”Gay. I’m not gay. (…) Not in public. I can’t… I would not be able to go home.”
”Your family?”
”Russia. I could not go home to Russia.” (p 202)
”Heated Rivarly” av Rachel Reid är det nya Tik-Tok fenomenet som även fått en filmatisering via Netflix. Berättelsen handlar om den ryska hockey-spelare Ilya och hans rival Shane… som också är hans hemliga älskare.
På isen hatar de varandra. Alla tycker Ilya är ett rövhål som skryter om sina framgångar. Han spelar aggressivt och offensivt på isen medan hans rival är mjukare, mer strategisk och feminin. Dessa roller dyker även upp i sovrummet då Shane är den som är mer följsam och passiv. Rivaliteten byts snart ut mot ett flertal heta sexscener.
Även svårare ämnen får dock plats som bisexualitet, internaliserad homofobi, och situationen för HBTQ-personer i Ryssland. Ilyas mor begick självmord, och hans far lider av Alzheimers. Han tvekar inför att komma ut som gay eftersom han vet att han kommer att bemötas av fördomar och hat i hemlandet. Vid ett tillfälle går den internaliserade homofobin nästan överstyr då Ilya funderar på om han borde gifta sig med den vackra Svetlana med det blonda långa håret, inte för att han älskar henne utan för att han vill få amerikanskt medborgarskap och ses som ”normal”.
Parets hemliga möten påminner till viss del om ”Brokeback Mountain” som har ett liknande tema om förbjuden homosexuell kärlek. Däremot är denna berättelse lite mildare, och det finns inga direkta fysiska hot mot killarna i jämförelse med våldet och hatbrotten i ”Brokeback Mountain” även om diskrimineringen i Ryssland nämns till viss del.
Boken har blivit en bästsäljare och fått både ris och ros av läsare. Många läsare upplever romansen som ”spicy” och menar att vi inte riktigt får lära känna killarna innan vi hoppar rakt in i sexscenerna redan i början av boken. I en artikel i Expressen ”Bögsexet på tv suger som fan” riktar den homosexuella författaren Jonas Gardell kritik mot serien eftersom den är skriven av en heterosexuell kvinna och upplevs som ”könlös”, möjligtvis för att göra den lättare för alla oavsett kön att relatera till.
Åsikterna går dock isär då hockey-spelaren Brock McGillis som är den första som är öppet gay uttrycker att han gillade berättelsen men har svårt att tro att de heterosexuella hockeykillarna som har en ganska smal syn på maskulinitet kommer att läsa serien, trots att de kanske är de som borde läsa den mest av alla.
Serien som finns i sju delar, finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska. Observera att boken innehåller flera grafiska sex scener.
Titta även på filmen ”Brokeback Mountain” som är baserad på Annie Proluxs bok ”Berättelse från vidderna”:



”Gay. I’m not gay. (…) Not in public. I can’t… I would not be able to go home.”
”Måste du alltid vifta med regnbågsflaggan?”



”You, from a regular background, are out for a stroll in your neighbourhood. Not planning to go far, you didn’t bother to change out of your casual grey hoodie with matching tracksuit bottoms and sandals. Then suddenly a sleek Porsche pulls up beside you, and out steps a glamorous Hollywood star. It feels surreal. Then out of the blue, she comments, ”Nice sandals”. (p 148)

”Länge mindes jag den tiden via ett gammalt, tyvärr nu borttappat skolfotografi, på vilket jag står vit i ansiktet mitt i ett hav av små mörka kullar med lysande ögon. Jag är den enda ljusa punkten. Det ser mycket komiskt ut. Med mitt vita pottklippta hår och min ljusa hudfärg blev jag som en lysande bollformad utomjording, som verkligen inte hörde hemma där.” (sid 332)

”He can give you a real rose while I can only give you a paper one.” (p 206)


”You were so happy back then… but I feel like you lost that somewhere along the way.”


”Det här är inte Lenora från den otäcka ramsan. Det är inte ens Lenora från porträttet på bottenvåningen – ung och samtidigt mogen och möjligen i just den stunden med tankar att mörda sin familj. Den här Lenora är gammal, skröplig, en skugga. Jag tänker på när jag läste Dorian Grays porträtt i high school. Det här är motsatsen till den boken – porträttet i korridoren blir fräschare för varje dag medan Lenoras nedbrutna kropp sonar hennes synder.” (sid 33)

”Det som gjorde Hansu mest besviken var när en person visade sig vara likadan som alla andra.”






”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)