Nobelpriset 2026 – Eros den bitterljuva

”Bröllopsriter över hela den grekiska världen innehöll i stort samma bildspråk och attityder. (…) Den enleverande brudgummen kan till exempel vara på väg upp i bröllopsvagnen med bruden i ett grepp diagonalt över kroppen. Bruden uttrycker i sin tur motvilja genom bestörta gester med vänster hand eller arm, och ofta ser man henne dra slöjan över ansiktet som ett symboliskt uttryck för kvinnlig aidos.” (sid 16)

”Eros den bitterljuva” är en essäbok skriven av årets nobelpristagare och antikforskare Anne Carson. En essäbok skiljer sig från traditionell facklitteratur genom att den i högre grad bygger på författarens egna tankar, funderingar och reflektioner kring ett ämne, i detta fall hur erotik och romantik framställs i de antika grekiska myterna.

Boken utkom 1986 och var det första verk som nobelpristagaren gav ut. Den var en utvidgning av Carsons doktorsavhandling ”Odi et Amo Ergo Sum” (övers. ”Jag hatar och älskar, alltså finns jag”) från 1981 om Sapfo som var en känd poet på Lesbos, en grekisk ö i Egeiska havet. Sapfo var den första poeten att kalla eros (den erotiska och sexuella kärleken) för glykypikron, vilket betyder bitterljuv. Idén om kärleken som ouppnådd och något som den kärlekskranka längtar efter härstammar härifrån. Vi ser även detta i modern litteratur då romantiska böcker taggas som ”yearning” och ”mutual pining” på sociala medier som TikTok och Goodreads.

Sapfo menade dock att när kärleken och åtrån tillfredsställs är eros borta. Kärleken ses som en slags paradox då den kan övergå till sann kärlek men också likgiltighet då passionen avtar. Spänningen försvinner då de käresta får varandra eftersom det är resan dit som skapar pirret inte själva målet. Än i dag slutar många kärleksromaner när paret får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar.

Carson diskuterar även samkönad kärlek. Sapfos kärlek tros ha varit bisexuell i sin natur då hon åtrådde både män och kvinnor. Enligt legenden begick hon självmord genom att kasta sig nedför Leukadaklippan efter att ha blivit olyckligt förälskad i färjkarlen Phaon. Samtidigt skrev hon dikter till kvinnor som uttryckte längtan efter samkönad kärlek och avundsjuka mot deras manliga kärleksintressen. Orden ”sapfisk” och ”lesbisk” härstammar härifrån vilka fortfarande används flitigt när man talar om verk som berör kärleken mellan två kvinnor, ibland även icke-binära individer.

Även kärleken mellan män i Grekland diskuteras då det ofta gällde relationer mellan yngre män och en äldre mentor. I dessa situationer rövades de yngre männen bort på häst och ”kidnappades” vilket speglade de heterosexuella rollerna i dåtidens Grekland då samma beteende fanns hos män och kvinnor, då med bruden i den passiva rollen som ”offer”.

Än i dag diskuteras rollerna som homosexuella män ibland blir tilldelade i berättelser, då de ofta härmar heterosexuella dynamiker trots att paret inte är heterosexuellt, vilket benämns som heteronormativt. Ett modernt exempel skulle kunna vara diskussionerna om det populära TikTok-fenomenet ”Heated Rivalry” som har kritiserats av bland annat Jonas Gardell.

Så varför ska man läsa de gamla grekiska myterna och damma av nobelprisböcker från 80-talet? Vi kan tydligt se hur de grekiska myterna format vårt språk om hur vi talar om litteratur och vilka byggstenar som kärleksberättelserna även i modern tid fortfarande återanvänder.

Sammanfattningsvis, när nutida läsare talar om längtan eller förbjuden kärlek använder de ofta idéer som kan spåras tillbaka till Sapfo och den antika grekiska föreställningen om eros.

Boken finns tillgänglig som e-bok på Biblio och som talbok med text på Legimus.

Några exempel på TikTok-böcker som marknadsförs som ”mutual pining” och ”sapphic”:

Vem gömmer sig under slöjan?

Icke-binär huvudperson, biografi, baserad på verkliga händelser, romantik, passar för bokklubb”But Allah uses the royal we in the Quran all the time! Why can’t we use a royal they? Because that’s what the transgenders use.” (p 71)

 

”Hijab Butch Blues” är en självbiografisk berättelse om den anonyma muslimska författaren som går under det fingerade namnet Lamya H. Hon/hen har ett unikt perspektiv på Islam, som en muslim som bär hijab men samtidigt identifierar sig som butch och möjligtvis en icke-binär transperson.

Hen har valt att vara anonym på grund av normerna inom Islam. Patriarkala synsätt genomsyrar allt. När närstående kvinnor till hon och hennes familj blir misshandlade av sina män får de rådet att härda ut. Skilsmässa är synd, och män ses som överhuvud i familjerna, de som kvinnorna måste lyda och underkasta sig.

Samtidigt känner Lamya att hen inte passar in. När hen är 14 år blir Lamya kär i sin kvinnliga lärare, men kan inte acceptera detta, inte ens för sig själv. Hen blir klassens clown som ställer till med bus för att få uppmärksamhet. Bättre att bli hatad av omgivningen än ignorerad. Sår från barndomen svider fortfarande då grannflickan med den roliga känguru styltan sa att man inte fick leka med barn som Lamya för att hon var brun, och kom från en familj som åt konstig mat och luktade illa. De hade lekt snällt innan de vuxna runt omkring dem lärde henne att tänka fördomsfullt.

Lamya är dock intresserad av berättelser och böcker. När de läser Koranen börjar Lamya ifrågasätta om det finns fler perspektiv, kanske kan man tolka texterna olika. Hon får lära sig om profeten Maryam som dock inte erkänts som en, trots att hon kommunicerar med en ängel. Den unga oskulden blir gravid, och när ängeln meddelar henne detta, skrattar hon till. Hon kan väl inte vara gravid. Hon är ju inte intresserad av män.

Lamya börjar fundera. Är Maryam kanske lesbisk precis som hen? Men när Lamya tar upp diskussionen får hon till svar att man inte ska ifrågasätta de heliga texterna. Maryam var oskuld eftersom kvinnlig sexualitet var synd, svarar läraren. Lamya är dock inte övertygad.

Kanske till och med Allah var queer, eller icke-binär. De muslimska feministerna som Lamya umgås med kan acceptera att Allah kanske är en kvinna men att diskutera alternativa könsidentiteter blir lite för utmanande. Samtidigt börjar Lamya söka sig till andra HBTQ-personer, de flesta blir dock förnärmade. Queer och hijab, hur är det ens möjligt? Lamya berättar om sin resa, hur hen försöker hitta sin plats i världen, men det är svårt när man är annorlunda på flera olika sätt.

”Hijab Butch Blues” är en lärorik bok med ett perspektiv som vi inte ofta ser i litteratur om muslimer. Lamya har en blick inifrån då hen ifrågasätter alla normer och heliga texter men samtidigt (kanske lite motsägelsefullt) följer flera av normerna. Kvinnorna tror att de blir förhäxade av djinn som är en slags ande om de visar sitt hår för andra. Flera kvinnor i Lamyas närhet blir rädda och börjar bära hijab även i sällskap med andra kvinnor, då de föreställer sig att männens blick alltid är närvarande. Kognitiv dissonans uppstår då Lamya slits mellan Islams hårda regler och längtan efter friheten och den lesbiska kärleken.

Samtidigt får vi som inte är muslimer lära oss om andra traditioner och synsätt, vilket kanske inte heller är helt fel, bara ett annat sätt att se på världen.

Boken finns tillgänglig i vår regnbågshylla på engelska. Läs även ”Stone Butch Blues” som är en klassisk lesbisk berättelse från 2003, som titeln refererar till:

Läs även ”Under ditt finger” som även finns som klassuppsättning, och också handlar om muslimska lesbiska tjejer som utmanar normerna fast med ett danskt perspektiv:

För ett kontrasterade perspektiv från en annan muslimsk kvinna som valt att inte bära hijab, läs boken ”Vem har sagt något om kärlek?”:

 

Slaven från Tornedalen

”Palten började, palten satte punkt. Att äta palt var som att födas och dö, det var fullkomligheten, där fanns allt som behövdes för en människokropp. Och när palten var uppäten sa den aldrig amen. När den var uppäten hade man själv försvunnit. (…) Inget fanns där längre, utom palten.”

 

Mikael Niemis senaste bok ”Sten i siden” för oss till Tornedalen och utspelar sig under ett flertal generationer. Vi får följa en fattig torparfamilj på 30-talet som är skuldsatta och blir involverade i en stor vägkonflikt.

Vi får möta Eino och Wilhelm, två bröder som jämförs med Kain och Abel från Bibeln. Eino är en hårt arbetande man som utnyttjas, till gränsen på slavarbete. För att lösa sin familjs ekonomiska konflikt börjar han utvinna tallolja. Arbetet är tungt och beskrivs målande av Niemi. Allt från stubbarna, jorden och lättnaden när den svarta tjäran äntligen rinner ut levandegörs och vi får ta del av Einos innersta känslor. Dock slutar inte affären lyckligt, Eino har blivit lurad att arbeta gratis och får inga pengar för sitt slit, tvärtom får han betala stora summor till de som lurat honom. Detta är ett av de många tornedalska ödena i romanen, grundat i den verkliga historien.

Romanen är mörk och kantas av förtryck. Språket och identiteten går förlorad, till och med tvångssterilisering sker då en 15-årig flicka blivit gravid och vägrar berätta vem fadern är. Tornedalsk mytologi och fantasy inslag finns även med då karaktären Siw börjar hallucinera och höra röster från vattnet, möjligtvis en  symbol för förtrycket som tornedalingarna genomlevt. Hennes doktor stämplar henne som psykotisk men kan samtidigt relatera till hennes sorg då han själv har samiskt arv.

Viljan att stå upp för sina rättigheter finns dock med alla karaktärerna, de börjar strejka för bättre villkor och kräver att rättvisan skipas. Karaktärerna finner lycka i de små ögonblicken som när de äntligen kan äta palt igen efter att inte ätit sig mätta på länge eller när de får cykla för första gången, något som vi i nutid tar för givet. Niemi nämner Arne Ylipää och Arne Isaksson som var stora tornedalska författare på sin tid som är viktiga vittnesmål för förtrycket. Flera karaktärer är baserade på verkliga människor som genomlevt denna tid, dock med fingerade namn och fiktiva inslag.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som talbok via Legimus och som e-bok via E-lib.