”Paris lägger an pilen.
”Var ska jag sikta? Jag har hört att han är osårbar. Utom i…”
”Han är människa” säger Apollon. ”Inte en gud. Om du skjuter honom dör han.” (sid 332)
”Sången om Akilles” är Madeline Millers debutroman som utkom 2011. I denna berättelse omarbetar Millers de grekiska myterna, i detta fall Iliaden som handlar om halvguden och krigaren Akilles.
Fokuset ligger på romansen och erotiken mellan Akilles och hans barndomsvän Patroklos, en prins på landsflykt efter att av misstag dödat ett barn som mobbade honom. Akilles är annorlunda än de andra, som ser ner på Patroklos för att han har syndat. Akilles är en smart individ som inte låter sig påverkas av grupptryck. I alla fall till en början.
Akilles mor är emot deras relation. Hon förklär Akilles till en vacker kvinna och skickar honom till en prinsessa för att råda bot på hans dragning till Patroklos. Prinsessan blir gravid med Akilles barn men passionen kvarstår mellan de två männen.
Akilles öde är att strida i kriget i Troja. Patroklos är vid hans sida som hans tjänare men blir snart medveten om krigets grymheter. Kvinnor tillfångatas och våldtas. Han försöker råda bot på detta genom att rädda så många kvinnor han kan och blir till och med vän dem. Akilles har dock sin heder som krigare, då kvinnorna till sist blir en bytesvara i kriget känner sig Patroklos besviken på mannen han älskar, då han alltid står på de utsattas sida.
Miller återberättar myten ur ett feministiskt perspektiv. Kärleken mellan två män är något som har varit kontroversiellt och har till och med suddats ut i många omskrivningar. Miller har dock fått god kritik bland annat på sociala medier som TikTok då hon vågar se de kända myterna med mer moderna ögon istället för att lägga allt fokus på traditionell maskulinitet.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och engelska. Den finns även som svensk talbok med text på Legimus. Läs även ”Kirke” av samma författare som är en omskrivning av Odysséen.
”Jag slutade sjasa iväg mina djur när männen kom. Jag lät dem driva omkring som de ville, i trädgården, under borden. Det roade mig att se männen gå bland dem, darrande inför deras tänder och onaturliga tamhet. Jag låtsades inte vara dödlig. Jag visade mina tindrande, gula ögon närsomhelst tillfälle gavs. Inget av det gjorde någon skillnad. Jag var ensam och kvinna, det var det som räknades.”