Etikett: grafiskt innehåll

Publicerat

Fädernas missgärningar

”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”

 

”Fädernas missgärningar” är den sjätte delen av Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. ”Till offer åt Molok” kom ut 2012 och nu har Larsson äntligen gett karaktären Rebecka Martinsson ett avslut.

Boken är en klassisk deckare men också till stor del en relationsroman. Berättelsen utspelar sig år 2013 i Kurkkio (Pajala, Norrbotten) och börjar med pensionären Ragnhild Pekkari som lidit av psykisk ohälsa under en lång tid och därmed beslutat sig för att skida ut ensam på nattskaren och ta sitt liv. När hon bestämmer sig för göra upp en eld och att ta en sista kafferast får hon plötsligt ett telefonsamtal. Hennes bror Henry Pekkari är spårlöst försvunnen.

Ragnhild är dock inte särskilt oroad för sin bror som hon inte haft kontakt med på 31 år. Han fick ta över familjens gård men blev alkoholiserad och misslyckad som person. Gården ligger på en liten ö ute i Torneälven och Ragnhild, som är en trogen djurvän, inser plötsligt att broderns hund kanske kommer att svälta ihjäl därute. Hon bestämmer sig därför att skjuta upp sina självmordsplaner och beger sig ut till ön där hon inte bara hittar brodern död på soffan i det smutsiga och förfallna huset utan också ett lik i hans frys.

Liket visar sig vara den kända boxarens Börje Ströms pappa. Mordet skedde 1962 och är därför preskriberat. Ragnhild och Börjes öde sammanflätas på grund av dessa underliga omständigheter. Dessa två sårande själar hittar kärleken och passionen i varandra.

Samtidigt får Rebecka Martinsson ännu fler fall på sitt bord då två utländska prostituerade tjejer hittas döda in snön. Hon brottas även med sina egna relationsdrama bland annat sin ex-pojkvän Krister som numera dejtar en idrottstjej som är tokig i sociala medier och sin taskiga och någorlunda sexistiska kollega Carl von Post som just blivit tillförordnad chefsåklagare. Rebecka och Ragnhild visar sig även ha kopplingar då hennes bortgångna mor Virpi var fosterbarn i Pekkaris familj.

Boken är någorlunda lång på 560 sidor men har ett lättläst och vardagligt språk. Miljöbeskrivningar är målande och igenkänningen är stor för oss norrbottningar. Även de passionerade kärleks- och sexscenerna skildras på ett fint sätt, utan att vara smaklösa. Innehåller dock några scener med grafiskt våld mot hundar men det kanske man nästan har förväntat sig vid det här laget…

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok på Bibblos nya sida efter Koha-bytet där man lätt kan söka efter e-böcker och e-ljudböcker.

Publicerat

Ärren bär jag med stolthet

”En kort stund är jag som paralyserad. Tusentals tankar far genom huvudet men jag lyckas inte fånga en enda av dem. Men så möts jag av killarnas blickar. Med dödsskräck i ögonen står de halvt gömda bakom en dörr. Stilla och alldeles tysta, endast iklädda kalsonger. De tittar på mig som om de förväntar sig att jag ska lösa den fruktansvärda situationen vi just hamnat i, på samma sätt som jag går emellan under ett av alla deras syskonbråk. Men det här kan jag inte lösa. Lågorna är för stora. Hettan är för stark.” (sid 16)

”Ärren bär jag med stolthet” är sexbarnsmamman Emma Schols självbiografi som är skriven i samarbete med Frida Funemyr. Schols överlevde en brand i sitt hus i Edsbyn morgonen 3 september 2019. I denna bok berättar hon om sina upplevelser och livet efter branden.

Schols väcktes av två av sina söner som lekte på nedervåningen. Branden tros ha startat på grund av en sliten datorladdare men Schols vet inte säkert. Nedervåningen var redan i lågor and Schols öppnade ytterdörren för att sätta sina söner i säkerhet. Detta ledde dock till att syre kom in, vilket orsakade en explosion. Schols skyddade sönerna med sin kropp.

Trots att hon redan var skadad, låste hon ut sönerna så att de inte skulle komma in igen och begav sig mot den brinnande övervåningen där de övriga fyra barnen befann sig. Trappan brann och skinnet på Schols fotsulor flög av när hon sprang. Hon lyckades med nöd och näppe rädda det minsta barnet Mollie som bara var två år och var kvar i spjälsängen.

De övriga barnen hade varit smarta nog att ta sig ut själva och hämta hjälp från grannarna. Grannfrun blev dock så rädd när hon såg sin oigenkännliga sönderbrända granne att hon sprang iväg gråtandes i chock. Familjens hund blev tyvärr kvar inne och somnade in av röken.

Schols hade fått 93 procent brännskador och skulle egentligen inte ha överlevt. Hon fördes till brännskadecentrum vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon var nedsövd och opererades 70 gånger. De pumpade in 40 liter vatten i henne. När läkarna var tvungna att vända på henne, var smärtan olidlig.

I början kunde hon inte äta, dricka, prata, gå eller sitta. Hon fick inte träffa sina barn och började bli orolig att alla inte hade klarat sig. Hon drömde mardrömmar och led av vanföreställningar. Schols inbillade sig till och med att en av hennes söner dött och att alla lurade henne med falska fotografier! Sonen mådde dock bra och fick tillsammans med sina syskon till slut träffa sin mamma. Den minsta blev dock rädd då hon inte kände igen sin mamma eller förstod att hon var skadad eftersom hon räddat hennes liv.

Schols systrar arrangerade så att hon fick träffa sin idol Carola Häggkvist, som blivit berörd av hennes öde. Hon hyllades på sociala medier och i TV men möttes även av omotiverat hat. Hennes äktenskap klarade inte av påfrestningarna och hon hade dessutom blivit förälskad i sin betydligt äldre vän Ola. Folk i byn la näsan i blöt och skrev elaka kommentarer att hon borde ha dött i branden men Schols känner att de positiva kommentarerna ändå balanserade ut näthatet.

Successivt växte hennes hår ut igen, hon kunde gå och äta själv igen. Idag är hon fysiskt aktiv igen och kan med hjälp av olika hjälpmedel bege sig ut på skogspromenad, löparrundor och till och med bergssklättring.

Schols hoppas att hennes berättelse kommer att inspirera människor som har det svårt och visa att man aldrig ska ge upp hoppet.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 28 februari.

Publicerat

En vittnesskildring om krigets grymheter

”Vad vill du bli när du blir stor?”

”Arkitekt, så att jag kan bygga upp Aleppo igen.”

 

”Till min dotter” (For Sama) är en syrisk dokumentär från 2019. Filmen är producerad av Waad Al-Kateab som skapade denna film till sin dotter Sama. ”Till min dotter” är en vittnesskildring om krigets grymheter men handlar också om de modiga hjältarna som stannat kvar och fortsätter kämpa varje dag.  Hon är filmare och journalist men går under ett pseudonym eftersom regimkritiska kan straffas med döden. Hon har även varit med i flera brittiska nyhetskanaler där hon dokumenterar om kriget.

Waad och hennes make Hamza har varit kritiska mot regimen sedan de var studenter vid Aleppos universitet. Vi får se studenter som protesterar mot orättvisan med flaggor och plakat men tystas av polisen med våld. Waad och hennes vänner blir tvungna att gömma sig i bilen och köra iväg trots att de utanför bankar på rutorna.

Hamza var gift men skilde sig från sin fru efter att han bestämde sig för att bli kvar i Aleppo och starta ett sjukhus för att rädda de skadade. Waad och hennes dotter lever i ständig skräck då de ofta hör de ryska stridsflygplanen och aldrig vet när deras hus kan bli träffat.

Hennes dotter Sama har vuxit upp med kriget och ifrågasätter inte det på samma sätt som de vuxna gör eftersom hon aldrig har vetat något annat. Medan mamma täcker för öronen när en bomb faller ned vid deras hus, fortsätter flickan att leka. När pappas sjukhus bombas av en granat och Sama försvinner i kaoset hittar de henne helt lugn då hon suger på sin nappflaska och leker med en ansiktsmask.

”Vilket liv har jag fött dig till? Hur ska du kunna förlåta mig?”

Filmen innehåller filmsnuttar som är tagna direkt i krigets kaos. Vi får bevittna flera grymheter via den skakiga kameran. Massmord på regimkritiska som begravs i en massgrav. En liten pojke som dör efter att ha blivit träffad av en bomb när han var ute och lekte med sina bröder och en sörjande mamma som bär iväg hans lilla kropp.

Men trots detta får vi även se ljusglimtar av hopp och skratt i vardagen. Vi får se Hamza göra kejsarsnitt på en gravid kvinna som blivit träffad av en bomb. När allt ser mörkt ut får han igång barnets hjärta. Vi får se barnen och Sama leka med en gammal buss som blivit sönderbombad. Barnen delar upp sig i lag och tävlar om vem som kan måla om bussen i regnbågens färger och skriver positiva slogan på den. En pojke som just förlorat alla sina vänner antingen för att de blivit dödade eller flytt från kriget, drömmer om att bli arkitekt och bygga upp staden igen.

Men kampen är ännu lång. Sjukhus bombas och mat krisen är påtaglig då deras middag består av lite ris med en massa ohyra som kryper omkring i det. Barnen har lärt sig att skilja på klusterbomber och granater. Husen är kalla och Hamza och de övriga anställda blir glada då de hittar en granat som fortfarande är varm så att de kan värma sina händer. Trädgården som Waad och Hamza har kämpat med hela våren sprängs i luften då grannhuset bombas. Waad lyckas endast rädda en ros som ska få växa utanför Aleppo.

Filmen finns att låna på vårt bibliotek  eller som e-film på Cineasterna. Observera att filmen innehåller mycket grafiskt och känsligt material bland annat lemlästade personer, döda kroppar och mycket blod.