”Hur säger man i hjärtat, till hjärtat, mitt hjärta? Sånt står inte i ordboken, Vilda behöver áddjás hjälp. I en anteckning i mobilen skriver hon: Tsåhke jali vájmmo. Hjärta eller hjärta.” (sid 28)
”Fjärilshjärta” är en ungdomsroman av den samiska författaren Moa Backe Åstot som även skrivit ”Himlabrand”. I denna berättelse får vi följa den 13-åriga Vilda som just kommit in i puberteten och blivit nyfiken på sitt samiska arv.
Vildas samiska morfar/áddjá har börjat lära henne språket och låtit henne ärva en gammal bröllopskolt. När morfar tragiskt går bort i en hjärtattack blir Vilda lämnad ensam med sitt identitetssökande. Alla på begravningen bär kolt, förutom hon och lillasystern Irma. En känsla av att inte höra till sprids genom Vilda, då hon står där i kyrkan i sin svarta klänning.
En snygg äldre kille som heter Samuel som är renägare och talar flytande samiska dyker också upp på begravningen. Vilda börjar fantisera om honom, att han ska bli hennes pojkvän och att de ska ha ett samiskt bröllop när de blir vuxna. Hon byter till och med musiksmak för att imponera på honom. Samuel är till en början artig eftersom Vildas áddjá var en renskötare som han beundrade när han levde men efter ett tag börjar han tycka att hon är jobbig eftersom han inte är intresserad och dessutom alldeles för gammal för henne.
Vildas identitet ifrågasätts när hon börjar ta selfies i sin mormors kolt och posta dem på sociala medier. Har Vilda rätt att kalla sig same om hon inte har några renar? Vad är egentligen en same? Vilda börjar tvivla på sig själv men ger inte upp hoppet om att kunna återuppta sitt modersmål och samiska arv.
”Fjärilshjärta” har stora likheter med Ann-Helén Laestadius ungdomsroman ”Sms från Soppero” men är skriven i en mer modern tid. Laestadius roman kom ut 2007 och börjar visa sin ålder då Agnes Nintendo DS-spel och sms är det som nämns, i kontrast till Backes roman som istället bytt ut dem mot Irmas Nintendo Switch och sociala medier. Vad som inte skiljer dem åt är båda protagonisternas längtan till det samiska arvet som undanhållits dem och deras besatthet av snygga samiska pojkar (vilket delvis ifrågasätts i Backes mer moderna roman).
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.


”Hur säger man i hjärtat, till hjärtat, mitt hjärta? Sånt står inte i ordboken, Vilda behöver áddjás hjälp. I en anteckning i mobilen skriver hon: Tsåhke jali vájmmo. Hjärta eller hjärta.” (sid 28)
”Jag hade alltid tänkt att Farbror har ett klokt hjärta, men han visade sig vara barbar. Bara en helt hjärtlös människa kunde låta våra kor gå till slakt.” (sid. 254)
”Hon var liten, minst av dem alla. Ingen kunde tro att hon fyllt sju år. Men vad hjälpte det? Var man sju fick man inte längre bo hemma.” (sid 9)
”On his head, this old gentleman was wearing a top hat, despite being inside. Looking over at him was like watching a scene from a movie set in the late ninteenth or early twentieth century. (…) He really did blend in with the café like a part of the decor.
”Paris lägger an pilen.
”Jag avskyr ordet flykting. Har alltid gjort det. När farmor började prata om oss som flyktingar bad jag henne genast att sluta med det. Det fick mig att skämmas inombords. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod varför. Jag skäms för att erkänna att jag inte har något hem.” (sid 212)
”My son will be 11 years old forever.”





”Before I knew it, I had left my body and was looking down from the ceiling at Mr Igasaki holding my head. Wow, I must have summoned a super strong magical power.”
”It starts snowing. In the middle of May? I look around, wondering what’s going on. As the snow falls on my hair and shoulders, I realize it isn’t snow at all. It’s petals. It’s raining cherry blossom petals?
”Att helt plötsligt se alla sina tillhörigheter se ut som en hög sopor, det var riktigt smärtsamt.”