Böcker – symboliskt värde eller bara papper?

”Enligt islam är Koranen Guds ord. Man får inte vara rituellt oren när man rör vid den. Kvinnor får inte hålla i den när de har mens. Man får inte ens slicka på fingrarna när man bläddrar i den. Ändå finns det tillfällen då även muslimer bränner koraner. (…) Den tredje kalifen Uthman hade så många olika versioner av Koranen att han samlade in dem, och sedan valt ut ”den rätta” lät han bränna de andra.” (sid 22-23)

”Där man bränner böcker : Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur” är en fack litterär bok som handlar precis som titeln antyder om böcker och till och med diskussioner om böcker som blivit förbjudna eller ifrågasatta.

Ölmedal diskuterar en rad olika ämnen kopplat till bokcensuren. Ett ämne som hon kommer in på är religiösa texter som Koranen. Den heliga boken får inte brännas i normala fall utan generellt sett så ska den begravas. Andra anser att det är bättre att bränna för att undvika att Koranen rör vid något ”orent”. Åsikterna går isär även bland muslimer då högt uppsatta ledare bränt Koranen när de haft för många exemplar. I dessa fall är den fysiska boken bara en bok. När Koranen bränns inlindad i bacon blir boken inte bara fysisk utan en politisk symbol. Ölmedal återkommer till debatten om de bannlysta böckerna på biblioteken. Gallrade böcker bränns när de blir irrelevanta eller för gamla, samtidigt talar man om bokbål då förbjudna böcker bränns.

Vidare berör Ölmedal även diskussioner om böcker och undervisning om stereotyper vilket också kopplas till så kallad ”trigger warnings” som därmed innebär att material som kan upplevas som stötande uppmärksammas i introduktionen av en bok, film eller föreläsning. Ölmedal nämner ett exempel från Sverige då en universitetslärare i sexologi vid namn Mariah Larsson som blev anklagad 2021 av sina elever för att vara rasist eftersom hon hade en föreläsning där några bilder på stereotyper i bland annat Pippi dök upp i samband med det rasistiska skällsordet. Studenterna argumenterade att de mörkhyade eleverna skulle må psykiskt dåligt om de såg bilderna vilket ledde till en debatt som slutade med att studenterna anmälde föreläsningen samtidigt som fakulteten anmälde studenterna och menade att det var förbjudet att förhindra en föreläsning. Larsson påpekar att det var jobbigt att en ensidig version delades i media, att hon blev stämplad som ”en rasistporrforskare som sa n-ordet”.

Även förtal i samband med boken ”Märit” av Ing-Marie Eriksson utgiven 1965 tas upp, vilket är det enda fallet i svensk historia där en bok anmälts. I denna bok pekas en funktionshindrads familj ut som förövare vilket Bonnier försökte censurera genom att ge dem fingerade namn men på ett ställe råkade namnet på mamman som misshandlade komma med vilket medförde att boken anmäldes 1967.

Ett annat nutida exempel är böcker och inlägg på sociala medier om MeToo då tjejer blivit anmälda för förtal även i samband med att de försökt varna andra för dömda våldtäktsmän. Ett underligt exempel visar en minderårig flicka som våldtogs av en vuxen man och senare försökt varna andra om honom på sociala medier. Konsekvensen blev att hon fick betala skadestånd till samma män som bevisligen våldtagit henne även om själva brottet straffades och domen var offentlig. Detta beskrivs som ”backlashen” då feministisk framgång följs av en medial motreaktion. MeToo uppges ha sänkt jämnställdhetsidealen sedan 2014 bland män vilket leder till ökade klyftor i samhället.

Boken finns tillgänglig hos oss på svenska. Utkommer som talbok 26 oktober på Legimus.

Läs även ”Backlashen : Metoo och revolutionen som stoppades” av Irena Pozar:

Censurens offer

”That doesn’t mean I’m not a Christian. It means I recognize that not everyone else is and that libraries should have no role in futhering any one’s religion by excluding everyone who doesn’t follow the main religion of the community. Libraries are for everyone – the nonreligious, the woke, and the radical left, but also for Christians, Republicans, and the alt-right extremists.” (p. 250)

”That Librarian” är en självbiografi av den amerikanska skolbibliotekarien Amanda Jones från Louisiana. Hennes bibliotek har blivit föremål för hetsade diskussioner i hemlandet då hon stått upp för yttrandefriheten och jämställdheten vilket den kristna extremhögern i USA motsätter sig. Diskussionerna är ofta förvridna då de som kritiserar böckerna sällan läst dem och ofta tar saker ur sitt sammanhang till exempel kan en faktabok om sexualkunskap med tonårskillar som målgrupp förvridas till en bilderbok som uppmanar småbarn till perversioner. Vikten av källkritik är större än någonsin.

Jones berättar om trakasserierna som hon upplevt, främst på nätet. Efter en kongress där de diskuterade förbjudna böcker blev den stackars bibliotekarien uthängd på nätet. Hon blev anklagad för att sprida pornografi i biblioteket och hotfulla bilder där hennes huvud är inringat postades på sociala medier. Därefter fick hon ta emot mordhot och blev till och med beskylld för en brand i en skola i närheten som orsakats av ett blixtnedslag. Hennes kristna motståndare var övertygade om att Gud straffade henne och de närliggande byggnaderna genom att förstöra dem. Galet nog, spreds även detta budskap på sociala medier trots att det låter som något från 1800-talet då man inte förstod bättre.

Vi i Sverige har en förkärlek för att importera allt som kommer från USA. Att anklaga bibliotekarierna för att gömma porr i biblioteket (har dock varit med om låntagare som gjort detta när jag arbetade på Umeå universitetsbibliotek) kanske låter lustigt i våra öron men vi kan redan se tendenser då bland annat Sverigedemokraterna motsatt sig det fria ordet och ifrågasatt sagostunder med HBTQ-tema i bland annat Umeå och menat att denna typ av material bör förbjudas. I Sverige har vi dock ännu ingen censur, alla böcker får finnas på biblioteket oavsett om de anses problematiska.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska. Kolla även in vår utställning om bannlysta böcker i biblioteket!

Läs även ”Där man bränner böcker : Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur” av Ida Ölmedal: