Kategori: Boktips

”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)

Agota Kristof (f. 1935 – d. 2011) var en exilförfattare från Ungern som skrev för att överleva. I sin självbiografi ”Analfabeten” berättar hon om flykten från sitt hemland efter Ungernrevolten 1956. Av alla sina personliga tillhörigheter prioriterade hon att ta med sig en tjock ordbok och en anteckningsbok. Kristof skrev flera politiska texter, i hopp om att kunna skapa en förändring i samhället.

Hon kunde inte överleva genom att skriva på sitt modersmål ungerska utan var tvungen att översätta sina texter ord-för-ord på franska. Kristofs unika sätt att skriva har influerat många författare bland annat den japanska författaren Haruki Murakami som skriver både på sitt modersmål och engelska. I sin självbiografi ”Författare till yrket” berättar Murakami om hur han influerats av Kristof:

”Franskan var ett främmande språk hon hade lärt sig som vuxen (eller snarare blivit tvungen att lära sig). Men genom att skriva på ett främmande språk lyckades hon skapa en helt egen, ny litterär stil. Den fina rytmen i de korta meningarna, det enkla, raka uttryckssättet, de exakta beskrivningarna utan eftertänksamma utvikningar. Ändå lyckades hon skapa en gåtfull atmosfär, en känsla av att något mycket viktigt som inte är utskrivet döljer sig i texten.” (sid 36, Författare till yrket, Haruki Murakami)

Det abstrakta, det som inte står utskrivet, utan ligger dolt mellan raderna är precis det som utmärker Kristofs trilogi som innefattar tre kortromaner; ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Trilogin är en mörk fiktiv berättelse men är också ett vittnesmål på krigets grymhet från en överlevares perspektiv. Fokus ligger på hur människan påverkas av trauma och på gråzonerna mitt emellan, hur ett offer kan övergå till att själv bli en förövare. Vem är det då som bär skulden?

Den första romanen ”Den stora skrivboken” handlar om tvillingarna Lucas och Claus som flytt från den fiktiva ”Stora staden” för att komma undan krig och svält. Modern överger dem och lämnar dem hos deras mormor, ”Häxan”, en elak kvinna med alkoholproblem och dålig hygien.  Pojkarnas far antas vara vid fronten och hans öde är ovisst. Tvillingarna bestämmer sig för att föra en krigsdagbok över den absurda och grymma tillvaron. Pojkarna visar sig så småningom vara opålitliga berättare, de fyller dagboken med lögner.

Lucas och Claus anpassar sig efter krigssituationen; de blir emotionellt avtrubbade och förfäras inte längre av grymheterna som sker runt omkring dem. De härdar sig genom att slå varandra och ”öva krig” genom att svälta sig och ligga stilla i flera timmar. ”Häxan” och andra förövare blir galna på tvillingar. De känner äckel men kanske ändå en gnutta beundran gentemot bröderna som vägrar att vara offer och vika sig. Trots detta finns det empati för de utsatta och svaga begravt djupt inne i pojkarna. Bland annat hotar de med att offentligt skämma ut byns präst som utnyttjat den fattiga grannflickan ”Harläppen” sexuellt, om han inte hjälper henne och hennes svältande familj ekonomiskt.

Den första delen slutar med att tvillingarna separeras från varandra efter att Claus flyr över gränsen genom att använda deras fars lik som sköld för att undvika elstängslet. I efterhand blir det alltmer oklart om detta verkligen skedde eller om Lucas lider av en psykos och bara föreställt sig detta då han inte längre kan skilja på sanning och lögn. Finns det egentligen bara en tvillingbror? Och vem av dem är i så fall den riktiga? Detta är en fråga som aldrig besvaras utan är öppen för läsarens tolkning.

Agota Kristofs självbiografi ”Analfabeten” är mycket kortfattad med sina 52 sidor men är intressant läsning för att få ökad förståelse för trilogin och dess budskap. Hela trilogin finns tillgänglig på vårt bibliotek som samlingsvolym och som talböcker via Legimus.