”Men sprickan var inte tom, något hade fötts ur berget och låg nu blottat i nattens skuggljus. Fálfforijddas svalor dök längs branten för att se vad som kommit i dagen. Vem som äntligen kommit fram.” (sid 330)
”Mödramärg” är en roman av den samiska författaren Tina Harnesk och utspelar sig över två tidsepoker, i nutid och på 1600-talet. Precis som titeln antyder är moderskapet ett återkommande tema, både mänskliga mödrar och moder natur som exploateras i samband med kolonialiseringen av Sápmi. Boken är en fristående uppföljare till ”Folk som sår i snö”.
Vi får följa två berättarröster samen Majalis Eivor Pihl som är i 40-årsåldern och just återvänt hem till Sverige, till Vuojat, som ligger sex mil väster om Jokkmokk efter att hon bott i Dublin i 22 år. Hennes mage växer, och barnet därinne påminner henne om sin egen mor Maud som hon har svårt att försonas med.
Boken växlar till 1600-talet då vi får följa nomaden Nienna Mársso som är en stark kvinna trots den hårda tid hon lever i. Hennes man Antur har visat kolonialherrarna var silvret finns, och därmed dömt ut samernas heliga jaktmarker och fjäll. Detta kopplas även till nutid då Majalis och hennes två vänner skåningen Torsten och hunden Stigga genomlever en liknande kamp emot gruvan som ännu en gång hotar bevaringen av urfolkets kultur. Nienna inser dock vikten av att kunna kommunicera för att göra sin röst hörd vilket medför att hon blir så bra på svenska att hon kan fungera som en tolk mellan kolonialherrarna som bara klampar på och samerna som lider i det tysta. Psykisk ohälsa och självmord bland samiska män är ett starkt tema vilket skildras i en otäck scen, något som ofta återfinns i samisk litteratur.
Trots det tunga ämnet kan vi precis som i Harnesk tidigare bok ana att det finns en glimt av hopp och till och med inslag av feelgood-genren. Detta känns viktigt då vårt urfolks kultur inte bara skildras melankoliskt och som hjälplösa offer utan även de roliga och lättsamma stunderna får ta plats. En annan rolig anekdot är att Majalis beskriver väder och temperatur i början av varje kapitel vilket inger känslan av att kika på någons hemliga dagbok.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via E-lib och talbok via Legimus.
Läs även ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius som också berör bland annat psykisk ohälsa bland samer:



”Men sprickan var inte tom, något hade fötts ur berget och låg nu blottat i nattens skuggljus. Fálfforijddas svalor dök längs branten för att se vad som kommit i dagen. Vem som äntligen kommit fram.” (sid 330)
”This is our house. This is our kitchen. This is our wallpaper. That’s our table where we had fish and chips every Friday night, so my mother could pretend that we were still Catholic.”





”But sometimes remembering isn’t for yourself, sometimes you do it just to make someone else smile. Those lies were allowed.”
”Du tror visst inte på Gud av vetenskapliga skäl, Miss Zott? exploderade hon plötsligt. Själv tror jag inte på Gud av personliga skäl.”
“Humans only have one ending. Ideas live forever.”











”Hur säger man i hjärtat, till hjärtat, mitt hjärta? Sånt står inte i ordboken, Vilda behöver áddjás hjälp. I en anteckning i mobilen skriver hon: Tsåhke jali vájmmo. Hjärta eller hjärta.” (sid 28)
”Jag hade alltid tänkt att Farbror har ett klokt hjärta, men han visade sig vara barbar. Bara en helt hjärtlös människa kunde låta våra kor gå till slakt.” (sid. 254)
”Hon var liten, minst av dem alla. Ingen kunde tro att hon fyllt sju år. Men vad hjälpte det? Var man sju fick man inte längre bo hemma.” (sid 9)
”On his head, this old gentleman was wearing a top hat, despite being inside. Looking over at him was like watching a scene from a movie set in the late ninteenth or early twentieth century. (…) He really did blend in with the café like a part of the decor.