Vem har sagt något om kärlek?

”Lova bara att vi håller kontakten och att ni ringer om något händer. Nu har ni ju mobiler.”

”Vi lovar” säger systrarna.

Jag laddar ner alla appar som jag själv använder till deras telefoner, så att vi ska kunna hålla kontakten på flera sätt.

I slutet av januari får jag ett meddelande av Maya på Whatsapp. Det står: ”I do not want to be killed.” (…) Sedan dess har jag inte lyckats kontakta någon av dem.” (sid 217)

”Vem har sagt något om kärlek?” är en självbiografi av Elaf Ali som föddes 1987 i Irak men tvingades fly under Saddam Husseins regim till Sverige då hon var 5 år.  Boken handlar om det hedersförtryck hon utsattes för och till viss del fortfarande utsätts för av sin familj.

Ali berättar om hur förtrycket började när hon fick sin första mens som 10-åring. Plötsligt fick hon inte längre göra samma saker som sina bröder även om hon tidigare tillåtits. Hon fick inte utöva någon form av sport, cykla, rida eller använda tamponger. Preventivmedel som p-piller och stav var förbjudna trots att hon led av endometrios.  Även simlektionerna utgick eftersom hennes far ringt till skolan och meddelat att hon drog skam över familjen när hon visade sig i bikini. Skolan såg därmed till att Ali blev portad från badhuset trots att hon själv inte ville. Arrangerat äktenskap började diskuteras och är något som hennes mor fortfarande försöker tvinga henne till, även i vuxen ålder.

Hon fick inte längre interagera med män och pojkar överhuvudtaget eftersom detta skulle leda till att hon vanärade familjens ”heder”. Ali berättar om flera tillfällen som hennes far varit hotfull och våldsam, ibland till och med hotat med hedersmord. Hon blir anklagad för otukt när hon som 13-åring har en manlig internetkompis, blir kallad hora när hon tar en selfie med grannen i studentkorridoren trots att han redan har en flickvän och blir överfallen av pappan när hon pratar med en gammal kollega i en videobutik. Trots att utomstående bevittnar detta har ingen civilkurage nog att gripa in.

Ali diskuterar och problematiserar i sin biografi varför detta fick fortgå. Hon ifrågasätter om skolan och det svenska samhället i stort har blivit alltför politiskt korrekta när de inte tar hänsyn till de muslimska flickornas egna vilja i rädsla för att inte respektera deras föräldrars tro, och därmed utmålas som ”rasister”. Ali diskuterar även om det är rätt att minderåriga barn tillåts använda slöja i skolan. Hon respekterar de vuxna kvinnorna i hennes närhet, såsom hennes mor, som självmant valt att använda slöja men menar att det kan finnas en risk att ett barn tvingats av sina vårdnadshavare mot sin vilja, vilket är något som skolan och det svenska samhället inte tar hänsyn till.

Ali intervjuar även sina föräldrar i boken. Pappan, som nu ångrar sitt beteende, berättar om kulturen som han vuxit upp i. I Irak håller släkten ihop och anledningen till att döttrarna gifts bort till släktingar trots incest är för att mödrarna vill kunna hålla kontakt med dem. En bortgift dotter anses som hennes mans ägodel och ”tillhör” därför inte familjen längre.

Ali reser även till Irak där hon träffar sina kusinbarn Mona och Maya som är 13-15 år. Detta möte gör Ali alltmer medveten om sina privilegier som svensk. Systrarnas far kidnappades vilket ledde till att de blev ”föräldralösa” i samhällets ögon på grund av patriarkatet. De fick inte träffa sin mor som förlorade vårdnaden över dem då hon ansågs vara misslyckad som kvinna för att hon förlorat sin man, trots att detta skedde på grund av omständigheter utanför hennes kontroll. Systrarna börjar må psykiskt dåligt och skadar sig själva, samt utsätts för hedersvåld. Ali vet ej om de fortfarande är vid livet.

När Ali ställer sina manliga släktingar i Irak mot väggen och ifrågasätter hur man kan behandla någon man älskar på detta sätt, möts hon av oförstående och kyla. Till svar får hon: ”Vem har sagt något om kärlek?”.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

”Jag matar kriget med dem jag älskar”

”Redan som liten

var jag drömmaren

som kröp in i den heltäckande slöjan

satte mig framför en fläkt

och lät det uppblåsbara tyget

fyllas med tomrum

Jag tog fram kaffekopparna

och lekte att de var ett hem för beduiner”

Poeten och journalisten Rasha Alqasim föddes år 1989 i Samarra, Irak. Hon flydde från kriget och är sedan 2014 bosatt i Göteborg.

I denna diktsamling skriver hon om kriget i Irak men fokuserar på hemmets sönderfall både invändigt och utvändigt. Hon skriver om hur diktjaget som ung kvinna påverkas av familjens konventioner och könsroller. Alqasim skriver om arrangerat äktenskap och längtan efter att själv få välja sina älskare.

Diktjaget längtar efter att äga ett eget bibliotek men får överge dessa drömmar då hon som kvinna är tvungen att fokusera på sina hushållssysslor. Diktjaget berättar om sina bröder som tjänstgör i kriget och hur hon tvättar deras uniformer om och om igen i hopp om att de snart ska komma tillbaka.

Alqasim skriver om det som förlorats i krigets förödelse både materiellt och emotionellt. Hon skriver om melankolin; hur det är att bära sorgen inom sig, finna sin identitet och plats här i världen. Diktsamlingens namn ”Jag matar kriget med dem jag älskar” visar på hur tunn linjen som skiljer kärlek och hat ibland kan vara.