”Bådas dreads hade lossnat ur hästsvansarna och ringlade vilt kring axlarna på dem som giftrankor. (…)
”Vad är du för karl som spöar kvinnor? Va?” sa Lij. ”Dina egna döttrar?” (sid 396)
”Det här är Babylon” av Safiya Sinclair är en berättelse med självbiografiska inslag som utspelar sig under 80-talet och 90-talet på Jamaica. Vi får följa en rastafari familj som lever enligt religionens strikta regler och patriarkala förtryck. Sinclairs far som ser sig själv som ”jag-mannen” är den som styr över kvinnorna i familjen. Hans förakt mot de vita växer och familjen är fattig.
Fadern börjar försörja sig som reggae-musiker och reser till Japan för att få ett skivkontrakt. Till en början ser allt bra ut då han hittar framgång i Asien och skickar bilder på sig själv i solglasögon i en grön bil och roliga presenter i form av japanska tv-spel och vackra anteckningsböcker. Men lyckan är kortvarig då han förlorar sitt kontrakt och reser hem besviken utan sin nya bil. Familjen börjar röka harsh, till och med lillasystern som bara är 3 år. Fadern tar ut sin ilska på barnen genom att aga dem.
De ska fostras till att bli fruar till rastamän som enligt tradition har många fruar och får inte bära smink och smycken. Sinclairs hår tvinnas till dreadlocks av olika religiösa skäl både för att likna Haile Selassies lejon och göra motstånd mot västerländska skönhetsideal. Men Sinclair är olycklig över hur hon ser ut och mobbas i skolan för sitt utseende. Trots detta anser vissa i hennes omgivning att hon är vacker. Sinclair drömmer om att bli modell i USA men drömmen krossas då hennes agentur anser att hennes dreads inte är mångsidiga nog. Hon försöker utmana normerna genom att säga att det gör henne unik eftersom det inte finns några andra modeller med dreads men reser hem besviken.
I Jamaica är majoriteten kristna medan rastafari är en utsatt minoritet. Hon isoleras av både pappan och vänner men hittar ett utlopp för sina känslor i skrivandet och lyriken. Olyckligt nog leder även detta till ytterligare objektifiering då hennes mentor som endast benämns som ”den gamla poeten” visar sig vara pedofil och börjar utnyttja henne sexuellt.
Trots att hennes barndom kantades av misshandel och övergrepp, bryter sig till sist Sinclair fri. Hon lämnar fadern för gott efter att han hotat med att döda henne och hennes syster. Men Sinclair längtar hem till Jamaica. Överallt i USA ser hon spår av det koloniala förtrycket av både indianer och svarta. De vita grannarna vinkar inte tillbaka när hon passerar dem, utan reagerar med kyla och går in igen till sina fina hus med välskötta gräsmattor. Barnfamiljer äter picknick i skuggan av statyer som föreställer kolonialherrarna. Sinclair börjar känna sympati mot fadern som trots att han var en elak man, ändå hade rätt i att det finns social orättvisa i världen. Sinclair återvänder till Jamaica för att försonas med fadern. Hennes brorsdotter föds, och hennes bror Lij säger att han vill att nästa generation ska få friheten att välja sin religion, vilket inger hopp för framtiden.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok med text på Legimus.
Läs även ”Allt jag fått lära mig” som handlar om en mormons kamp, med liknande religiöst och patriarkalt förtryck:



”Bådas dreads hade lossnat ur hästsvansarna och ringlade vilt kring axlarna på dem som giftrankor. (…)
”You can’t force a person to show up, but you can learn a lesson when they don’t.”
”This is our house. This is our kitchen. This is our wallpaper. That’s our table where we had fish and chips every Friday night, so my mother could pretend that we were still Catholic.”





”But sometimes remembering isn’t for yourself, sometimes you do it just to make someone else smile. Those lies were allowed.”
”Lindas mamma är döende. Bröstcancern har spridit sig till skelettet (…)
”Jag har emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har både ljus och mörker inom mig. Hårdare och större än de flesta. När de flesta av er upplever toppar och dalar som i våra nordiska rundade fjäll och tar er ner i bekväm storslalom åker jag istället störtlopp nerför branta backar i Alperna. Vassa känslor. Som river och känns.” – Tilda Boisen
”Jag hatar dig lika mycket som du hatar mig, log jag. Jag tror inte det är möjligt, log hon tillbaka. (…) i Haralds mammas ögon var jag ingen alls. Jag var någon som råkade ha nycklarna till hennes sons lägenhet. Jag kunde ha varit tjejen i kassan på Konsum.(…) Harald är som män är mest: han knullade sin mamma.”
”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)
”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.
”Han gick in ytterligare en kvart senare och nu la han handen på pojkens axel. Jonas? Dags att vakna.