”Era el monstruo más terrible que jamás nadie había visto. It was the most dreadful monster anyone had ever seen.
La Isla entera estaba atemorizada y nadie podía con él. The whole Island was terrified and no one could defeat it.
Era muy poderoso. It was just too strong.
Durante treinta años, el Monstruo hizo lo que quiso. For thirty years the Monster did as it pleased.
Podía destruir un pueblo completo con solo una palabra, y hacer desaparecer a toda una familia simplemente con mirarla. It could destroy an entire town with a single word and make a whole family disappear simply by looking at it.
El cabello encrespado de Lola se desrizaba del miedo que tenía. Lola’s curly hair was uncurling with fear.
¿Usted vio al Monstruo, señor Mir? Did you see the Monster, Mr. Mir?
Sí, lo veía todo el tiempo. Yes. All the time.
¿Y tenía miedo? Were you scared?
Todos teníamos mucho miedo. We were all very scared.”
”Islandborn” är en spansk bilderbok av Junot Díaz som föddes i den Dominikanska republiken men flyttade till New Jersey med sin familj där han växte upp. Han har vunnit flera priser, bland annat Pulitzer priset 2008.
Berättelsen handlar om en liten mörkhyad flicka som heter Lola och bor i Amerika men hon kommer ursprungligen från ”Ön”. Var denna ö ligger och om den är baserad på en verklig plats är öppet för tolkning men antas vara Dominikanska republiken där Díaz själv kommer från.
I skolan får Lola och hennes klasskamrater en bilduppgift då de ska rita någonting från platsen de föddes på. De andra barnen, som också är invandrare, börjar genast sätta igång med att rita kända landmärken från Egypten och andra länder men Lola vet inte vad hon ska rita eftersom hennes familj flydde från ”Ön” när hon var en bebis.
Lola frågar fröken vad man ska göra om man inte minns sitt hemland och får svaret att hon ska intervjua de som fortfarande minns. Lola beger sig därefter på en upptäcktsfärd för att samla in minnen från ”Ön”. Detta illustreras i vackra färgglada teckningar från illustratören Leo Espinosa.
Lola börjar dock undra varför alla är så hemlighetsfulla om ”Ön” och dess historia. När hon försöker intervjua en äldre man från ”Ön” som heter Señor Mir svarar han bara surt att de inte borde bry sig om ”Ön” och de ska vara tacksamma för att de kommit därifrån. Hennes abuela/mormor hjälper henne att prata med honom och Señor Mir berättar till slut om ”monstret” (troligtvis diktatorn Rafael Trujillo) som terroriserat dem i över 30 år tills de alla bestämde sig för att slå tillbaka.
”Islandborn” eller ”Lola” som boken kallas på spanska, är en berättelse om kultur, arv och identitet men är också en berättelse om hur viktigt det är att inte glömma. I berättelsen har Señor Mir försökt förtränga de traumatiska minnena men inser till sist vikten av att berätta sin historia för den yngre generationen.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på spanska och engelska. Boken har inte pararelltext men den engelska versionen går att läsa samtidigt som den spanska för språkträning.
”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)
”Med ett leende som verkade vara permanent fastklistrat i det bleka ansiktet frågade Mengele: ”Vad är det som är på tok, min sköna?”
”Nu är Nora så arg att hon river busskortet. (…) Nora och hennes reskamrat blir avkastade. Nora för att hon saknar färdbevis och kvinnan för att hon är svart. Nora skulle bara komma försent till skolan men Rosa Parks, som hon presenterade sig som, skulle hamna i häktet.”
”Killen på plattformen sträcker återigen Emils arm i luften. Emil flinar. De vänder sig bort från mig och Emil bugar lätt inför publiken. Herregud. Han slåss för pengar. En obehaglig känsla sprider sig genom min kropp. Jag tänker på Rasmus och de andra, på vad de gjorde. Hur våldsamma de var…”
”Så din bil gick sönder för att den är gammal och sliten? Du är så naiv! Det är nu allt börjar.”
”Eftersom mamma översatte världen för mig förstod jag att alla bar omkring på hemligheter och trasigheter och smärtsamma ord som inte gick att tvätta bort med tvål. I kyrkan kunde hon svepa med blicken över bänkarna, böja sig mot mig och viska: Pearl, älskling, alla här inne är rädda för att dö.”
”Han lyfts varsamt av hennes händer till rullstolen, och han sjunker i den. Nu är han bara en ö i en stor ocean. Sedan körs han in i byggnaden.” (sid 20)