”This is our house. This is our kitchen. This is our wallpaper. That’s our table where we had fish and chips every Friday night, so my mother could pretend that we were still Catholic.”
”All of us strangers” är en film från 2023 som är baserad på en japansk skräckberättelse ”Strangers” av Taichi Yamada. Både boken och filmen handlar om en man som mist sina föräldrar i en bilolycka när han var 12 år gammal men film adaptionen skiljer sig från boken på många sätt. Medan boken utspelar sig i Japan under 80-talet och är baserad på mytologi från Yamadas hemland, utspelar sig filmen i England under år 2011 med fokus på homosexuella relationer istället för heterosexuella.
Vi får följa Adam som är en ensam manusförfattare. Han rör sig mellan drömlika landskap som täckts av ett neonljus, mellan fester och droger. En natt möter han sin granne Harry som precis som han själv är en ensam homosexuell man. Så småningom börjar de inleda en sexuell relation men Adam har en hemlighet. Han kan kommunicera med spöken.
Adams föräldrars spöken bor fortfarande kvar i deras gamla övergivna hus som de hemsöker. Utan att kunna klippa navelsträngen, besöker Adam dem och transporteras tillbaka till sitt barndomshem fast fortfarande i sin vuxna kropp. Föräldrarna ser ut som de såg ut innan de dog, samma ålder och utseende. Adam kommer ut som homosexuell och föräldrarna som är barn av sin tid reagerar med att oroa sig om AIDS och fördomar. Vi kan ana att vår protagonist trots allt uppskattar nutiden och förändringarna som har skett även om han är överdrivet nostalgisk och ser på det förflutna med rosenskimrande glasögon. Eventuellt tar Adam med Harry för att låta honom träffa föräldrarna men pojkvännen tror att han bara tagit för mycket droger. Plötsligt får han syn på föräldrarnas spöken han också, två otäcka vålnader stirrar tillbaka på dem…
Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska med svenska undertexter.
”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)
”Titta på hans händer! Han gör narr av georgisk dans!”
