuk, att bli begravd i ett palestinskt flyktingläger. Mona beger sig utomlands utan att Mila är medveten om detta vilket leder till att hon känner sig övergiven, vilket i sin tur försvårar hennes psykiska ohälsa. Hon blir inlagd på psyket men fortsätter förneka sina problem och ser ned på de övriga patienterna.

Samtidigt får vi följa Nour som är Monas släkting i Beirut. Staden är fylld av korrupta män som styr kvinnorna med en järnhand. Hedersmord och våldtäkt är vanligt i lägret och det är alltid kvinnorna som får skulden eftersom de inte har samma rättigheter som männen. Mona får inte ens närvara vid sin egen mors begravning på grund av att hon är tjej och blir tvungen att klättra upp på en balkong med en kikare för att se sin mor bli nedsänkt i marken av främmande män.

När Mona protesterar mot orättvisorna genom att måla en satirisk väggmålning av en av tyrannerna, blir hon viral på internet vilket leder till upplopp i staden. Straffet blir att kvinnorna inte längre får gå ut själva utan manligt sällskap, vilket Nour och Mona inte kan acceptera. De planerar en kupp och skaffar fram vapen för att lura förövarna att konstnären blivit skjuten men allt går inte som planerat. Nour, som är lesbisk och bitter över att hennes flickvän blivit bortgift till en utländsk äldre man, vill använda dessa vapen för att hämnas istället.

”Paradiset ligger under mammas fötter” är trots de allvarliga ämnena som Dirawi diskuterar en humoristisk berättelse. Författaren använder sig av mycket galen humor och sätter sina karaktärer i absurda situationer och diskussioner. Kulturkrockar sker men samtidigt med glimten i ögat. Observera dock att boken innehåller en hel del grafiska beskrivningar om kroppsliga vätskor, svordomar, självskadebeteende och självmord.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

Publicerat

Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.

Publicerat

Girl

”I made it through my darkest, most challenging times. I am a professional dancer and a unique, brave, strong woman that knows exactly who she is and what she wants. Now, I can proudly say that I am transgender.” – Nora Monsecour

 

”Girl” är en film med HBTQ-tema av den homosexuella filmregissören Lukas Dhont. Berättelsen är baserad på en verklig transperson, Nora Monsecour. Hon var tidigare ballettdansös men dansar numera modern dans i Tyskland. Dhont och Monsecour träffades i 15-årsåldern då de ännu inte kommit ut med sina identiteter och hittade stöd hos varandra. ”Girl” är Dhonts hyllning till Monsecour and hennes dans.

Filmen handlar om den 15-åriga Lara (spelad av balettdansösen Victor Polster) och berör puberteten och det tuffa klimatet inom balettvärlden. Lara har just börjat ta hormoner men de har inte börjat verka ännu vilket medför att hon känner sig annorlunda än de andra tjejerna. Hon har svårt att kontrollera sin kropp när hon dansar balett på grund av hennes fysik. Lara skäms för att visa sitt könsorgan för de andra tjejerna i omklädningsrummet och försöker tejpa för det vilket leder till blödningar och infektioner efter danslektionerna.

Lara har en pappa som stöttar henne och gör sitt allra bästa för att få henne att inse att hon duger och har talang. Ingen mamma syns till och pappan får ensam ta hand om sin deprimerade tonårsdotter och hennes sexåriga lillebror som fortfarande inte förstått att hans storasyster inte längre heter Victor. Trots att hon har en kärleksfull familj har Lara svårt att prata om känslor. När hon blir mobbad och förnedrad av de som hon trodde var hennes tjejkompisar, gör Lara allt hon kan för att pappan inte ska få veta eftersom hon är rädd för att ytterligare tynga ned honom.

Detta slutar tyvärr olyckligt då Lara börjar hålla inne sina känslor vilket till slut leder till självmordstankar och självskadebeteende. Detta illustreras i en otäck scen då Lara skär i sitt könsorgan med en sax men ångrar sig och ringer ambulansen. Hon får hjälp av ambulanspersonalen och sin pappa. Efter denna olyckliga händelse försöker Lara trots allt kämpa på och gå vidare med sitt liv och sin könskorrigerande behandling.

”We made a film with some hard, honest scenes. Scenes that might be disturbing to watch, but that are crucial to show. I do not want to sugarcoat my experiences or hide away my darkest thoughts. I shouldn’t have to — they are real and not uncommon in the trans community. Though my story does not include this final event, it’s a thought that lingered in my mind every day. 

Girl also shows the importance of a loving and supportive home, like the home I was fortunate to grow up in. Children should be able to talk openly with their family and their friends. Girl is not a horror movie — it has a message of courage, bravery and passion. ” – Nora Monsecour

Filmen har fått både positiv och negativ kritik. Valet av skådespelare har kritiserats då Victor Polster som till slut blev utvald till rollen som Lara inte själv är en transperson. De fanns sex tjejer som provspelade rollen som Lara men inte valdes ut på grund av att deras balettkunskaper inte höll måtten enligt Dhont. Kritikerna anser däremot att det är fel att skådespelarna som identifierade sig som transpersoner inte fick en chans till rollen och tycker det är synd att så många HBTQ-berättelser fokuserar på psykisk ohälsa istället för att normalisera HBTQ.

Monsecour har bemött kritiken och argumenterar att Lara inte representerar alla transpersoners upplevelser utan är en personlig berättelse baserad på hennes egen tonårstid då hon mådde väldigt dåligt psykiskt. Monsecour trycker på att självskadebeteende och självmord hos tonåringar ofta är impulsivt och att det därför är viktigt för omgivningen att vara uppmärksam på alla tecken.

Filmen har franskt och flamländskt tal med svenska undertexter. Filmen finns tillgänglig för utlån på vårt biblioteket. Observera att filmen innehåller scener som berör känsliga ämnen som självskadebeteende, könsdysfori, nakenhet och sexualitet.

Publicerat

Vacker utanpå, rutten inuti

”The Belles” av Dhonielle Clayton

”The Belles” är en mörk fantasy som utforskar baksidan av samhällets skönhetsideal. Idén till boken växte fram då författaren Dhonielle Clayton som tolvåring tjuvlyssnade på några äldre killars diskussion om sina respektive flickvänners kroppar. De bläddrade i tidningar med supermodeller och kommenterade hur coolt det vore om de kunde bygga den perfekta flickvännen genom att ta ut de perfekta benen, brösten, hudfärgen osv. Detta påverkade författaren i flera år eftersom hon hade komplex för sin mörka hud och sitt stripiga hår.

I den fiktiva världen Orléans där romanen utspelar sig, är det möjligt att bygga den perfekta människan, tack vare de magiska systrarna Belles. Huvudpersonen Camellia Beauregard och hennes systrar konkurrerar om drottningens uppmärksamhet. Tiden har kommit för drottningen att välja ut sin favorit bland systrarna som kommer att tjäna dem på slottet.

Det perfekta utseendet är något som folket konstant strävar efter då de fått en förbannelse lagda över sig av gudarna som medfört att alla har fått grått hår, blodsprängda ögon och ful hy. För stora summor pengar kan de få en skönhetsbehandling av Camellia och hennes systrar som varar i några månader. Detta medför att trender snabbt blir omoderna och det är viktigt att hänga med om man vill bli socialt accepterad.

Camellia som är väldigt ambitiös och passionerad gör allt för att få drottningens godkännande. Till sin stora förvåning blir hon inte vald, vilket får henne att känna svartsjuka gentemot sin syster då hon anser sig vara bättre.

En dag får Camellia ett besked om att systern fått sparken efter att hon gått in i väggen och förstört en högt uppsatt persons utseende genom att ge henne genomskinlig hud. Camellia kan först inte låta bli att vara skadeglad då hon får ta över systerns roll men börjar alltmer märka att något inte stämmer. Kronprinsessan som snart ska krönas till den nya drottningen är en manipulativ sociopat som planerar att styra Orléans med en järnhand med hjälp av sin favorit Belle. Hon är beredd att göra vad som helst för det perfekta utseendet och är inte rädd för att kliva över lik för att uppnå detta.

Mardrömmen börjar för Camellia som inte vågar trotsa diktatorns önskemål. Hon blir tvingad att använda sina krafter för att tortera och döda de som motsätter sig kronprinsessan och får utstå obehagligheter från sina kunder, både sexuella trakasserier och från föräldrar som vill att hon ska ge deras barn smärtsamma skönhetsbehandlingar. Till sist blir hon tvungen att ta ställning för att rädda både sig själv och kungariket från den grymma härskarinnan.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska.

Publicerat

En berättelse om social utsatthet

”Om vi bara kunde byta kroppar med varandra” av Johanna Nilsson

” (…) Jag tänker på hur en dikt om mig reser med vindarna ända hem och landar i gräset framför pappa när han går runt med gräsklipparen. Ska han köra över mig eller skona mig, kanske rentav läsa mig, vika ihop mig och lägga mig i sin skjortficka, rakt ovanför hjärtat?”

Huvudpersonen Bill (smeknamn Kung B) är en hemlös tonåring som växt upp i en konservativ kristen familj. Bill är en transperson och hette tidigare Bella. Hans djupt religiösa familj, i synnerhet fadern, kunde inte acceptera honom vilket ledde till att han blev utsparkad hemifrån. För att klara det hårda livet på Stockholms gator tar han starka droger och sniffar lim under bron med två yngre marockanska pojkar, Lill-Muhammed och hans autistiska bror Ali. Barnen har ingen som försörjer dem, så de har lärt sig att stjäla plånböcker och handväskor. Bill saknar sin familj väldigt mycket men klarar inte av att ta hjälp av socialen eftersom han fastnat i sitt drogmissbruk.

En kväll när Bill övernattar i ett mossigt förråd träffar han den muslimska poeten Omari (smeknamn Drottning O) som letar igenom soporna efter bortslängd klassisk litteratur. Det visar sig att hon också är transperson, hemlös och beroende av droger. Bill faller direkt för henne och de har passionerat sex i soprummet.

Omari har flytt från Iran och har fått avslag när hon sökt asyl i Sverige. Hon är en illegal flykting och riskerar att skickas tillbaka hem om hon blir upptäckt av polisen. Hon har flytt från hedersvåld och kommer att bli avrättad om hon åker tillbaka till Iran. Även om hon älskar Bill, kan hon inte låta bli att avundas honom eftersom han, som svensk medborgare, har möjlighet till en bättre framtid.

Omari tvingas prostituera sig för att överleva. När hennes välbärgade hallick kidnappar henne och håller henne fånge som sexslav i flera dygn får hon till sist nog. Omari och Bill bestämmer sig för att tillsammans råna våldtäktsmannen och använda pengarna för att ta sig ur drogmissbruket. Detta visar sig vara lättare sagt än gjort.

Boken berör ämnen som ensamhet, längtan och att hitta sig själv. Det finns hopp om en bättre framtid men samtidigt trycker berättelsen också på att alla barn och ungdomar i världen inte har samma förutsättningar som vi har i vårt svenska demokratiska samhälle.

Författaren Johanna Nilsson blev nominerad till Augustpriset 2017 för sin bok ”För att väcka hon som drömmer” och har skrivit flera böcker som berör depression, självmord och social utsatthet. Boken finns tillgänglig på svenska och som talbok via Legimus.