”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.
Brave, kind, loyal, sweet, loving, graceful, strong, thoughtful, funny, genuine, hopeful, playful, insightful, and on and on…
Was she, though? Was she any of those things? The words make me angry. I can’t look at them any longer.
Why do we romanticize the dead? Why can’t we be honest about them? Especially moms. They are the most romanticized of anyone.” (sid 302-303)
”I’m Glad My Mom Died” är en engelsk biografi av Jeanette McCurdy som växte upp som barnskådespelare och medverkade i bland annat barnprogrammen iCarly och Sam & Cat på Nickelodeon. Hon hade rollen som den pojkflickiga karaktären Sam Puckett.
Manusförfattaren Dan Schneider hamnade i blåsväder då han anklagades för ha psykiskt misshandlat sina barnskådespelare. I samband med MeToo blev han även anklagad för att ha sexualiserat minderåriga men blev inte fälld på grund av bristande bevis. I McCurdys biografi benämns han aldrig vid namn utan som ”The Creator” vilket får honom att att framstå som en nästintill religiös figur. Hon blev erbjuden 3 miljoner för att hålla tyst om Schneiders misshandel men hon vägrade.
Fokuset ligger på McCurdys relation med sin bortgångna mor som dog i bröstcancer. Hon hade alltid drömt om att bli skådespelare och tvingade McCurdy att uppfylla denna dröm trots att hon egentligen inte ville. För att kunna spela yngre roller, tvingades McCurdy att banta tills hon fick anorexi, något som mamman uppmuntrade. McCurdy växte även upp som mormon och blev tillsagd att lyssna till sin inre religiösa röst. Detta förvirrade henne då hon led av tvångssyndrom.
McCurdys mor antas vara narcissist då hon konstant misshandlade sin dotter både psykiskt och sexuellt. McCurdy och hennes bröder växte upp i ett stökigt hem. Mamman hade samlarsyndrom vilket innebar att allt sparades till och med skräp som gamla schampo-förpackningar och trasiga tallrikar. Barnen fick sova på madrasser i köket då deras sängar var belamrade med skräp. Mamman misshandlade även pappan och hotade honom med kniv vid flera tillfällen.
McCurdy blev den som försörjde sin familj. Hon fick stå ut med mamman konstant och fick aldrig ta självständiga beslut. Hon fick inte torka sig i rumpa själv efter att ha varit på toaletten och var tvungen att bli duschad av mamman upp till 17 års ålder, vilket även var då de sexuella övergreppen ägde rum. Efter mammans död fortsatte McCurdy sin skådespelarkarriär tills hon till sist fick erkänna för sig själv att hon var olycklig. Idag kämpar hon med sin läkningsprocess och har gått i terapi för sina barndomstrauman och ätstörningar.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.


”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.
”Hon tillät sig vandra några minuter av minnen. Minnen av hans vackra ansikte som hon knappt kommer ihåg längre, av deras samtal, brev och hans ögon som är så lika Tinas.”
”Before I knew it, I had left my body and was looking down from the ceiling at Mr Igasaki holding my head. Wow, I must have summoned a super strong magical power.”
”Usch, jag tycker det är otäckt med han, Hitler! Far säger att det kommer att bli krig. Är du inte rädd, Betty?
”Vi har alla en gräns. För vad vi är beredda att stå ut med innan vi knäcks. När jag gifte mig med din pappa visste jag precis var min gräns gick. Men långsamt, för varje incident, tänjdes min gräns lite till. Första gången din pappa slog mig ångrade han det genast. Han svor att det aldrig skulle hända igen. Andra gången han slog mig ångrade han sig ännu mer. Tredje gången var det mer än ett slag.”
”Två dagar senare skickar mamma ett sms: ”Hoppas du kan få de svar du söker så du kan läka känslomässigt. Förlåt för att jag inte funnits där för dig.”
”Knausgård skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”
”Jag slutade sjasa iväg mina djur när männen kom. Jag lät dem driva omkring som de ville, i trädgården, under borden. Det roade mig att se männen gå bland dem, darrande inför deras tänder och onaturliga tamhet. Jag låtsades inte vara dödlig. Jag visade mina tindrande, gula ögon närsomhelst tillfälle gavs. Inget av det gjorde någon skillnad. Jag var ensam och kvinna, det var det som räknades.”










