”Jag kommer aldrig att förlåta Lindas mördare. De är obildade människor, de förstör religionen.
Ibland vill jag bara skrika men jag kan inte.”
”Papicha” (algerisk slang för ”cool brud”) är en viktig film som utspelar sig under 90-talets Algeriet. De muslimska extremisterna har ockuperat landet och för med sig sin negativa kvinnosyn. Kvinnorna får inte längre klä sig hur de vill och blir tvingade att följa en massa godtyckliga regler som egentligen inte har något syfte. Bland annat får de inte sjunga eller stå upp medan de dricker eftersom Satan alltid tittar.
Filmen som är regisserad av Mounia Meddours, har delvis självbiografiska inslag. Handlingen är hämtad från verkligenheten vilket har lett till att filmen censurerats i hemlandet trots Oscars-nomineringen.
I filmen får vi följa 18-åriga Nedjma (smeknamn ”Papicha”) som är en ung tjej som bara vill leva som vanligt. Hon smyger iväg på förbjudna fester där hon säljer sina hemmasydda klänningar. Trots att kvinnorna måste täcka håret och bära slöja eller burka numera, låter inte Nedjma detta stoppa hennes dröm om att bli designer.
Nedjma går på ett universitet som endast har kvinnliga studenter. Männen i hennes omgivning förtrycker Nedjma och hennes väninnor. Hon får höra att utbildning och att själv välja sina kläder är en synd. Det sexuella våldet är alltid närvarande då männen förtrycker med våldtäkt, pistoler, affischer som uppmanar till att bära burka och till och med läkemedel i maten som ska minska sexlusten och på något vis göra kvinnorna mer följsamma.
En av Nedjmas väninnor blir bortgift med en man som hennes manliga släktingar valt ut men inser att hon är gravid med sin hemliga pojkvän. En annan väninna blir misshandlad av sin pojkvän när han inser att hon skaffat sig en utbildning och går på universitetet.
Männen är dock inte de enda förövarna i filmen då även beslöjade kvinnor klädda i svart predikar samma budskap istället för att stötta sina medsystrar. Vi får se kvinnorna attackera Nedjmas franska lärare mitt under en föreläsning eftersom de anser att arabiska är det enda språket som Allah godkänner och bryter sig in i Nedjmas lägenhet mitt i natten. Även ett mord sker i filmen och då är förövaren en kvinna i burka som också är extremist.
Trots det ständiga hoten som hänger över Nedjma bestämmer hon sig för att hålla en modevisning på universitetet med klänningar sydda av slöjor för att framföra sitt budskap och protestera mot orättvisorna. När allt verkar gå bra och alla tjejerna har roligt stormas modevisningen av beväpnade män och Nedjma förlorar flera vänner.
Extremisterna är villiga att göra allt för att tysta ned kvinnorna, även om det innebär att gå över lik. Tyvärr, är detta inte fiktion då detta är en självbiografisk berättelse och den verkliga Papicha fått sin film censurerad. Kampen för kvinnornas rättigheter fortsätter, även 30 år senare.
Filmen finns på vårt bibliotek och som e-film via Cineasterna.


”Jag kommer aldrig att förlåta Lindas mördare. De är obildade människor, de förstör religionen.





”Nu är Nora så arg att hon river busskortet. (…) Nora och hennes reskamrat blir avkastade. Nora för att hon saknar färdbevis och kvinnan för att hon är svart. Nora skulle bara komma försent till skolan men Rosa Parks, som hon presenterade sig som, skulle hamna i häktet.”
”Fredriks decennium som invandrare i Pattaya präglades av kolossalt mycket festande, supande, knarkande och sex med prostituerade kvinnor. Han lärde sig inte tala språket, han tog inte till sig kulturen och han integrerades inte i majoritetssamhället. Och han levde inte som laglydig invandrare.
”Det var precis som i en reklamfilm. En fotbollsstjärna och en fotomodell sitter i en blänkande röd öppen bil och ser lyckligt på varandra. (…) Själv stod jag där och fylldes av hat. Och när fotomodelltjejen la sin hand på Christians kind och såg honom djupt i ögonen trodde jag att jag skulle explodera. Jag kramade min nyckelknippa och hatade, hatade, hatade.” (sid 156)
”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.
”Regler för seende, nummer 248: