”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”
”Fädernas missgärningar” är den sjätte delen av Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. ”Till offer åt Molok” kom ut 2012 och nu har Larsson äntligen gett karaktären Rebecka Martinsson ett avslut.
Boken är en klassisk deckare men också till stor del en relationsroman. Berättelsen utspelar sig år 2013 i Kurkkio (Pajala, Norrbotten) och börjar med pensionären Ragnhild Pekkari som lidit av psykisk ohälsa under en lång tid och därmed beslutat sig för att skida ut ensam på nattskaren och ta sitt liv. När hon bestämmer sig för göra upp en eld och att ta en sista kafferast får hon plötsligt ett telefonsamtal. Hennes bror Henry Pekkari är spårlöst försvunnen.
Ragnhild är dock inte särskilt oroad för sin bror som hon inte haft kontakt med på 31 år. Han fick ta över familjens gård men blev alkoholiserad och misslyckad som person. Gården ligger på en liten ö ute i Torneälven och Ragnhild, som är en trogen djurvän, inser plötsligt att broderns hund kanske kommer att svälta ihjäl därute. Hon bestämmer sig därför att skjuta upp sina självmordsplaner och beger sig ut till ön där hon inte bara hittar brodern död på soffan i det smutsiga och förfallna huset utan också ett lik i hans frys.
Liket visar sig vara den kända boxarens Börje Ströms pappa. Mordet skedde 1962 och är därför preskriberat. Ragnhild och Börjes öde sammanflätas på grund av dessa underliga omständigheter. Dessa två sårande själar hittar kärleken och passionen i varandra.
Samtidigt får Rebecka Martinsson ännu fler fall på sitt bord då två utländska prostituerade tjejer hittas döda in snön. Hon brottas även med sina egna relationsdrama bland annat sin ex-pojkvän Krister som numera dejtar en idrottstjej som är tokig i sociala medier och sin taskiga och någorlunda sexistiska kollega Carl von Post som just blivit tillförordnad chefsåklagare. Rebecka och Ragnhild visar sig även ha kopplingar då hennes bortgångna mor Virpi var fosterbarn i Pekkaris familj.
Boken är någorlunda lång på 560 sidor men har ett lättläst och vardagligt språk. Miljöbeskrivningar är målande och igenkänningen är stor för oss norrbottningar. Även de passionerade kärleks- och sexscenerna skildras på ett fint sätt, utan att vara smaklösa. Innehåller dock några scener med grafiskt våld mot hundar men det kanske man nästan har förväntat sig vid det här laget…
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok på Bibblos nya sida efter Koha-bytet där man lätt kan söka efter e-böcker och e-ljudböcker.


”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”





”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart. I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans. (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)
”Jag insåg att inget skett av en slump, det fanns en plan från statens och maktens sida att vi skulle försvinna. Och jag var den perfekta skogssamen; jag visste inte ens att jag var det. Jag visste knappt var skogssamer var! Det äcklade mig.”
”Efter att ha studerat Doris Lessings biografier och författarskap placerar psykiatrikern Michael Fitzgerald henne inom autismspektrumet. Sällan har en Nobel pristagare sett mer irriterad ut än när Reuters reporter i oktober 2007 stoppade den 87-åriga Lessing på gatan för att berätta att hon hade tilldelats litteraturpriset.
”En av killarna vid Timmys bord säger något kul så att de andra börjar skratta. Timmy hänger på, fast han gör det en hjärtskärande sekund efter de andra. Herregud. (…) Timmy kanske är lik henne. Han måste ju i alla fall veta att folk skvallrar om honom så fort det har hänt något.
”If you aim to be something you are not, you will always fail.”
”Nu hade alla hon älskat vänt henne ryggen. Hon skruvade på ringen och vred den av fingret, höll upp den framför ansiktet. Tårarna blandades med regndropparna och hon brydde sig inte om att människor hastade förbi bakom henne med huvudena hukande under paraplyer. (…) Det fanns ingen anledning att behålla ringen. Margit skulle aldrig få den, ingen annan kvinna heller.”
”Paraden är en underlig syn. Ingen förstår varför folk som ser så tydligt judiska ut håller i skyltar med texten ”Krossa Israel”. Men för mig är det logiskt. Jag har alltid vetat att staten Israel inte borde få existera.” (sid 75)
”För några år sedan dog min bror en alldeles för tidig död. Vi trodde båda på livet före döden och han kämpade in i det sista. (…) Han dog, men jag fortsätter att längta för oss båda. Jag fortsätter att längta efter fler stunder av total närvaro där tid och rum inte finns. Smaken av choklad eller vildhallon, ögonblicket efter ett napp i Paukibäcken, regnbågens och norrskenenets färger, känsla att hitta rätt med fiolen och uppslukas av en tonfylld bubbla, eller mötas av ett leende hos någon jag tycker om.” (sid 167)