”Svårt att tänka att en individ skulle ha nån särskild betydelse, sa han. ”Jag visste det förut men jag visste det liksom aldrig, förrän nu. Människolivet… är meningslöst.
Joan tittade på honom. Hur kom det sig att två människor i rymden, med det mest sällsynta av perspektiv, kunde befinna sig bredvid varandra och ändå komma fram till två exakt motsatta slutsatser?” (sid 207)
”Atmosfär” är en berättelse om rymdens storhet, den bräckliga kärleken och familjer som sviker. Taylor Jenkins Reid som även skrivit ”Evelyn Hugos sju äkta män” återkommer till den förbjudna lesbiska kärleken som tema, i detta fall under 80-talet i det mansdominerande yrket astronaut.
Vi får följa Joan Goodwin som är professor i astronomi på ett universitet i Kalifornien. Hon har haft en romantisk längtan efter rymden och stjärnorna sedan barnsben. När feminismen gör sitt intåg under 70-talet, börjar fler möjligheter och yrken öppnas upp för kvinnor. Kanske kan till och med kvinnor åka till rymden? Joan bestämmer sig för att ansöka till astronaut utbildningen, när de efterfrågar forskare ser hon en möjlighet att få in en fot och förverkliga sin barndomsdröm.
Hon träffar Vanessa som till skillnad från henne själv är en rebell, lite av en Pippi Långstrump karaktär. De är rivaler om vem som ska bli en av de första kvinnorna som sätter sin fot i rymden. Faran att dö på sin post skrämmer dem, men lockelsen att utmana ödet och lämna jorden är alltför stark. Deras relation utvecklas snart till något mer då de hittar kärleken i varandra. Dock är detta inte lätt i en tidsperiod då HBTQ ses som en pervers avvikelse. Snart får NASA nys om detta och uppmanar dem att gå skilda vägar. Vilken är starkast, kärleken eller drömmen om rymden?
Vanessa skickas upp i rymden på ett farligt uppdrag medan Joan nere på jorden har andra problem då hennes syster visar sig vara en narcissist som är elak och avisande mot sin egen dotter, som står Joan väldigt nära. Hon öppnar upp sitt hem för det utsatta barnet, och längtan efter att bli mamma krockar med kärleken som måste döljas. Tanken att utmana normerna och kärnfamiljen finns där, men tråkigt nog finns det ett motstånd som inte bara kommer utifrån men även inifrån från Joan som både avskyr sig själv och blir överkörd av dominanta och själviska personer i sitt liv. Trots sina många talanger som gränsar till perfektion och nästan känns övermänskliga, är Joan en person med väldigt låg självkänsla.
Detta slutar smått olyckligt, då normerna aldrig riktigt får bli ifrågasatta i berättelsen utan måste upprätthållas till varje pris. Slutet på boken förblir därmed öppet, då rymdens kalla grymhet överväldigar våra karaktärer både fysiskt och kanske också symboliskt.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som talbok med text och punktskriftsbok via Legimus.
Läs även ”Evelyn Hugos sju äkta män” av samma författare som också handlar om den förbjudna kärleken (titeln är ironisk):



”Svårt att tänka att en individ skulle ha nån särskild betydelse, sa han. ”Jag visste det förut men jag visste det liksom aldrig, förrän nu. Människolivet… är meningslöst.
”You were so happy back then… but I feel like you lost that somewhere along the way.”


”Det känns som om gifta par med sådana problem borde gå i par terapi och lära sig kommunicera med varandra innan det går så långt att frun börjar krossa porslin.” (sid 73)




”Det här är inte Lenora från den otäcka ramsan. Det är inte ens Lenora från porträttet på bottenvåningen – ung och samtidigt mogen och möjligen i just den stunden med tankar att mörda sin familj. Den här Lenora är gammal, skröplig, en skugga. Jag tänker på när jag läste Dorian Grays porträtt i high school. Det här är motsatsen till den boken – porträttet i korridoren blir fräschare för varje dag medan Lenoras nedbrutna kropp sonar hennes synder.” (sid 33)

”Det som gjorde Hansu mest besviken var när en person visade sig vara likadan som alla andra.”
”Hon tilläts aldrig prata om något annat än immigrant upplevelsen, att hälften av hennes familj dog i Kambodja, att hennes pappa tog livet av sig på trettioårsjubileet. (…)
”Enligt islam är Koranen Guds ord. Man får inte vara rituellt oren när man rör vid den. Kvinnor får inte hålla i den när de har mens. Man får inte ens slicka på fingrarna när man bläddrar i den. Ändå finns det tillfällen då även muslimer bränner koraner. (…) Den tredje kalifen Uthman hade så många olika versioner av Koranen att han samlade in dem, och sedan valt ut ”den rätta” lät han bränna de andra.” (sid 22-23)
”This is our house. This is our kitchen. This is our wallpaper. That’s our table where we had fish and chips every Friday night, so my mother could pretend that we were still Catholic.”





”That doesn’t mean I’m not a Christian. It means I recognize that not everyone else is and that libraries should have no role in futhering any one’s religion by excluding everyone who doesn’t follow the main religion of the community. Libraries are for everyone – the nonreligious, the woke, and the radical left, but also for Christians, Republicans, and the alt-right extremists.” (p. 250)