”Krigsrubriker över första sidan av Le Noveau Détective: ”Den värsta historien någonsin avslöjad. Nätverket av våldtäktsmän i Vaucluse. Han drogar sin hustru för att ge henne till andra män.” Vårt liv släpades i smutsen, sammanfattat i några rader, strax ovanför fotot av en seriemördare.” (sid 118)
”En hyllning till livet : skammen måste byta sida” är en biografi av den franska Gisèle Pelicot som berättar om sin före detta makes Dominiques fruktansvärda brott och livet som gick vidare efter det. Hon har blivit uppmärksammad världen över för sitt engagemang för kvinnors rättigheter, då hon fört MeToos talan.
Hon hade varit gift med Dominique länge när hon först började upptäcka varningssignaler att något inte stod rätt till. Han förs en dag till polisen, och hon får veta att han blivit arresterad för att ha olovligt fotograferat kvinnor under deras kjolar. Underligt nog reagerar Gisèle med att bemöta detta låg affektivt och säger att allt blir bra igen om han bara ber kvinnorna i fråga om ursäkt. En inställning som snabbt visar sig vara naiv.
Gisèle börjar bli sjuk. Hon kan inte köra bil, och har stora minnesluckor. Hos doktorn får hon inga bra svar på vad hennes symptom är, och blir till och med fel diagnosticerad. Vad hon inte vet är att Dominique har drogat hennes mat under en lång tid. När hon trott att hon sov har han klätt ut henne i utmanande underkläder och bjudit hem främlingar som våldtagit henne i sömnen, samtidigt som han filmat övergreppen.
När detta uppdagas, faller Gisèles värld samman. Barnen är bestörta, särskilt dottern som också fallit offer för sin fars perversa blick. Filmklipp då hon byter om och sover börjar cirkulera på porrsidor. Dominique säger att hon är en hora precis som sin mor, han vägrar att överhuvudtaget kalla henne dotter. En avhumanisering sker, då han lägger ut kvinnorna som han delat sitt liv med på nätet som om de vore sexobjekt. På livsmedelsbutiken har hans ”kunder” stalkat Gisèle då de velat se ”varan” som de köpte.
Många hemska filmklipp visas under rättegången. Bilder på flera olika män dyker upp. En av dem sprang till och med in klädd som brandman, och utan att byta om började våldta Gisèle. Hon får se bilder på männen i vardagssituationer, då de umgås med familj och grillar korv. Offren slår ifrån sig och säger att hon samtyckt till ”trekanten” och stödjer varandra. De skyller ifrån sig, och ger varandra high fives under pauserna. Männen varierar i ålder, och de yngre påstår att de skulle ha våldtagit någon yngre än en gammal dam i 60 års åldern om de var riktiga våldtäktsmän. Men brotten består, trots komplicerade ursäkter. Männen lever i en bubbla, där de ser sig själva som offer men Gisèle kämpar emot och blir en talesperson för andra utsatta kvinnor.
Boken handlar också om livet innan våldtäkterna. Gisèle hade en jobbig barndom och Dominique likaså. Han påstår att han blev utsatt för övergrepp som barn av sin far, och därmed fått sjuka böjelser. Inte bara sexuellt har de problem, utan även ekonomiskt då paret har enorma skulder. Trots detta blir han förlåten, kanske till och med efter sitt brott då Gisèle kommer med kläder och förnödenheter till fängelset. Dottern Caroline Darian reagerar annorlunda och förstör möblerna och alla fotografier även de som Gisèle ville spara. Sorgen tar olika skepnader, men båda är offer för en man som de trodde var deras familj.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som talbok med text och punktskriftsbok via Legimus.
Läs även Carolins skildring av brottet i hennes biografi ”Och jag slutade kalla dig pappa” där hon berättar sitt någorlunda kontrasterande perspektiv på händelserna:
”Tintin är först fylld av förväntan inför flytten, men så fort jag berättar för Alexander om husköpet börjar Tintin säga saker som: ”Mamma, visste du att det finns björnar i Luleå? Mamma, visste du att ibland är det så kallt hemma i husen i Luleå att man måste bo på hotell. Mamma, jag vill inte flytta till Luleå för det är svårt att få nya kompisar.” (sid 121)
