Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.

Korruptionen i den svenska kulturvärlden

Visa källbilden”Jag noterade tidigt hans mytomani. Hans förmåga att fabulera, överdriva och skryta som ett barn. I litterära kretsar stoltserade han förstås med Katarina, Stig Larsson och Horace. Bland musiker påstod han ofta att det var han som introducerade tonsättaren Messiaen i Sverige, vilket var en ren lögn. Och i sällskap där kultur inte stod särskilt högt i kurs kunde han dra till med att det var han som introducerade jeanstyget eller pizzan i Stockholm. Hans bekräftelsebehov tycktes ibland vara omättligt. Det var en svaghet hos honom och hans sätt att blotta sårbarheten, ja, nästan skylta med den, var både odrägligt och mänskligt.”

”Klubben” är en reportagebok av journalisten Matilda Gustavsson som handlar om övergreppen och tystnadskulturen som skedde på ”Forum – Nutidsplats för kultur”.  Händelserna påverkade den Svenska Akademin där kulturprofilen Jean-Claude Arnhaults fru Katarina Frostenson satt som akademiledarmot.

Arnhault blev dömd till fängelse för ett flertal våldtäkter vilket ledde till att flera personer avgick från den Svenska Akademin och Nobelpriset som skulle ha tilldelats Olga Tokarczuk år 2018 sköts upp ett år.

Gustavsson arbetar som reporter för Dagens Nyheter och redogör i boken om hur kulturprofilen blev avslöjad för sina brott. Hon var nyanställd på DN år 2017 då hon började intervjua kvinnorna som Arnhault förgripits sig på. Författaren och journalisten blev chockad när hon insåg att övergreppen var våldsammare än hon först hade trott. 2018 tilldelades Gustavsson Stora Journalistpriset för ”Årets avslöjande”.

Trots att Arnhaults perversa natur har varit känd sedan tidigare, rådde tystnadskultur inom både den Svenska Akademin och journalistiken. Detta berodde på makten som Arnhault hade över kvinnorna och övriga medarbetare. Gustavsson berättar att hon känt sig orolig efter att hon publicerade sin artikel om de 18 kvinnor som vittnade mot Arnhault och ofta fick se sig över axeln.

Faktum var att Arnhault redan blivit anklagad för sexuella trakasserier i Expressen år 1997. Men ingen tog detta på allvar på 90-talet, vilket medförde att Arnhault gick fri och utsatte fler kvinnor för förtryck.

”Klubben” refererar till Forum som var en evenemangslokal som drevs av kulturprofilen och hans fru för pengar från Svenska Akademin. Många kvinnor som blev utnyttjade av Arnhault  jobbade svart på Forum och var rädda för att förlora sina jobb.

Gustavsson berättar också om Arnhaults bakgrund. Han är mytoman och ljög ofta om sitt förflutna för att upphöja sig själv. Han målade upp en bild av sig själv som ett geni med akademisk utbildning på ett elituniversitet i Frankrike och påstod att han hade en mor som var skådespelerska. När Gustavsson började nysta i hans förflutna visade det sig att hans mor egentligen var sömmerska och han har endast en praktiskt gymnasieutbildning som elektriker.

Gustavsson spekulerar att det kanske var just den bilden av Arnhault som folk var förtjusta i, det kändes lite extra speciellt att bli intervjuad och erkänd av en ”erotisk” fransk vinsmakare med en tjusig titel. I själva verket var Arnhaults försök att etablera sig i Frankrike misslyckade, när löpsedlarna dök upp i franska tidningar var hans namn okänt för de flesta fransmän.

”Klubben” är ett välskrivet reportage om korruption, maktspel och hur patriarkatet präglat den svenska kulturvärlden.  Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Bibblo. Den dömde kulturprofilens fru, Katarina Frostenson har också skrivit en bok om händelsen där hon fortsätter förneka hans brott.