Mumintrollens släktsaga

”Länge mindes jag den tiden via ett gammalt, tyvärr nu borttappat skolfotografi, på vilket jag står vit i ansiktet mitt i ett hav av små mörka kullar med lysande ögon. Jag är den enda ljusa punkten. Det ser mycket komiskt ut. Med mitt vita pottklippta hår och min ljusa hudfärg blev jag som en lysande bollformad utomjording, som verkligen inte hörde hemma där.” (sid 332)

”Tre öar – mamma, pappa och jag” är en självbiografi av spanska läraren Sophia Jansson som var brorsdotter till Tove Janssson, hjärnan bakom de älskvärda Mumintrollen. I sin debutbok berättar Jansson om livet med pappa Lasse som var Tove Janssons bror och stod den berömda författaren mycket nära.

Boken sträcker sig från 30-talet till 60-talet. Jansson berättar sin släkthistoria som kantas av år av fattigdom, klasskillnader, krig och en hybrid identitet mellan det svenska, det finska och det spanska. Spänningar i familjen uppstår då männen blir tvungna att kriga.

Viktor Jansson som benämns som ”Faffan” var Toves far och Sophias farfar. Han vurmade för Tyskland eftersom han stred under kriget 1917-1918 medan Tove å andra sidan började teckna för satirmagasinet Garm och gjorde narr av Hitler och Stalin. Det var också här Muminfigurerna föddes, tills Tove gav ut sin första bok ”Kometjakten” år 1946 som har starka kopplingar till krigets fasor, då Mumin och hans vänner måste fly från den symboliska kometen som hotar att utplåna dem alla.

Även sexualitet är ett återkommande ämne då Tove var bisexuell och tillsammans med konstnären Tuulikki som benämns i boken som Tooti, samma namn som Muminfiguren som representerar henne. Även pappa Lasse brottades med sin bisexualitet, och drunknade nästan i havet efter att ha försökt segla iväg till Amerika med en vän för att starta ett nytt liv med en ny identitet. Han överlevde dock och Sophia Jansson föddes. Hon uppger att hon aldrig tänkte på sina släktingars sexualitet som barn, Tooti och Tove var alltid tillsammans, så var det bara.

Sophia växte upp i en äventyrlig familj. Både pappa Lasse och faster Tove längtade sig bort från civilisationens alla måsten. De älskade att campa ute på öar och resa. Sophia spenderade stora delar av sin barndom på ön Ibiza där hon lärde sig spanska men var det enda ljushyade blonda barnet vilket ledde till att hon stack ut och blev mobbad även om hon också hittade vänner på ön, i grannflickorna Maria och Antoñita.

Lasse och Tove var mycket händiga, de byggde stugor av det material de hittade och var vana vid att överleva på bara konserver och knäckebröd efter krigets svält. Tråkigt nog kantades Sophias barndom av en alkoholiserad mor som led av depression och självmordstankar, som gick bort vid 38 års ålder.

Tove Jansson gick bort 2001, och i år Mumin fyller 81 år. Sophia är den som ärvt Mumins kulturarv och rättigheterna till karaktärerna. Vi kan ana att Mumintrollen kanske inte bara är fantasifigurer utan ekon av Sophias släktingar. Pappa Lasse som älskade botanik och att samla på fjärilar och frimärken speglas i Hemulen.  Det osynliga barnet som gråter när hon tänker på havet, speglar Toves thalassofobi som är rädslan för att drunkna, möjligtvis en referens till olyckan då Lasse nästan miste livet. För att inte nämna Morran, en figur som är alldeles för rädd för att bli utstött av samhället, vilket ofta tolkas som internaliserad homofobi.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som talbok med text och punkskriftsbok via Legimus.

Läs även ”Anteckningar från en ö” som är en snabbläst självbiografi av Tove Jansson, där hon själv berättar om livet på ön:

Och ”Kometen kommer” som är en någorlunda omarbetad version av ”Kometjakten”:

Flykt

”Tack och lov var den ryska polisen så korrupt att de lät oss gå, i utbyte mot våra sista pengar.”

 

”Flykt” är en dansk animerad dokumentärfilm om den 36-åriga flyktingen Amin (fingerat namn). Han flydde för 30 år sedan från Afghanistan. På 1990-talet ockuperades landet av Mujahedin som stöddes av USA. Denna grupp var radikala islamister som fängslade och dödade de som inte delade deras åsikter. Mujahedin såg sig själva som ”religiösa krigare” och blev sedan vad vi idag kallar för talibaner.

”Amin” har valt att vara anonym och endast visa sig som en tecknad figur i filmen. Verkliga bilder kantas med uttrycksfulla figurer både skrämmande i svartvitt och de utan ansikten men också färgglada minnen från ”Amins” barndom. Vi får se honom dansa runt, iklädd sin systers blåa klänning och rosa hörlurar, till låten ”Take on me” av Aha.

”Amin” visste redan som 5-åring att han var annorlunda än de andra barnen. Han tyckte om uppmärksamheten han fick när han sprang runt i klänning och fantiserade om manliga kändisar. I Afghanistan fanns det inget ord för HBTQ-personer som är attraherade av samma kön och har könöverskridande uttryck. Detta ledde till att ”Amin” trodde att han hade blivit sjuk och försökte få medicin mot sin homosexualitet när han kom till Danmark. Intressant nog stöttade hans svenska bror honom och försökte till och med få ”Amin” att träffa en pojkvän genom att köra honom till en gaybar!

”Amins” far tillfångatogs av polisen i Kabul efter att ha protesterat mot regimen och hamnade i fängelse. Än idag vet han inte vad som hände med hans pappa eller om han fortfarande är vid livet. Familjen flydde sedan till Ryssland men hade det svårt ställt. Deras visum gick ut och de fick inte uppehållstillstånd, vilket ledde till att de var tvungna att betala den korrupta ryska polisen pengar för att inte bli arresterade.

”Amin” och hans bror besöker MacDonalds som tonåringar och blir överfallna av polisen. Även en ung afghansk tjej tillfångatogs men hade inga pengar att betala polisen med. Bröderna fick gå men flickan våldtogs av polisen i polisbilen. Trots att han var ett barn plågas ”Amin” av dåligt samvete och önskar att han hade haft civilkurage nog att gripa in.

Eventuellt flyr familjen från Ryssland i en båt efter att ha betalat människosmugglare stora summor pengar. Denna resa var svår för ”Amins” mor som led av thalassofobi (sjuklig rädsla för att drunkna i havet). Polisen fick dock tag i dem och skickade tillbaka dem till Ryssland.

Till slut får ”Amin” ensam fly till Danmark med ett falsk pass, ett nytt namn och en falsk historia. Han var tvungen att ljuga för alla och hittade på en uppdiktad berättelse att hans familj var död. Trots att historien inte var sann grät han och kände sig ensam. Den enda han berättade sanningen för var en pojkvän som tyvärr utnyttjade honom och använde informationen för att hota honom. ”Amin” höll därför sin sanna identitet hemlig tills han berättade sin historia för sin barndomsvän som också är filmens regissör, Jonas Poher Rasmussen.

”Jag fick respektera att det fanns saker han inte klarade av att tala om. Det tog tid innan han var redo att berätta hela sin historia.” – Jonas Poher Rasmussen i intervju med Sveriges Radio

”Flykt” är en gripande berättelse som fortfarande är aktuell 30 år senare, i och med den pågående krisen i Afghanistan. Mellan de abstrakta och lite hackiga animerade bilderna får vi även se nyhetsinslag som påminner oss om den trista verkligheten. Vi får se en gammal svensk nyhet om en barack fylld med flyktingar som sattes in på ett kryssningsfartyg. De fick inte luft eller vatten och kunde inte ta sig ut. ”Amins” familj var därinne och överlevde men man kan inte låta bli att få associationer till godstågen med judar som skickades till Auschwitz.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på danska med svenska undertexter.