”Utanför kyrkan dök Ingela upp med discomakeup och fnitter i kroppen. Lurade Gud för presenternas skull. Hennes pappa var darrhänt och svettig i en för trång kostym och mamman kedjerökte bredvid Ingelas syskon, innan de gick in.” (sid 92)
”Skam” är den sista delen av Sápmi-trilogin och en uppföljare till Laestadius två tidigare böcker ”Stöld” och ”Straff”. Precis som sina föregångare handlar denna roman om hur det är att leva med en marginaliserad identitet, med inspiration från Laestadius eget arv: samiskt från mammans sida och tornedalskt från pappans sida.
Berättelsen utspelar sig över ett tidsspann som sträcker sig över 70-talet fram till slutet av 90-talet. Vi får följa Marina som flyttat tillbaka till Kiruna efter att ha flytt ett år till Stockholm, på grund av en skandal. Hon växte upp i en djupt religiös miljö, konstant präglad av læstadianismens stränga villkor.
Skammen är inte bara religiös utan också rotad i rasismen som samerna har genomlevt i århundraden. Marinas föräldrar är inte troende men farbror Sture som blivit indragen i religionen börjar predika konstant om synd och straff. Till och med en oskyldig skoldans och en barnfilm blir skamliga.
Marina har förlorat sitt arv och språket hon talade som barn på grund av denna skam, som är en röd tråd som löper genom berättelsen. Små vardagliga ögonblick som en praktik på en skoaffär kan blossa upp då mikroaggressionerna är ständigt närvarande. Små kommentarer från butiksbiträdet som läser om samerna i morgontidningen, mamman som lider i tystnad och nickar med samtidigt som en glad tant kommer in och hälsar högt på samiska, det förbjudna språket.
Vardagsdramatiken tätnar då små val lämnar stora avtryck. När allt är klart har den gamla damen besviket lämnat skoaffären utan att köpa något och Marina står kvar, ung och osäker med skammen som bränner inuti henne. Hon blir vän med Ingela som fungerar som en kontrast figur som utmanar alla normer men samtidigt saknar skam och moral, vilket leder till att hon blir kleptoman och börjar begå mindre brott.
Dock är det inte bara det samiska som ligger och skaver. Den snygga samiska killen Daniel som alla tjejerna är kära i är intresserad av just Marina. Ingen vet att han är same utom hon. Trots passionen mellan dem han väljer hennes kusin Eva, någon som präglas lika hårt av læstadianismen som han själv.
Dock stöter även de på problem då de måste gifta sig tidigt för att få ha sex och preventivmedel är synd, likaså allt som är roligt som film, sång och dans. Eva blir också utskämd som kvinna då det visar sig att hon inte kan få barn, en ångest som Marina eventuellt blir måltavla för i en stark och otäck scen som slutar med ett missfall.
Daniel slutar jojka i kyrkan, i kontrast till Marinas bull- och gahkku bakande mormor som är glad och sprallig, och tror visst att kvinnor ska få vara präster i kyrkan. Dock blir det för utmanande när det blir författarbesök i biblioteket och moderna författare kommer och presenterar böcker om homosexuella samiska pojkar som ifrågasätter dammiga gamla normer.
En namnlista samlas in av de vuxna, de är bestörta över att de kristna eleverna ska utsättas för de oliktänkandes idéer. Det är ju meningen att alla ska tycka likadant! Boken handlar delvis om censur, inte bara av böcker utan också självcensuren då de sanna känslorna blir liggande och ruttnar.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, och som talbok med text och punktskriftsbok via Legimus. I slutet av boken finns även en ordlista på orden på samiska och meänkieli som kontinuerligt dyker upp i boken, sammanställd av Laedstadius morbror Kjell Marainen. Mycket slang från söder dyker också upp som ”bamba” vilket betyder skolmatsal i Göteborg, vilket skapar en kontrast till det norrländska.
Läs även Laestadius tidigare böcker ”Stöld” som handlar om tjuvjakt (finns även tillgänglig på samiska!) och ”Skam” som handlar om nomadskolorna:
”Hur säger man i hjärtat, till hjärtat, mitt hjärta? Sånt står inte i ordboken, Vilda behöver áddjás hjälp. I en anteckning i mobilen skriver hon: Tsåhke jali vájmmo. Hjärta eller hjärta.” (sid 28)
”Jag hade alltid tänkt att Farbror har ett klokt hjärta, men han visade sig vara barbar. Bara en helt hjärtlös människa kunde låta våra kor gå till slakt.” (sid. 254)
