”But Allah uses the royal we in the Quran all the time! Why can’t we use a royal they? Because that’s what the transgenders use.” (p 71)
”Hijab Butch Blues” är en självbiografisk berättelse om den anonyma muslimska författaren som går under det fingerade namnet Lamya H. Hon/hen har ett unikt perspektiv på Islam, som en muslim som bär hijab men samtidigt identifierar sig som butch och möjligtvis en icke-binär transperson.
Hen har valt att vara anonym på grund av normerna inom Islam. Patriarkala synsätt genomsyrar allt. När närstående kvinnor till hon och hennes familj blir misshandlade av sina män får de rådet att härda ut. Skilsmässa är synd, och män ses som överhuvud i familjerna, de som kvinnorna måste lyda och underkasta sig.
Samtidigt känner Lamya att hen inte passar in. När hen är 14 år blir Lamya kär i sin kvinnliga lärare, men kan inte acceptera detta, inte ens för sig själv. Hen blir klassens clown som ställer till med bus för att få uppmärksamhet. Bättre att bli hatad av omgivningen än ignorerad. Sår från barndomen svider fortfarande då grannflickan med den roliga känguru styltan sa att man inte fick leka med barn som Lamya för att hon var brun, och kom från en familj som åt konstig mat och luktade illa. De hade lekt snällt innan de vuxna runt omkring dem lärde henne att tänka fördomsfullt.
Lamya är dock intresserad av berättelser och böcker. När de läser Koranen börjar Lamya ifrågasätta om det finns fler perspektiv, kanske kan man tolka texterna olika. Hon får lära sig om profeten Maryam som dock inte erkänts som en, trots att hon kommunicerar med en ängel. Den unga oskulden blir gravid, och när ängeln meddelar henne detta, skrattar hon till. Hon kan väl inte vara gravid. Hon är ju inte intresserad av män.
Lamya börjar fundera. Är Maryam kanske lesbisk precis som hen? Men när Lamya tar upp diskussionen får hon till svar att man inte ska ifrågasätta de heliga texterna. Maryam var oskuld eftersom kvinnlig sexualitet var synd, svarar läraren. Lamya är dock inte övertygad.
Kanske till och med Allah var queer, eller icke-binär. De muslimska feministerna som Lamya umgås med kan acceptera att Allah kanske är en kvinna men att diskutera alternativa könsidentiteter blir lite för utmanande. Samtidigt börjar Lamya söka sig till andra HBTQ-personer, de flesta blir dock förnärmade. Queer och hijab, hur är det ens möjligt? Lamya berättar om sin resa, hur hen försöker hitta sin plats i världen, men det är svårt när man är annorlunda på flera olika sätt.
”Hijab Butch Blues” är en lärorik bok med ett perspektiv som vi inte ofta ser i litteratur om muslimer. Lamya har en blick inifrån då hen ifrågasätter alla normer och heliga texter men samtidigt (kanske lite motsägelsefullt) följer flera av normerna. Kvinnorna tror att de blir förhäxade av djinn som är en slags ande om de visar sitt hår för andra. Flera kvinnor i Lamyas närhet blir rädda och börjar bära hijab även i sällskap med andra kvinnor, då de föreställer sig att männens blick alltid är närvarande. Kognitiv dissonans uppstår då Lamya slits mellan Islams hårda regler och längtan efter friheten och den lesbiska kärleken.
Samtidigt får vi som inte är muslimer lära oss om andra traditioner och synsätt, vilket kanske inte heller är helt fel, bara ett annat sätt att se på världen.
Boken finns tillgänglig i vår regnbågshylla på engelska. Läs även ”Stone Butch Blues” som är en klassisk lesbisk berättelse från 2003, som titeln refererar till:
Läs även ”Under ditt finger” som även finns som klassuppsättning, och också handlar om muslimska lesbiska tjejer som utmanar normerna fast med ett danskt perspektiv:
För ett kontrasterade perspektiv från en annan muslimsk kvinna som valt att inte bära hijab, läs boken ”Vem har sagt något om kärlek?”:
”En ny dag har börjat. Så här dags vaknar världen och dess kugghjul börjar snurra. Jag har själv blivit ett av kugghjulen som fortsätter att snurra runt. Jag har blivit en del i världens maskineri och fortsätter att snurra mig igenom den här tiden som kallas morgon.” (sid 10)
”Det enda jag vet om författaren är att han bodde ensam i en stuga i två år. Jag vill ge upp efter några veckor. Jag lägger ned Walden i bokhögen. Plockar upp Väggen istället. Nu har nästan alla kattungar i boken dött. Det gör mig glad. Kvinnan i boken säger att hon längtar till en tid då allt är dött. Då slipper hon ta någonting till sitt hjärta längre. Då slipper hon bli besviken.”
