Köket som brottsplats

”Not looking after yourself is a form of violence.”

 

”Smör” av Asako Yuzuki är en japansk roman som handlar om en journalist, Rika Machida som blir besatt av en kvinnlig seriemördare, Manako Kaiji. Hon arbetar på en stor herrtidning och är den enda kvinnliga medarbetaren i den mansdominerade sfären medan Kaiji är ett ovanligt fall av kvinnor som mördar. Vi kan redan ana att genus och traditionella könsroller spelar en stor roll i kvinnornas liv. Mäns validering är något som båda kvinnorna konstant strävar efter.

De två kvinnorna befinner sig i ett patriarkalt samhälle. Kaiji framställde sig själv som en god husfru innan hon mördade sina män. Hon uppger att det värsta hon vet är dålig matlagning med margarin och feminister. Som hon ser det har hon inte gjort något större fel. Fasaden brast dock när hon skulle laga en kalkon vilket är en komplicerad process som ledde till en psykos. Tanken att misslyckas med sin roll som traditionell kvinna framför man och familj ledde till ett psykiskt förfall.

Rika blir alltmer besatt av Kaiji. Hon tänker på henne konstant och börjar laga hennes recept för att kunna spegla sig i henne. Hennes BMI börjar dock krypa mot normalviktig efter att hon blivit en gourmet som endast använder de bästa märkena av smör efter Kaijis uppmaning. Detta äcklar männen i hennes närhet som anser att hon blivit oattraktiv och ”tjock”.

Rikas kulinariska äventyr kan dock inte stoppas. Då hon inte äger en ugn blir det en kamp mot klockan att övertyga en medarbetare att hjälpa henne laga den franska sockerkakan quatre-quarts för att skapa den perfekta Alla Hjärtans Dag gåvan åt sin dejt. Medarbetaren visar sig dock vara ett sällsynt fall av en japansk man som kan laga mat då hans före detta fru och dotter slutat uppehålla sig i köket på grund av ätstörningar. Berättelsens klimax mynnar ut i att hon investerar i ett större kylskåp efter att Kaiji anklagat henne för att vara en stalker så att hon kan laga den där kalkonen som seriemördaren misslyckades med, som bevis på att hon uppnått självförverkligande.

Bokens premiss är en aningen skruvad då kvinnorna i boken försöker desperat hålla sig inom de accepterade ramarna för kvinnlighet och kyskhet men gång på gång misslyckas vilket leder till dramatiska mord och besatthet. Bakom det tragikomiska vilar dock en annan berättelse om viljan att duga och vara andra till lags. Samtidigt finns det också en önskan att röra sig utanför normerna då Rika hade kvinnliga beundrare i skolan och hennes besatthet i Kaijis androgyna utseende ibland gränsar till lesbisk attraktion.

Kärleken till japanska maträtter är ett återkommande mönster som kan identifieras i japansk litteratur i allmänhet såsom den populära serien ”Restaurang Kamogawa”, Banana Yoshimotos bästsäljare ”Kitchen” och Akutagawa-pristagaren Hiromi Kawakamis ”Senseis portfölj”. Matlagningen tar stor plats i ”Smör” men har en mörkare dimension än sina feelgood motsvarigheter då den belyser de japanska kvinnornas förtryck och skönhetsideal men också deras mörkare fantasier då Kaiji lagar männens favoritmåltider precis som deras mödrar gjort åt dem som barn. Männen saknar agens när det kommer till matlagningen och beskrivs som mansbebisar som inte kan klara sig ensamma.

Trots denna lustighet är berättelsen förankrad i ett verkligt rättsfall i Japan. Kaiji är baserad på Kanae Kijima som är en av de få kvinnliga seriemördarna i Japan och uppges ha dödat 3-7 makar och svindlat dem på ca 6 miljoner kronor. Precis som i ”Smör” tros de flesta morden ha skett via förgiftning dock i dessa fall med hjälp av en kombination av sömnmedel och avgaser från bilar istället för matlagning.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som e-bok via Biblio och talbok med text via Legimus.

För en mer lättsam berättelse om Japans cuisine läs även ”Restaurang Kamogawa och de bortglömda recepten” som är en mysdeckare utan dödlig utgång:

Den eviga ungdomen

”Have you ever dreamt of a better version of yourself?”

 

”The Substance” är en feministisk skräckfilm från 2024 med fokus på skönhetsindustrin och kvinnors åldrande. Huvudrollsinnehavaren Demi Moore spelar Elisabeth Sparkle, en avdankad filmstjärna som fyller 50 år. Att just Moore valts till huvudrollen är ingen slump då stjärnan har hamnat i blåsväder många gånger då hon brottats med ätstörningar, fotats som gravid och medverkat i filmer som ”Striptease”. Vi kan ana att filmen imiterar verkligheten, trots dess förkärlek för kropps skräck och (konstgjort) blod.

Som ung vann Elisabeth en Oscar och var känd som den hetaste kvinnan i Hollywood men nu vill hennes producent Harvey (möjligtvis en referens till verklighetens Harvey Weinstein som hamnade i blåsväder under MeToo) byta ut henne mot en yngre och sexigare kvinna. På vägen hem råkar hon ut för en bilolycka och hamnar hos en snygg ung kirurg som bär på en mörk hemlighet. Han är egentligen en gammal man som med hjälp av en magisk skönhetskur blivit ung igen. Han erbjuder Elisabeth samma kur, en hemlighet som bara ett fåtal får ta del av.

Desperat att återfå sin unga kropp och sitt tidigare kändisskap bestämmer sig Elisabeth för att ta kuren trots alla varningstecken att något inte står rätt till. Hon förlorar medvetandet och ur hennes rygg kryper en 20 år yngre version av henne själv ut. Elisabeth är överlycklig över att återfå sin unga kropp och bestämmer sig att under det fingerade namnet Sue ansöka om att bli sin egen ersättare.

Det finns dock ett problem, förvandlingen håller bara i en vecka sedan måste hon återgå till sitt riktiga jag för att sedan kunna bli ung igen. Detta visar sig snabbt inte fungera då Elisabeths yngre jag blir alltmer vårdslös med deras gemensamma kropp då hon dricker och har sex med flera unga killar, med ålder kommer också visdom. All mat som de äter börjar fastna på kroppen, ett kycklinglår pekar plötsligt ut på hennes rumpa mitt under en inspelning. Hennes yngre jag blir alltmer krävande och slutar återgå till den äldre kroppen vilket medför att Elisabeth åldras till en gammal kvinna och till slut blir ett köttigt monster som knappt är mänskligt.

”The Substance” är en tankeväckande film som handlar om kvinnors kroppar och ätstörningar men samtidigt faller delvis i fällan av samma ämne som filmen försöker kritisera. Både den unga och gamla Elisabeth spelas av snygga filmstjärnor som skildras genom den så kallade ”manliga blicken” med kameran som zoomar in på rumpa, bröst och lår. Margaret Qualley som spelar den yngre versionen av Elisabeth uppger att hon fick träna hårt för att uppnå den perfekta kroppen för att passa in i rollen, vilket oroade hennes man.

Till skillnad från Moore har dock Elisabeth inget liv eller familj utanför sitt kändisskap, när hon får chansen att återuppleva sin ungdom vill hon inte att något ska förändras, utan fortsätter i samma inrutade mönster och fjäskande för otäcka män som hon redan gjort i 20 år, vilket antyder på att Elisabeth också är en del av systemet som upprätthåller de orealistiska skönhetsidealen.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska med svenska undertexter samt som e-film via Cineasterna.

TikTok favoriter – I’m Glad My Mom Died

”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.

Brave, kind, loyal, sweet, loving, graceful, strong, thoughtful, funny, genuine, hopeful, playful, insightful, and on and on…

Was she, though? Was she any of those things? The words make me angry. I can’t look at them any longer.

Why do we romanticize the dead? Why can’t we be honest about them? Especially moms. They are the most romanticized of anyone.” (sid 302-303)

”I’m Glad My Mom Died” är en engelsk biografi av Jeanette McCurdy som växte upp som barnskådespelare och medverkade i bland annat barnprogrammen iCarly och Sam & Cat på Nickelodeon. Hon hade rollen som den pojkflickiga karaktären Sam Puckett.

Manusförfattaren Dan Schneider hamnade i blåsväder då han anklagades för ha psykiskt misshandlat sina barnskådespelare. I samband med MeToo blev han även anklagad för att ha sexualiserat minderåriga men blev inte fälld på grund av bristande bevis. I McCurdys biografi benämns han aldrig vid namn utan som ”The Creator” vilket får honom att att framstå som en nästintill religiös figur. Hon blev erbjuden 3 miljoner för att hålla tyst om Schneiders misshandel men hon vägrade.

Fokuset ligger på McCurdys relation med sin bortgångna mor som dog i bröstcancer. Hon hade alltid drömt om att bli skådespelare och tvingade McCurdy att uppfylla denna dröm trots att hon egentligen inte ville. För att kunna spela yngre roller, tvingades McCurdy att banta tills hon fick anorexi, något som mamman uppmuntrade. McCurdy växte även upp som mormon och blev tillsagd att lyssna till sin inre religiösa röst. Detta förvirrade henne då hon led av tvångssyndrom.

McCurdys mor antas vara narcissist då hon konstant misshandlade sin dotter både psykiskt och sexuellt. McCurdy och hennes bröder växte upp i ett stökigt hem. Mamman hade samlarsyndrom vilket innebar att allt sparades till och med skräp som gamla schampo-förpackningar och trasiga tallrikar. Barnen fick sova på madrasser i köket då deras sängar var belamrade med skräp. Mamman misshandlade även pappan och hotade honom med kniv vid flera tillfällen.

McCurdy blev den som försörjde sin familj. Hon fick stå ut med mamman konstant och fick aldrig ta självständiga beslut. Hon fick inte torka sig i rumpa själv efter att ha varit på toaletten och var tvungen att bli duschad av mamman upp till 17 års ålder, vilket även var då de sexuella övergreppen ägde rum. Efter mammans död fortsatte McCurdy sin skådespelarkarriär tills hon till sist fick erkänna för sig själv att hon var olycklig. Idag kämpar hon med sin läkningsprocess och har gått i terapi för sina barndomstrauman och ätstörningar.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.