Ett lyckligare år

”Jag måste för min del säga: hade Kristus varit en kvinna, hade jag aldrig kunnat älska honom.” – Pontus Wikner

 

”Ett lyckligare år” är en historisk HBTQ-berättelse av komikern Jonas Gardell som är baserad på en verklig historia. Boken är uppdelad i två delar: den första delen som belyser 1800-talets syn på homosexualitet och den andra delen som utspelar sig på 1970-talet då Gay Power rörelsen i Örebro gjorde sina röster hörda för att protestera mot orättvisorna.

I den första delen får vi möta en av 1850-talets mest kända svenska filosofer, Pontus Wikner (1837-1888). Han var djupt religiös och studerad i sin ungdom på Uppsala universitet. År 1884 utnämndes han till professor i filosofi på Kristiania universitet (som är det äldsta universitet i Norge, numera känt som Universitet i Oslo). Han hade dock en hemlighet som han bar på: han var homosexuell and hade en förbjuden romans med vännen Herman.

Gardells berättelse är alterfiktion, vilket innebär att han lever sig in i Pontus och Hermans situation på 1850-talet och berättar på ett skönlitterärt sätt deras historia varvat med facklitterära/biografiska inslag. Gardell själv är på sätt och vis närvarande i texten och dyker till och med upp vid ett tillfälle.

Wikner var tvungen att förneka sin kärlek till Herman då han både saknade ord för att beskriva deras kärlek och homosexualitet var så skamfyllt att de inte ens vågade förbjuda den eftersom de var rädda att folk skulle begå ”otukt mot naturen” och därmed straffas av Gud. Wikner, likt Gardell själv, slits mellan sin kristna tro och sin längtan efter kärleken till en man.

Olyckligt nog gifter sig båda männen med kvinnor som de egentligen inte älskade och Wikner skriver en text vid namn ”Psykologiska självbekännelser” baserat på sina dagböcker. Denna text förseglas i en blecklåda för att öppnas igen under ”ett lyckligare år”. Wikner hade trots allt hopp för att de som var annorlunda en dag skulle bli fria att älska vem de ville. Hans bok gavs ut postumt 1971.

I den andra delen hoppar vi lite abrupt till 1970-talet. Gardell berör HBTQ-personernas kamp för jämställdhet. Vi får se en modig man ställa sig upp och fråga statsministern om det inte är dags för HBTQ-frågor att få ett utrymme i den politiska debatten. Vi får se det gulliga lesbiska paret Vanja och Kerstin som la ut en annons i Aftonbladet att de tänkte gifta sig trots att detta inte var tillåtet förrän 1995. Vi får se deras första demonstration då de får oväntat stöd från en blind äldre dam i rullstol som dyker upp och sedan mystiskt försvinner, något som syns på de gamla fotografierna.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som talbok via Legimus och som e-bok via Elib.

Lesbiska ligan

”Nu hade alla hon älskat vänt henne ryggen. Hon skruvade på ringen och vred den av fingret, höll upp den framför ansiktet. Tårarna blandades med regndropparna och hon brydde sig inte om att människor hastade förbi bakom henne med huvudena hukande under paraplyer. (…) Det fanns ingen anledning att behålla ringen. Margit skulle aldrig få den, ingen annan kvinna heller.”

”Lesbiska ligan” av Mian Lodalen är en historisk roman som är baserad på en verklig händelse (alterfiktion). 1943 var sista gången i svensk historia som någon blev straffad för att vara homosexuell. Händelsen blev känd som ”Lesbiska ligan”, ett alkoholindränkt svartsjukedrama mellan ett flertal lesbiska/bisexuella kvinnor som spårade ur.

I denna bok får vi främst följa Eva Lindberg (1899-1978), Margit Bernhardina Zacke (1904-1943) och Elin Gunvor Lindquist (1913-1976). Vi får en inblick i hur det var att vara lesbisk och osäker på sin könsidentitet på 40-talet. Lindberg beskriver sig som en ”manskvinna” som känner sig mer bekväm i kortklippt frisyr och herrkostym. Även Lindquist beskrivs som maskulin och kan möjligtvis ha identifierat sig som en transperson.

Lindberg gifte sig däremot med en man, Gösta och bar då mer stereotypa kvinnokläder som kofta och kjol. Lindberg kände sig dock aldrig nöjd när hon förnekade sin identitet och skilde sig. Även om de flesta män var oförstående beskrivs Lindbergs man som en av de få som faktiskt var empatisk eftersom de fortsatte vara vänner. När Gösta kallades in till förhör för att läsa polisrapporten där Lindbergs sexliv beskrevs mycket ingående, vägrade han att läsa eftersom han ansåg att det var för privat.

Anledningen till att svartsjukedramat mellan kvinnorna blev en rättssak, berodde på att Lindberg brutit sig in i en lägenhet där Zacke och Lindquist befann sig. Hon var vid detta tillfälle full eftersom hon var alkoholist och betedde sig hotfull, samt utsatt de övriga kvinnorna för telefontrakasserier.

Zacke tillkallade polisen som arresterade Lindberg som fortfarande var alkoholpåverkad och berättade i detalj om sitt sexliv för polisen. De övriga kvinnorna blev då också inblandade och ljög för att skydda sig själva. Alla inblandade blev dömda till 5-6 månaders straffarbete förutom Margit som dog i tuberkulos. Kvinnorna förlorade även sina jobb, särskilt Lindquist som arbetade inom försvaret.

1944 avkriminaliserades homosexualitet men klassades då istället som en psykisk sjukdom. Inte förrän 1979 togs homosexualitet bort från Socialstyrelsens register över sjukdomar, trots att Riksdagen redan uttalat sitt stöd för homosexuella år 1973. År 2009 fick HBTQ-personer i Sverige samma rättigheter då de officiellt fick gifta sig. Kampen fortsätter dock i många delar av världen, ibland kan även rättigheter tas bort så det är viktigt att vara medveten om vår egen svenska historia.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok på Legimus 9 november.