Etikett: politik

Publicerat

Ett lyckligare år

”Jag måste för min del säga: hade Kristus varit en kvinna, hade jag aldrig kunnat älska honom.” – Pontus Wikner

 

”Ett lyckligare år” är en historisk HBTQ-berättelse av komikern Jonas Gardell som är baserad på en verklig historia. Boken är uppdelad i två delar: den första delen som belyser 1800-talets syn på homosexualitet och den andra delen som utspelar sig på 1970-talet då Gay Power rörelsen i Örebro gjorde sina röster hörda för att protestera mot orättvisorna.

I den första delen får vi möta en av 1850-talets mest kända svenska filosofer, Pontus Wikner (1837-1888). Han var djupt religiös och studerad i sin ungdom på Uppsala universitet. År 1884 utnämndes han till professor i filosofi på Kristiania universitet (som är det äldsta universitet i Norge, numera känt som Universitet i Oslo). Han hade dock en hemlighet som han bar på: han var homosexuell and hade en förbjuden romans med vännen Herman.

Gardells berättelse är alterfiktion, vilket innebär att han lever sig in i Pontus och Hermans situation på 1850-talet och berättar på ett skönlitterärt sätt deras historia varvat med facklitterära/biografiska inslag. Gardell själv är på sätt och vis närvarande i texten och dyker till och med upp vid ett tillfälle.

Wikner var tvungen att förneka sin kärlek till Herman då han både saknade ord för att beskriva deras kärlek och homosexualitet var så skamfyllt att de inte ens vågade förbjuda den eftersom de var rädda att folk skulle begå ”otukt mot naturen” och därmed straffas av Gud. Wikner, likt Gardell själv, slits mellan sin kristna tro och sin längtan efter kärleken till en man.

Olyckligt nog gifter sig båda männen med kvinnor som de egentligen inte älskade och Wikner skriver en text vid namn ”Psykologiska självbekännelser” baserat på sina dagböcker. Denna text förseglas i en blecklåda för att öppnas igen under ”ett lyckligare år”. Wikner hade trots allt hopp för att de som var annorlunda en dag skulle bli fria att älska vem de ville. Hans bok gavs ut postumt 1971.

I den andra delen hoppar vi lite abrupt till 1970-talet. Gardell berör HBTQ-personernas kamp för jämställdhet. Vi får se en modig man ställa sig upp och fråga statsministern om det inte är dags för HBTQ-frågor att få ett utrymme i den politiska debatten. Vi får se det gulliga lesbiska paret Vanja och Kerstin som la ut en annons i Aftonbladet att de tänkte gifta sig trots att detta inte var tillåtet förrän 1995. Vi får se deras första demonstration då de får oväntat stöd från en blind äldre dam i rullstol som dyker upp och sedan mystiskt försvinner, något som syns på de gamla fotografierna.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som talbok via Legimus och som e-bok via Elib.

Publicerat

10 år efter Utøya

”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart.  I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans.  (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)

”10 år efter Utøya – Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” är Ali Esbatis självbiografi som handlar om hans upplevelser vid terrorattentatet på den norska ön Utøya, 22 juli 2011. 69 personer dödades och 110 personer skadades av terroristen Anders Behring Breivik. Gärningsmannen hade klätt ut sig till en polis för att lura sina offer.

Esbati är politiskt verksam inom Vänsterpartiet. Den 22 juli höll han en Powerpointpresentation för ungdomarna i lägret. Esbati är född i Iran och kom till Sverige 1986 men bodde under en tid i Norge.

Hans föredrag handlade om hur politiken i Sverige skiljer sig från Norges. Han tog bland annat upp ett citat från en bok, Det sovande folket, utgiven 1993, som Moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt hade skrivit. I boken skriver Reinfeldt att svenskarna är ”mentalt handikappade” som tror att politiker kan skapa välfärd.

”Det är flera som har kommit fram och undrar om det är möjligt att få Powerpoint-bilderna från föredraget tillsänt per e-post. Det ska gå nio år innan jag öppnar presentationen igen. Datorn anger att powerpointfilen senast är ändrat den 22 juli 2011, klockan 16:26. Jag googlar namnen. Det tredje namnet hittar jag på listan över dem som miste livet på Utøya. Ålder, 18.” (sid 26)

Efter föredraget är ungdomarna mest intresserade av kvällens disco och Esbati hör några konstiga ljud men antar att det bara är en köksmaskin som krånglar. I efterhand inser Esbati att det var skotten från Breiviks pistol. Han går förbi Storsalen där föreståndaren på ön, Monica Bøsei höll ett föredrag på scenen. Hon blev det första offret.

Breivik, som hade en falsk polislegitimation, hade samlat en grupp och påstod att han skulle göra en rutinkontroll eftersom den norska regeringen blivit bombad samma dag (det var han själv som låg bakom det attentatet). Breivik börjar skjuta och dödar flera personer och jagar efter de som flyr.

En kvinna kommer inspringandes i salen som Esbati befinner sig i. Hon skriker att alla måste fly. Ute på ön ser han flera skadade ungdomar som blivit skjutna av Breivik ett flertal gånger och blöder. I en glänta ser han en söt blond flicka som ser ut som en älva. Hon faller till marken och Esbati hinner inte hjälpa henne då Breivik uppenbarar sig i skogen.

Esbati har ingenstans att fly, följer en väg som ironiskt nog heter Kärleksstigen och springer ut i vattnet. Han lägger sig på mage i fjorden och klarar sig precis undan eftersom terroristen väljer en annan väg.

Efteråt försöker Esbati värma sig tillsammans med en grupp som består av flera personer. Bland dem finns två rädda småbarn som Esbati försöker trösta. Han försöker be om filtar till de frusna barnen på norska när polisen äntligen dyker upp men säger fel vilket de tyckte var roligt.

Mardrömmen är dock inte över. Esbatis dåvarande sambo den norska journalisten Marte Michelet blev också mordhotad av Breivik som anklagade henne för att vara ”kommunist”. Även deras dotter blev en måltavla för rasisterna trots att hon var nyfödd.

Esbati blir tecknad som en apa av en rasistisk satirtecknare. När han besöker badhuset med dottern som ska lära sig att simma får de utstå mikroaggressioner vilket utlöser en panikattack i poolen då han lider av PTSD efter attentatet.

Breivik blev fängslad och diagnostiserades med paranoid schizofreni på grund av hans ”inbillade tankevärld”. Esbati trycker på att dådet var politiskt och dessa ideologier fortfarande finns bland oss, särskilt på sociala medier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok på Legimus 19 januari.

Publicerat

En romsk kvinnas kamp

”Jag hade tur som föddes på sommaren. Alla som föddes på vintern överlevde inte.”

 

”Taikon” är en dokumentärfilm om den romska författaren Katarina Taikon. Hon är mest känd för sin barnboksserie Katitzi. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Taikon: ”Den dag jag blir fri”.

I denna film får vi se hennes kamp för romernas rättigheter. På 60-talet fanns endast 900 romer i Sverige men de fick inte leva som andra svenskar. De skulle endast vara ett ”exotiskt” inslag i den svenska kulturen och ansågs inte behöva varken utbildning, arbete eller bostäder.

I filmen får vi se romer som bor i kalla och trångbodda husvagnar under vintern. Taikon berättar att hon är tacksam att hon föddes på sommaren. Många romer som föddes under vintern överlevde inte på grund av de hårda förhållandena.

Taikon arbetade en tid på en glassbar i centrala Stockholm men fick ekonomiska problem eftersom hon var alltför generös med kunderna. Hon gav bort glassen gratis till de som hon blivit vän med och anställde alla som var arbetslösa. Taikon fick inte möjlighet att utbilda sig förrän hon var 26 år. Hon förespråkade för utbildning och menade att om romerna bara fick en chans att utbilda sig, skulle de också kunna förändra sin situation.

Flera personer som kände Taikon intervjuas i filmen bland annat hennes syster Rosa Taikon. Hon berättar att Taikon egentligen var väldigt osäker som person. Efter att ha haft alkoholproblem i flera år och hennes äktenskap spruckit, hamnar Taikon i hjärtstillestånd. Hon överlevde men fick så svåra hjärnskador att hon hamnade i koma i 13 år, tills hon dog 1995.

Taikon fick även möjlighet att medverka i en film om romer, vilket blev starten på hennes karriär som skådespelerska. Rosa Taikon berättar att filmerna om romerna var väldigt stereotypa, eftersom Taikon var tvungen att tala dålig svenska eftersom ”det inte var trovärdigt annars”.

Taikon var även politiskt aktiv då hon träffade Martin Luther King, Tage Erlander och Olof Palme. Hon krävde att politikerna skulle göra något åt romernas utsatta situation men upplevde att Palme svek henne eftersom romerna inte fick det bättre.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Publicerat

En berättelse om en sårad man

”Jag ser att motpartens advokat också konsekvent stavat barnens namn fel. Det är människor som inte vet vad barnen heter som bestämmer över dem nu.”

 

”Jag väntar i snön” är en roman av Daniel Dencik. Han är en dansk författare och filmregissör. Dencik har framförallt regisserat dokumentärer om historiska händelser och expeditioner. ”Jag väntar i snön” är en så kallad autofiktion, en blandning mellan en fiktiv berättelse och en självbiografi.

Berättelsen handlar om den danska småbarnspappan Alexander som just förlorat vårdnaden om sina två barn. Han har blivit anklagad av barnens svenska mor, som lider av en psykisk störning som gör att hon blandar ihop traumatiska barndomsminnen med verkligheten. Alexander anklagas för att ha skadat barnen som mamman lyckats vända emot honom.

Alexander blir alltmer deprimerad och sårad eftersom han saknar umgänget med barnen och känner sig hjälplös i rättsalen.  Han utpekas som skyldig trots att de inte har gått igenom de fysiska bevisen ordentligt utan endast gått på verbala anklagelser.

Alexander börjar utveckla ett starkt hat gentemot det svenska rättsystemet som eventuellt övergår till hat mot Sverige generellt sett. Den sårade mannen pekar ut feminismen och könsneutrala pronomen som syndabock. Han visar också tecken på högerextrema åsikter då han sympatiserar med terroristen Anders Behring Breivik. Huvudkaraktären framstår däremot som någorlunda förvirrad då han också uttrycker sympati med familjerna som förlorade sina barn i massakern.

Denricks roman har fått ganska hård kritik och ansetts som kontroversiell. Kritikerna pekar då på att berättelsens huvudkaraktär Alexander fungerar som en förlängning av Denrick själv eftersom romanen beskrivs som självbiografisk även om själva berättelsen är fiktiv. Kritikerna menar att tragedin med barnen används för att ursäkta huvudkaraktärens högerextrema åsikter. Om Denrick själv besitter sådana åsikter är däremot oklart.

”Jag väntar i snön” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok på Bibblo.se.

Publicerat

Den skandalomsusade presidentsonen och drömprinsen

”O, fathers of my bloodline! O, ye kings of olde! Take this crown from me, bury me in my ancestral soil. If only you had known the mighty work of thine loins would be undone by a gay heir who likes it when American boys with chin dimples are mean to him.”

 

”Red, White & Royal Blue” är Casey McQuistons debutroman som är inriktad till målgruppen New Adult (sena tonåren och 20-årsåldern). Hennes romantiska ungdomsroman har blivit en succé och toppat bästsäljarlistan i New York Times. McQuistons har delvis baserat berättelsen på sina egna intressen då hon är intresserad av politik och identifierar sig som en bisexuell kvinna.

McQuistons fick idén till boken under presidentvalet 2016 då hon inspirerades av två böcker som hon läste; ”The Royal We” och en biografi om Hillary Clinton. Författaren funderade kring de litterära stereotyperna; den charmiga prinsen som inte kan uttrycka känslor och den rebelliska presidentsonen som hamnar i skandaler och gör livet surt för sina föräldrar. McQuistons tyckte att det vore roligt och intressant att kombinera dessa två stereotyper i en kärlekshistoria.

Alex Claremont-Diaz är son till den (tråkigt nog) fiktiva första kvinnliga presidenten som blev vald efter Barack Obama. Han är 21 år och kommer ursprungligen från Mexiko. Hans drömkarriär är att själv bli politiker och efterträda sin mor. Olyckligtvis nog hamnar han i en skandal med den 23-åriga prinsen av Wales, Henry under ett bröllop då de hamnar i slagsmål efter att ha druckit några glas öl vilket slutar med att de välter en flera meter hög bröllopstårta.

Alex blir tvungen att åka till England och umgås med prinsen för att få händelsen att verka som en olycklig fadäs och reparera banden mellan USA och England. Efter att ha motvilligt umgåtts med Henry börjar han däremot ifrågasätta sitt omotiverade hat gentemot honom och upptäcker att han också har en sårbar sida.

Alex har sedan collegetiden förnekat sin sexuella läggning men börjar motvilligt utveckla känslor för Henry. Henry verkar känna likadant men oroar sig för ytterligare skandaler eftersom det finns förlegade regler och traditioner som försöker förneka hans identitet som homosexuell.

”Red, White & Royal Blue” är en berättelse som delvis fokuserar på politik och diskriminering gentemot HBTQ-personer och andra minoriteter. Trots detta trycker också berättelsen på hopp för framtiden och vikten av att förändra orättvisa system och stå upp för vem du är.

McQuistons gör en jämförelse med dagens politiker och kungligheter som har stora möjligheter och resurser att skapa förändring i samhället med aktivister som har få materiella fördelar men trots detta gör så gott de kan med vad de har. När Alex och Henry blir svikna av sina rika föräldrar och förlorar sina positioner, efter att deras kärleksbrev läckt ut på internet, är det frivilliga HBTQ-aktivister som stöttar dem istället. Detta illustreras i en rolig scen då HBTQ-aktivisterna ”Dykes on Bikes” jagar iväg motdemonstranterna och de religiösa extremisterna – på cykel!

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska. I vår regnbågshylla kan ni hitta HBTQ-böcker på både svenska och engelska.

Publicerat

Mezzosopranens svanesång för jorden

”Vad händer med dem som bara råkar vara lite blyga? Vad händer med dem som mår fysiskt dåligt av att prata inför andra? Vad händer med den stora del av befolkningen som saknar den där sociala kompetensen vi idag värderar högre än allting annat?”
(Sid 196-197)

 

Malena Ernman är operasångare, Schlager-vinnare och mamma till den kända klimataktivisten Greta Thunberg. Ernman berättar om den personliga krisen som familjen gick igenom när Greta började må psykiskt dåligt i tioårsåldern.

Mobbning och utanförskap var något som präglade Gretas barndom. Hon hade inga kompisar i skolan och grät ensam i skolmatsalen efter en lektion då de visade en film om hur plast förorenar världshaven.

Greta klarade inte av en vanlig skolgång men fick hjälp av några duktiga pedagoger som undervisade henne i biblioteket. Mamma Ernman uttrycker att det är förfärligt att barn med funktionsvariationer endast får hjälp av frivilliga pedagoger och att detta borde integreras i undervisningen. Pedagogen som hjälpte Greta fick bryta mot reglerna men hon kände att det var viktigt att inte låta Gretas skolgång gå förlorad. Ernman berättar att Greta egentligen är mycket intelligent och har fotografiskt minne.

Greta har fått diagnoserna Aspergers syndrom och OCD vilket påverkade hela familjen. De fick göra upp ett schema för att klara vardagen. När Greta började utveckla ätstörningar började de använda schemat som en strategi för att hålla koll på Gretas kost. Även Gretas lillasyster har lidit av psykiska problem som tvångstankar, vilket medfört att hon varit tvungen att utföra vissa ritualer som att bara gå på varannan gatsten.

Ernman har själv lidit av psykisk ohälsa och har fått diagnosen ADHD, depression och panikångest. Hon skriver att hon ibland känner sig otillräcklig och har haft svårighet att stötta barnen. Ibland är hon själv barnet.

Ernman har fått kritik för att hon skrivit om döttrarnas diagnoser eftersom vissa kritiker anser att de är för unga för att ge sitt samtycke. Ernman och hennes döttrar argumenterar emot detta eftersom de anser att det är viktigt att våga diskutera psykisk ohälsa öppet och sprida kunskap.

Ernman diskuterar också klimatfrågan som är väldigt viktig för hela familjen. Förr reste familjen mycket med flyg då Ernman hade turné över hela världen men färdas numera endast i en miljövänlig elbil. Hon diskuterar också vikten av att ändra sina vanor eftersom maxgränsen för koldioxidutsläpp nåddes redan på 80-talet.

”Alla är så vana vid att allt ska anpassas efter deras egna behov. Människor är som små bortskämda barn. Och sen gnäller de på oss barn för att vi är lata och bortskämda. Jag vet att vi som har Aspergers inte har förmågan att uppfatta ironi för så står det ju i manualen som alla gubbar har skrivit om såna som jag – men jag tror inte att ironi kan beskrivas så värst mycket bättre än såhär.” – Greta Thunberg (sid 122)

Ernman trycker på vikten att låta unga tjejer som Greta ta plats. Greta har tyvärr fått erfara mycket kritik som gränsar till personangrepp då hennes kön, ålder och funktionsvariation sätts i fokus istället för att ge henne konstruktiv kritik. Ernman anser att detta förminskar hennes dotter och andra engagerade ungdomar som trots allt ska leva på vårt förorenade jordklot i framtiden.

Ernmans självbiografi ”Scener ur hjärtat” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Publicerat

”Det här kalla landet”

Huvudpersonen Noomi är 17 år och bor i Lindsborg i det fiktiva landet ”Nordland” som liknas med Sverige. I ”Nordland” har det fiktiva främlingsfientliga partiet ”Nya Demokraterna” fått större makt och motsättningar uppstår mellan de ”inhemska” och ”förflyttningarna”.

Noomis familj har haft det bra ställt men har på senare tid fått det sämre ekonomiskt. Flera butiker blir drabbade av ”Nordlands” dåliga ekonomi och hyllorna rensas i matbutiken. Noomis bror som är språkrör i ”Nya Demokraterna” skyller på invandringen vilket leder till heta debatter vid matbordet då deras far som är journalist är starkt emot detta.

En dag när Noomi är på väg till en bildlektion blir hon rånad av ett gäng beväpnade invandrartjejer. Hon förlorar sin plånbok och sin väska. Hennes främlingsfientliga bror stöttar henne efter rånet och lyckas, tillsammans med Sus, en av Noomis kompisar övertala henne att gå med i det främlingsfientliga partiet som lovar fler poliser och mer skydd för de ”inhemska”.

Den andra huvudpersonen i boken är Zahra som går i samma klass som Noomi. Hon bor ensam med sin pappa och har flytt från sitt hemland det fiktiva ”Istad”. Hennes mamma och hennes fyraåriga lillebror överlevde inte flykten. Pappan är deprimerad och isolerar sig. Zahra försöker dämpa ångesten med sex, fest och sprit men mår psykiskt dåligt efteråt. Hon blir sexuellt utnyttjad på en fest av en äldre kille i tjugoårsåldern som senare visar sig vara det andra språkröret i Noomis brors parti.

Motsättningar uppstår mellan de två huvudpersonerna på grund av deras skilda åsikter. Tjejerna hatar varandra men hamnar trots detta på samma fester och umgås med samma kille som tidigare var Noomis barndomsvän. Med tiden kommer de närmare varandra och Noomi börjar känna empati för Zahra men grupptrycket från brodern och kompisen är starkt.

Romanens ämne är aktuellt då främlingsfientligheten växer både på lokal nivå och i hela Sverige. Boken väver samman frågor om tonårsliv, sexualitet och politik. Det kalla landet ”Nordland” som beskrivs i boken, där främlingsfientlighet är normaliserad har tyvärr alltför många likheter med verklighetens Sverige.