”Jenny tittade på muggen. Den var väldigt färggrann. Och det var ändå ett starkt varumärke. Man fick medge att den utstrålade något som kunde betraktas som distinkt nordiskt, och nordiskt var väldigt rätt. Finsk design ägde en berättigad dignitet ute i världen, och vad kunde vara mer finskt än Mumintrollet?
(…)
Tystnad, fullständig tystnad. Louise tittade uttryckslöst på Jenny.
– Du fattar att jag skojar, va? Den här? Skulle vi sälja den här? ”
”Vi hör av oss” är en novellsamling av debutförfattaren Jacob Sundberg. Samlingen innehåller nio noveller som alla utspelar sig under en anställningsintervju.
Sundberg är själv en arbetare och jobbar på Nässjö Näringsliv AB. En vanlig dag för Sundberg består av att rensa ogräs och måla plank. Han vill i sin novellsamling fokusera på den lilla människan och de inre känslostormarna.
”Det jag egentligen ville utforska är det som rör sig i vårt undermedvetna: avund, storhetsvansinne, fördomar och självförakt. Allt sånt som man helst vill dölja eller inte är medveten om. Det finns nästan ingen arena som förkroppsligar de här känslorna så starkt som en anställningsintervju. ” – Jacob Sundberg i intervju med SVT nyheter
Författaren påpekar att det är just under anställningsintervjuer som allt ställs på sin spets då respondenten måste presentera sig själv på ett attraktivt sätt för att fånga rekryterarnas uppmärksamhet. Många känslor uppstår och man kan få både dålig självkänsla och sin stolthet kränkt. Vad händer när ens egen självbild inte stämmer överens med omgivningens?
Novellerna fokuserar på en rad olika personer inom olika yrken. Novellsamlingen tar även upp fördomar och diskriminering som kan komma från både respondenten eller rekryteraren. I en novell landar respondenten drömjobbet men hamnar i en obehaglig situation då det visar sig att rekryteraren är rasist. Är det bättre att vara arbetslös än att bli nedvärderad som människa och kränkt?
Trots det någorlunda allvarliga ämnet, har Sundberg valt att fokusera på humorn i det hela. Situationerna som uppstår gränsar ibland på att bli dråpliga och vi får skratta åt en hel del lustiga fadäser. I en novell verkar allt gå bra för respondenten Jenny Sundin som tror att hon har fått drömjobbet men ett sarkastiskt skämt om en oskyldig liten muminmugg ställer till det för protagonisten.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok med text via Legimus.


”Jenny tittade på muggen. Den var väldigt färggrann. Och det var ändå ett starkt varumärke. Man fick medge att den utstrålade något som kunde betraktas som distinkt nordiskt, och nordiskt var väldigt rätt. Finsk design ägde en berättigad dignitet ute i världen, och vad kunde vara mer finskt än Mumintrollet?
”Jag tänkte på det hela tiden. Hur någon som alltid har funnits bara kan försvinna.”
”Man kan inte se att jag har klippt sönder fotografier.
”I bet that guy with four wives never worries about them being flirty because they all live in the suburbs and they have too many kids to feel sexy.


”Elena är en klurig spelare, men Ali kör mer på känn. Han lägger snabbt kort som Elena snappar åt sig och vinner med. Stella tycker synd om honom. När hon får ett stoppkort är det dags att hjälpa en kompis.

”Jag bläddrar längs bak till dödsannonserna. De sista från artonhundratalet är döda nu. Nu handlar det oftast om människor från tiotalet och tjugotalet. En kort dikt, kanske en bild på ett kors eller en liljekonvalj. Ibland ett emblem på ett fotbollslag. Jag undrar vad jag skulle välja. (…)
”Leonardo DiCaprio är bara liksom en ljummen spisplatta, en platta som aldrig riktigt får vattnet att koka. Man kan råka sätta handen på plattan utan att det bränns. (…)

”Mormor kunde slå till ordentligt i huvudet på en med sin bibel om hon kände för det. En gång sa jag till och med: ”Jag tror inte att Gud ville att den där fina boken skulle fungera som ett vapen, mormor.” Hon skrattade gott och sa: ”Den är inget vapen – jag råkade bara ha den nära till hands.”

”Det var precis som i en reklamfilm. En fotbollsstjärna och en fotomodell sitter i en blänkande röd öppen bil och ser lyckligt på varandra. (…) Själv stod jag där och fylldes av hat. Och när fotomodelltjejen la sin hand på Christians kind och såg honom djupt i ögonen trodde jag att jag skulle explodera. Jag kramade min nyckelknippa och hatade, hatade, hatade.” (sid 156)