”Bröllopsriter över hela den grekiska världen innehöll i stort samma bildspråk och attityder. (…) Den enleverande brudgummen kan till exempel vara på väg upp i bröllopsvagnen med bruden i ett grepp diagonalt över kroppen. Bruden uttrycker i sin tur motvilja genom bestörta gester med vänster hand eller arm, och ofta ser man henne dra slöjan över ansiktet som ett symboliskt uttryck för kvinnlig aidos.” (sid 16)
”Eros den bitterljuva” är en essäbok skriven av årets nobelpristagare och antikforskare Anne Carson. En essäbok skiljer sig från traditionell facklitteratur genom att den i högre grad bygger på författarens egna tankar, funderingar och reflektioner kring ett ämne, i detta fall hur erotik och romantik framställs i de antika grekiska myterna.
Boken utkom 1986 och var det första verk som nobelpristagaren gav ut. Den var en utvidgning av Carsons doktorsavhandling ”Odi et Amo Ergo Sum” (övers. ”Jag hatar och älskar, alltså finns jag”) från 1981 om Sapfo som var en känd poet på Lesbos, en grekisk ö i Egeiska havet. Sapfo var den första poeten att kalla eros (den erotiska och sexuella kärleken) för glykypikron, vilket betyder bitterljuv. Idén om kärleken som ouppnådd och något som den kärlekskranka längtar efter härstammar härifrån. Vi ser även detta i modern litteratur då romantiska böcker taggas som ”yearning” och ”mutual pining” på sociala medier som TikTok och Goodreads.
Sapfo menade dock att när kärleken och åtrån tillfredsställs är eros borta. Kärleken ses som en slags paradox då den kan övergå till sann kärlek men också likgiltighet då passionen avtar. Spänningen försvinner då de käresta får varandra eftersom det är resan dit som skapar pirret inte själva målet. Än i dag slutar många kärleksromaner när paret får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar.
Carson diskuterar även samkönad kärlek. Sapfos kärlek tros ha varit bisexuell i sin natur då hon åtrådde både män och kvinnor. Enligt legenden begick hon självmord genom att kasta sig nedför Leukadaklippan efter att ha blivit olyckligt förälskad i färjkarlen Phaon. Samtidigt skrev hon dikter till kvinnor som uttryckte längtan efter samkönad kärlek och avundsjuka mot deras manliga kärleksintressen. Orden ”sapfisk” och ”lesbisk” härstammar härifrån vilka fortfarande används flitigt när man talar om verk som berör kärleken mellan två kvinnor, ibland även icke-binära individer.
Även kärleken mellan män i Grekland diskuteras då det ofta gällde relationer mellan yngre män och en äldre mentor. I dessa situationer rövades de yngre männen bort på häst och ”kidnappades” vilket speglade de heterosexuella rollerna i dåtidens Grekland då samma beteende fanns hos män och kvinnor, då med bruden i den passiva rollen som ”offer”.
Än i dag diskuteras rollerna som homosexuella män ibland blir tilldelade i berättelser, då de ofta härmar heterosexuella dynamiker trots att paret inte är heterosexuellt, vilket benämns som heteronormativt. Ett modernt exempel skulle kunna vara diskussionerna om det populära TikTok-fenomenet ”Heated Rivalry” som har kritiserats av bland annat Jonas Gardell.
Så varför ska man läsa de gamla grekiska myterna och damma av nobelprisböcker från 80-talet? Vi kan tydligt se hur de grekiska myterna format vårt språk om hur vi talar om litteratur och vilka byggstenar som kärleksberättelserna även i modern tid fortfarande återanvänder.
Sammanfattningsvis, när nutida läsare talar om längtan eller förbjuden kärlek använder de ofta idéer som kan spåras tillbaka till Sapfo och den antika grekiska föreställningen om eros.
Boken finns tillgänglig som e-bok på Biblio och som talbok med text på Legimus.
Några exempel på TikTok-böcker som marknadsförs som ”mutual pining” och ”sapphic”:
”Han höjer ett mörkt ögonbryn, lutar sig framåt och stödjer armbågarna mot knäna.
”Titta på hans händer! Han gör narr av georgisk dans!”
