Mardrömmen om en nära framtid

”Är du för krigshärjad för att prova en klänning?”

 

”Civil War” är en dystopisk film från 2024 som handlar om ett fiktivt inbördeskrig i Nordamerika i framtiden. 19 amerikanska delstater har brutit med federala staten, vilket medfört att de börjat kriga mot varandra. Vi får följa en grupp journalister och krigs fotografer som ser tragedin som det perfekta scoopet, även om detta kanske inte är etiskt.

Huvudpersonerna består av en grupp på fyra personer: Lee Smith som är en världsvan krigs fotograf som sedan länge blivit desensibiliserad för krigets våld, Jessie, en 23-årig fotograf som ser upp till Lee men fortfarande är ung och naiv, Joel en Reuters journalist från Florida och Sammy, en gammal man som är Lees mentor som följer med men inte riktigt är i skick för uppdraget på grund av sin ålder.

Diskriminering är ett återkommande tema i filmen, både bland fotograferna då åldersdiskriminering sker konstant men samtidigt också rasism. Joels två journalist vänner som är födda i Hong Kong blir måltavlor för soldaternas brutalitet på grund av deras etnicitet medan de övriga blir förhörda vilken delstat de kommer ifrån. Det är oklart vad exakt detta fiktiva krig handlar om men vi kan ana att det finns en koppling till fascism och vit-makt extremism.

Vi ser också en annan sida av neutraliteten då vissa städer hållit sig utanför och fortsätter som vanligt, som om det inte pågår ett krig i Amerika. Detta skildras i en scen då fotograferna kliver in i en klädbutik efter att ha bevittnat skjutningar och massmord. Jessie utmanar Lee att pröva en grön festklänning, något som den krigshärjade fotografen är obekväm med. Butiksbiträdet är en ung blond kvinna som flyr verkligheten med en bok, utan att titta upp.

Detta kan kopplas till hur vi som lever i fred samtidigt som krig pågår i andra länder kan bli blinda för sanningen när vi väljer att titta bort. Ironiskt nog har ”Civil War” kritiserats i Amerika för att den inte tar politisk ställning, utan är alltför neutral. Filmen känns dock relevant med tanke på oron inför Trump som just vunnit valet, vilket kan kopplas till kontroverserna kring både honom och kultur kriget i Amerika.

Filmen finns tillgänglig hos oss på engelska med svenska undertexter samt som e-film på Cineasterna.

Modet att våga berätta

”Jag har emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har både ljus och mörker inom mig. Hårdare och större än de flesta. När de flesta av er upplever toppar och dalar som i våra nordiska rundade fjäll och tar er ner i bekväm storslalom åker jag istället störtlopp nerför branta backar i Alperna. Vassa känslor. Som river och känns.” – Tilda Boisen

”Aldrig släppa taget” är en stark och modig självbiografi skriven av Tilda Boisen och hennes mor Frida Boisen. Två olika berättarperspektiv skildras då mor och dotter ömsom berättar om vardagen som kantas av psykisk ohälsa och vägen till friskheten, till slut anar man glimten av hoppet om en ljusare framtid.

Tilda lider av en rad olika fysiska, kroniska och psykiska sjukdomar. Hon diagnosticeras med ADHD och senare med bipolär sjukdom och anorexi. Stackars mamman som får ta emot både slag och glåpord gör allt vad hon kan för att stödja och gå balansgång samtidigt som hon brottas med spöken från sitt förflutna. Detta är inte den första gången som en närstående familjemedlem drabbats. Hennes mor och Tildas mormor Rosita led av samma missmod, tills hon till slut tog sitt liv. Frida svor att hon aldrig skulle berätta om mammans självmord. Skammen var stark. Mormodern beskyllde Frida för sin undergång i sitt sista brev, skuldkänslorna och rädslan av att vara otillräcklig hänger ständigt över henne som en mörk vålnad.

Till slut sker det som absolut inte får ske. Tilda kommer hem full som ett hus och drogpåverkad av olika substanser som mördare och kriminella tar för att döda efter en festkväll.  Hon skriker och slåss med mamman som nästan kvävs av en tröja och pappan som försöker komma emellan dem. Lillebror Arvid handlar väldigt moget och rationellt för sin ålder och tar initiativet att ringa 112, emot sin mors vädjan. Psykisk ohälsa är ju fortfarande tabubelagt. Arvid visar sig dock ha gjort rätt då pappan i sista minuten räddar Tilda som nästan hoppat ut genom fönstret och brottar ned henne tills räddningspersonalen hinner fram.

Vidare fraktas hon mellan olika rum som känns skrämmande och obekanta, sjukvårdspersonal och psykiatriker försöker hjälpa men ilskan och föraktet blossar ständigt upp vilket försvårar kommunikationen med omvärlden. Morgonen därpå vaknar Tilda i en säng i ett kalt rum, med endast en trasig klocka som om tiden stannat, utan minne av natten då hon nästan miste livet. Hon kastar ett skräckslaget öga mot sängen bredvid henne med bälten som liknar en tvångs jacka, tacksam att hon i alla fall inte sitter fast i den. En annan trasig flicka försöker få ögonkontakt men Tilda orkar inte med sin medmänniska och låtsas somna om. Resan mot friskhet börjar, mamman och dottern försöker reparera sin trasiga relation, många missförstånd sker vilket vi får följa genom de två berättarrösterna.

Denna viktiga bok finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som e-bok och e-ljudbok via E-lib och som talbok med text via Legimus. Läs även ”Berätta aldrig det här” och ”Du är inte längre min dotter” där Frida bearbetar sorgen efter sina föräldrars svek.

Om du likt Frida är en anhörig till en nära vän eller familjemedlem som lider av psykisk ohälsa rekommenderas även boken ”Vem hjälper den som hjälper? : att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa” av Nelson Martina. Du är också viktig! ♥

Sanningsbärarna

”Två dagar senare skickar mamma ett sms: ”Hoppas du kan få de svar du söker så du kan läka känslomässigt. Förlåt för att jag inte funnits där för dig.”

Jag suckar och tänker att min mamma inte känner mig alls. Det handlar inte om mig. Det har det aldrig gjort. Det handlar om barnen som är kvar.” (sid 308)

”Sanningsbärarna” är en självbiografi av journalisten Jenny Küttim och en djupdykning i vad som pågår bakom Jehova vittnens stängda dörrar. Küttim är själv en avhoppare som vuxit upp med religionen.

För fem år sedan fick hon plötsligt en mystisk låda från en anonym avsändare med posten. Den innehöll de så kallade äldstebreven som är styrdokument för hur församlingen ska styras, samt väldigt intima och privata uppgifter om de troende. Endast de så kallade äldstebröderna som är de högst uppsatta inom församlingen får ta del av dem men nu var lådan på Küttims bord.

Hon hade lovat sig själv att inte undersöka sin gamla sekt men nu kunde hon som journalist inte neka. Dessutom visade det ju sig att det var barn som for illa och blev utnyttjade av pedofiler, precis som Küttim själv fick erfara som barn. Hon växte upp med en våldsam pappa som utnyttjade henne sexuellt och slog hennes syskon när han ansett att de vanärat Jehova.

Mamman finns i bakgrunden men är passiv, precis som kvinnor förväntas vara i deras patriarkala samhälle. I sekten är det männen som styr, det finns ingen plats för kvinnor och barn. Küttim gör misstaget som barn att prata för mycket i församlingen och försöka hålla föredrag, en uppgift som är reserverad för männen och pojkarna.

Küttim intervjuar flera personer, allt från avhoppare, de som fortfarande är verksamma inom sekten och till och med en pedofil som sekten har beskyddat. Detta berodde mindre på att de stödde hans övergrepp utan snarare att de var rädda att dra skam över församlingen, en logik som kan tyckas märklig för en utomstående. Jehovas vittnen har sina egna lagar och regler som inte alltid stämmer överens med svensk lag. Om ett brott sker kontaktas äldstebröderna som sällan gör något åt problemen, istället för polisen.

Küttim berör också psykologi då hon även kommer in på Thomas Quick-fallet då falska minnen skapades i terapin, vilket ledde till att han blev en påhittad seriemördare. Hon kommer också in på den kontroversiella diagnosen dissociativ identitetsstörning då flera barn som blivit utsatta i sekten troligtvis har blivit feldiagnostiserade eftersom de ofta uppfyller kriterierna för att få diagnosen.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 25 oktober.

Rackarungen som blev suffragette

”Här jag kommer.

Djäflar anamma.

Här ska bli ett fint reportage.

Jag har blivit skickad hit.

I gondolen har jag sprit.

För att stimulera mig.

Artikeln den blir fin Tjohej.”

Ester Blenda Nordström var en svensk journalist och författare (f. 1891 – d. 1948) som trotsade normerna om hur flickor och kvinnor skulle vara. Hon levde under en tid då kvinnor inte hade rösträtt eller samma mänskliga rättigheter som män. Nordström körde motorcykel och bröt mot klädkoden genom att bära långbyxor, vilket var ovanligt för kvinnor på den tiden.

Det spekuleras också att hon var bisexuell och hade en hemlig kärleksaffär med Carin Frisell, trots att lesbiska förhållanden var förbjudna enligt svensk lag.

Nordström växte upp i en rik familj i Stockholm men vägrade vara en ”fin flicka”. Hon tyckte om att busa och var inte rädd för att smutsa ned sig. På den tiden var det vanligt att aga barn men Nordström lät sig inte vikas. När prästen agade Nordström och hennes kompis för att de brutit mot reglerna, hämnades hon genom att plantera tusen löss i hans säng.

Hon skrev senare barnboks-serien ”Rackarungen” baserad på sin uppväxt som senare inspirerade Astrid Lindgrens Pippi-böcker. I och med detta skedde en förändring inom barn- och ungdomslitteraturen då barnböcker började fokusera på att underhålla barn istället för att uppfostra dem.

Efter studentexamen på Wallinska skolan 1910 blev hon journalist på Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter. Hon ingick i den så kallade Ligan och var nära vän med den feminisitiska journalisten och suffragetten Elin Wäger. Kvinnliga journalister togs inte på allvar förr i tiden, så Nordström fick använda olika signaturer som ”pojken” och ”Bansai”.

Nordström använde ofta en metod som numera kallas för ”wallraffa” som är en form av undersökande journalistik. 1914 skapade hon sig en falsk identitet som piga på en gård, för att senare skriva ett reportage om sina upplevelser. Pigorna var underbetalda, levde i ohygieniska förhållanden och var näst intill tvingade till slavarbete.

Nordström var med om mycket under sin livstid. Hon kämpade för den kvinnliga rösträtten som gick igenom 1921. Hon tågluffade i Amerika, var nomadlärare i Lappland för samiska barn i ett halvår, för att sprida kunskap om utsatta minoritetsgrupper i norra Sverige. Hon kämpade också mot svälten under finska inbördeskriget och räddade flera byar. Nordström reste världen över och upplevde bland annat jordbävningar i Japan och vulkaner i Hawaii.

Biografin finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som klassuppsättning. Boken finns även tillgänglig som e-bok via Bibblo.se och talbok via Legimus.

Om ni är intresserade av att läsa om fler svenska kvinnor som skrivit historia och förändrat samhället kan ni söka i databasen SKBL – Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Att leva i en bubbla av alkohol

”Mamma, när pappa är borta, kan inte du inte dricka vin då?”

 

Rebecka Åhlund är skribent och journalist. Hon berättar i denna självbiografi om sin alkoholism och hur hon blev nykter. Åhlund beskriver titeln ”Jag som var så rolig att dricka vin med” som ironisk; hon kanske inte var så rolig trots allt när hon spydde och festade, för att sedan hämta barnen från skolan medan hon fortfarande var onykter.

Åhlunds alkoholberoende tog fart när hon flyttade till London med sin man. Barkulturen påverkade henne, hon kände en slags samhörighet när hon drack tillsammans med andra människor oavsett om hon kände dem eller inte. Hon fick sig en rejäl tankeställare en dag när sonen förtvivlat bad henne att inte dricka vin längre. Åhlund reagerade likt ett barn, blev defensiv och skrek att hon fick göra som hon ville eftersom hon var ”vuxen” och ansåg att hon hade kontroll över situationen. Hon ångrade detta i efterhand och insåg att hon var en dålig mamma.

Åhlund gick med i en stödgrupp för alkoholister men klasskillnaderna var tydliga. Hon reflekterar över hur hon som vit, blond, rik och kvinna har vissa privilegier som andra från de lägre siktena i samhället inte har. I hennes fall var alkolholismen en dold sjukdom som inte syntes utanpå eller ifrågasattes av omgivningen. I stödgruppen fanns det en hemlös äldre man; en klassisk A-lagare som kissar på sig och sover utomhus. En annan alkoholist i stödgruppen drack på grund av en sjukdom, som mildrades av alkoholen. Varje individ var unik. Åhlund beskriver alkoholismen som ”demokratisk” eftersom alla oavsett ålder, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning, kön och klasstillhörighet är jämlika inför alkoholens tröst. Trots detta skämdes Åhlund över de övriga gruppmedlemmarna och ville inte följa med dem när hon blev inbjuden till fika. Hon hade fortfarande en falsk bild av sig själv som hon försökte upprätthålla och ansåg sig vara bättre.

Biografin är skriven i dagboksform och sträcker sig över ett år. Det sker en del upprepningar men detta kanske också är realistiskt med tanke på beroendesjukdomen som beskrivs. Åhlund diskuterar impulskontroll, hur hon helt plötsligt kunde få ett sug för alkohol mitt under dagen oavsett sinnesstämning. Hur lätt det är att tanklöst dricka och hur svårt det faktiskt är att sluta. Åhlund berättar personligt men också samtidigt med distans om sin sjukdom.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok och e-ljudbok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

Till minne av den modiga Kim Wall

”Kim skickar en bild till Ole från sin telefon, en krabba som sitter på utsidan av ubåtens fönster.

Snart ytterligare en bild, av kommandobryggan, ackompanjerad av texten: Jag får också styra! Ytterligare sms säger: Jag lever fortfarande. Jag älskar dig. följt av åtta utropstecken.

Vindkraftverken på bilden från telefonen visar att ubåten styr mot Middelgrund, en gammal befästning vid inloppet till Köpenhamn. Ett sista meddelande plingar till i Oles telefon: Han har till och med tagit med sig kaffe och kakor ombord.

Därefter blir det tyst.” (sid. 292 – 293)

”Boken om Kim Wall – när orden tar slut” är en biografi skriven av journalisten Kim Walls föräldrar, Ingrid och Joachim Wall. Kim Walls mordfall blev känt världen över då hon blev brutalt mördad av den danska kändisen, ubåtsmannen Peter Madsen. Händelsen uppmärksammades i media och har väckt många frågor kring kvinnliga journalisters säkerhet. Föräldrarna har startat en fond, ”Kim Wall Memorial Fund” i den mördade dotterns namn för att stödja andra utsatta journalister.

Föräldrarna berättar om sorgen efter dottern. De vill framhäva Wall som den ambitiösa yrkeskvinnan hon var, snarare än ett offer för en sjuk och pervers mördare. De berättar om hennes spännande journalistuppdrag världen över och hur hon fokuserade på att framhäva den lilla människan. Särskild fokus låg på de fattiga och utsatta i samhället. En utställning hölls i Trelleborg med de 14 000 fotografierna som Wall hade tagit under sina uppdrag världen över.

”Här finns de uttryckslösa ansiktena på soldaterna i Nordkoreas demilitariserade zon, kvinnan i Tibet som sköljer sin tvätt i den lilla bäcken, skärsliparen i Kampala som använder sin cykel som verkstad, den lilla indiska flickan som håller en fågelunge i handen, dödskallen på Haiti som fått ögon av glödlampor och de coola killarna på Kuba.” (sid. 284 – 285)

Mediabevakningen kring Kim Walls mord har kritiserats, då händelserna dramatiserats i tidningar, TV och på Internet med syfte att få bättre säljsiffror och fler klicks. Innan rättegången var över hade cirka 70 000 artiklar redan skrivits om mordet, vissa av bristande kvalité. Walls familj är själva verksamma inom journalistik, så även om de försökt ignorera artiklarna har de haft svårt att blunda för problematiken. Flera artiklar har innehållit falska påstående och satir som inte respekterar mordoffret. Föräldrarna har också reagerat på hur den morddömda Madsen ofta är den som fokus läggs på,  i kvällstidningar där vi får ta del av snyfthistorier och till och med under själva rättegången. I kapitel 46 berättar föräldrarna om hur de upplevde rättegången i Köpenhamn, som ironiskt nog hölls den 8 mars förra året på Internationella kvinnodagen.

”Vi har timme ut och timme in hört om sticksår, hårddiskar, ventiler, sms och tillspetsade skruvmejslar. Vi har fått beskrivet blodfläckar på kläderna, stroppar, påsar med innehåll, vattenslangar och Madsens tidigare publicerade blogginlägg om himmel och helvete.

Men var finns Kim? Ingenstans. Hon nämns aldrig vid namn, det är som hon inte finns. Det är ju om henne allting handlar. Vår vackra, levnadsglada, ambitiösa dotter finns inte med i rättsalen. Hennes bild borde visats på storskärmarna hela tiden. (…) Varför får hon inte vara med, varför är hon reducerad till något diffust som nämns i en bisats. Allt fokus är på mannen som står åtalad för att ha vållat Kims död, själv glöms hon bort.” (sid. 274)

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.