”And the words I never say
are better left on my tongue
since they would only have
slammed against
the closed door of your back”
”The Poet X” av Elizabeth Acevedo
National Book Award är ett av USA:s mest prestigefyllda litterära priser. Priset delas ut årligen sedan 1950 av universitetet The New School i New York. I år vann boken ”The Poet X” priset ”Young People’s Literature Award ”.
Boken är skriven i vers och handlar om en 15-årig mörkhyad dominikansk tjej, Xiomara Batista som använder slam poetry för att utforska sin identitet och uttrycka sina känslor gentemot sin religiösa familj. Xiomara bor i Harlem (stadsdel i Manhatta, New York) och hennes familj är invandrare.
Hon kom in i puberteten tidigt och har en välutvecklad kropp med stora bröst och höfter som väcker oönskad uppmärksamhet från killarna och männen i hennes närhet. När Xiomara till slut träffar en kille som hon frivilligt vill dela sin sexualitet tillsammans med uppstår ytterligare komplikationer, då hennes mor, som är strikt religiös, inte accepterar utomäktenskapliga förhållanden.
Familjen präglas starkt av könsrollerna då Xiomara behandlas annorlunda än sin tvillingbror Xavier på grund av sitt kön. Tvillingbrodern som Xiomara gett smeknamnet ”Twin” påverkas också av familjens konventioner, då det visar sig att han i hemlighet är homosexuell och döljer sin sexuella läggning för föräldrarna.
Flera spanska uttryck dyker upp i texten för att understryka hur viktigt Xiomaras modersmål är för hennes kulturella identitet. Xiomaras svåruttalade namn spelar också en viktig roll, både i själva berättelsen och för oss läsare som måste anpassa oss efter ett språk som vi (möjligtvis) inte fullkomligt behärskar, vilket ger oss ökad empati för huvudpersonen och hennes situation.
Utdrag ur författaren Elizabeth Acevedos tacktal när hon vann National Book Award i år:
”As the child of immigrants, as a black woman, as a Latina, as someone whose accented voice holds certain neighborhoods, whose body holds certain stories, I always feel like I have to prove that I’m worthy enough and there will never be an award or accolate that would take that away.
But every single time I meet a reader who looks at me and says, ‘I have never seen my story until I read yours,’ I am reminded of why this matters. And that it’s not going to be an award or accolade. It’s going to be looking at someone in the face and saying, ‘I see you,’ and in return be told, ‘I am seen.’ And so, thank you so much to the readers who time and again remind me why I took this leap, why it matters, and why books matter.”