Att se saker från den ljusa sidan

”Vi hittade pappa i en lång bilkö.

Han stod och trängdes i en fullsatt buss.

Pappa åt av molnbullen…

och svävade upp i luften han också.”

 

”Molnbullar” är en söt bilderbok av årets sydkoreanska ALMA-pristagare Baek Heena.

Motiveringen löd:

Med utsökt känsla för material, miner och gestik iscensätter Baek Heenas filmiska bilderböcker berättelser om barns ensamhet, möten och gemenskap. I hennes suggestivt uppbyggda miniatyrvärldar blandas molnbullar och sorbetmånar, djur, badféer och människor. Dörren till det vidunderliga står alltid öppen. Det är sinnligt, skarpt och svindlande.”

Berättelsen handlar om två små katter Hongbi och Hongshi som vaknar tidigt och bestämmer sig för att ta en morgonpromenad trots att det är grått och regnigt ute. De två syskonen hittar ett litet moln som fastnat i ett träd som de tar med sig hem.

Väl hemma möts de av sin bullbakande mor och man ser tydligt kontrasten mellan det kalla och grå vädret utomhus och värmen inomhus som illustreras med gula och orangea toner. Pappan som arbetar för att försörja familjen har däremot inte tid med att sitta och njuta av molnbullarna, han stressar bara iväg till jobbet utan att äta frukost.

Visa källbilden

Katterna blir oroliga för pappan och flyger iväg med hjälp av molnbullarnas kraft. De hittar pappan som har fastnat i en hopplöst lång bilkö med kurrande mage. Katterna låter dock inte det trista vädret hindra dem och ger pappan en molnbulle så att han också kan känna sig lite lättare till sinnet.

Boken handlar om en stressad och utsliten pappa men också om optimism och att se saker från den ljusa sidan, vilket vi säkert alla behöver i dessa tider med pandemier och dödliga virus.

Heena använder sig av en speciell illustrationsteknik där hon bygger upp små miniatyrmiljöer som hon sedan fotograferar av. I Asien är hon en bästsäljande författare och har vunnit många priser. Berättelserna om de små katterna har filmatiserats och till och med blivit leksaker. Olyckligt nog råkade Heena skriva på ett kontrakt där hon förlorade upphovsrätten till sina skapelser, så de 3 miljonerna i prispengar är väl förtjänade!

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

https://youtu.be/9m31xue-3hs

Närmar du dig mjukt

Visa källbilden”Miah, du är en svart man. Du är en krigare. Men i vilken strid? undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den där gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. ” (sid 15)

”Närmar du dig mjukt” är en romantisk berättelse av ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson från 1998. Berättelsen utspelar sig i New York och handlar om en mörkhyad 15-årig kille Jeremiah (Miah) och hans flickvän judinnan Elisha (Ellie).

Boken börjar med att Jeremiah förklaras död, då han skjutits av en polis på grund av hans hudfärg, för ett brott som han inte har begått. Berättelsen som följer efter handlar om vardagen innan tragedin.

De lever för de mesta vanliga tonårsliv med kompisar och basket men samhällets fördomar hänger ständigt över Jeremiah som ofta blir utdömd för sin hudfärg och att han dejtar en ljushyad judisk tjej. Jeremiah blir utsatt för mikroaggressioner, små tanklösa kommentarer och elaka blickar som till sist övergår till värre diskriminering.

”Han är längre än jag, sa jag. Han har dreads och ljusbruna ögon…”

”Dreads?”

”I håret. Du vet.”

”Hu. Det är väl lite motbjudande.”

”Varför då?”

”Jag gillar inte när vita har dreads. Jag menar, det är så uppenbart att man försöker lägga beslag på…”

”Han är svart, Anne.”

Hon sa ingenting. Jag kände att det blev en konstig stämning i luften. Det gick en minut. Kanske två.

”Allvarligt?” (sid 60)

Woodson ifrågasätter också idén bakom ”white feminism” via Ellies syster, Anne. Hon är en gift lesbisk kvinna som kritiserar bland annat att vita har dreadlocks men när hon får veta att Ellies pojkvän är mörkhyad, reagerar hon väldigt negativt och avråder sin syster från att dejta honom. Woodson pekar ut dubbelmoralen som ofta förekommer även hos dem som påstår att de strider för mänskliga rättigheter men trots detta inte inkluderar mörkhyade människor.

Trots att berättelsen skrevs för över 20 år sedan, är temana som den tar upp fortfarande relevanta. Polisvåld mot oskyldiga mörkhyade personer förekommer fortfarande vilket lett till rörelsen ”black-lives-matter” i Amerika.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Brun flicka drömmer” och ”Fjädrar” som är skrivna av samma författare.

Titeln refererar till Maria Herrons dikt ”If You Come Softly”:

If you come softly,
as the wind within the trees.
You may hear what I hear,
see what sorrow sees.
If you come softly as threading dews,
I will take you gladly, nor ask more of you.

And if you come I will be silent
nor speak harsh words to you
I will not ask you why, now or how
or what you do

We shall sit here soflty
beneath two different years
and the rich earth between us
shall drink our tears

Det osynliga barnet

”Man kan inte se att jag har klippt sönder fotografier.

Nej.

När man kommer in i mitt rum tror man att jag har skräpat ner min prinsesskoja med pyssel.”

 

”Alla är ledsna nuförtiden” är en ungdomsroman av den belgiska författaren och poeten Bart Moeyaert. Han vann ALMA-priset 2019 som delas ut varje år till minne av Astrid Lindgren. Juryns motivering löd:

”Bart Moeyarts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyearts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen.”

”Alla är ledsna nuförtiden” handlar om tolvåriga Bianca som känner sig osynlig eftersom hennes lillebror som är mycket sjuk kräver all uppmärksamhet. Trots att berättelsen är ganska kort på 150 sidor, har texten djup och huvudpersonens känslor beskrivs ingående.

Bart Moeyaert närvarade vid Bokmässan 2019 vid seminariet ”Undertexternas mästare” där han berättade om sitt författarskap. Moeyaert som själv är översättare, diskuterade den svenska utgåvan av boken. Han läste även upp ett stycke på flamländska och skojade att det är ett lustigt språk.

Moeyaert berättade att han ville fokusera på vardagliga scener för att skapa igenkänning med protagonisten Bianca. Moeyaert är inte intresserad av att skapa idyller och beskriva barndomens oskuldsfullhet utan har istället valt att fokusera på livets gråzoner och karaktärer som inte är perfekta.

Den första scenen handlar om hur familjen sitter samlad runt bordet men det finns ingen värme och gemenskap. Mamman beskrivs som ouppmärksam på barnens behov då hon inte förser dem med bra mat och dricker sprit mitt på dagen.

Bianca känner sig också ignorerad av pappan som skiljt sig och skaffat sig en mycket yngre flickvän. Bianca slutar att prata och börjar utveckla selektiv mutism. Hon lider av existentiell ångest och har svårt att uttrycka sig, vilket leder till en inre känslostorm som uttrycks i Moeyaerts starka prosa. Berättelsen vänds när Bianca plötsligt träffar sin favoritskådespelare, Billie King i vardagsrummet som lär henne att öppna upp sig.

Moeyaert berättade under seminariet på Bokmässan att han blev inspirerad av Astrid Lindgren eftersom hennes karaktärer är mer som verkliga människor. Han påpekade också att Pippi-böckerna till stor del handlar om inkludering.

En annan bok som också påverkat hans författarskap var Aidan Chambers bok ”Dansa på min grav”. Moeyaert var imponerad av Chambers HBTQ-perspektiv, vilket enligt honom öppnade upp flera möjligheter eftersom utbudet av regnbågslitteratur var smalt på 80-talet när boken först kom ut.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus. Läs även ”Kärleken vi inte förstår” som också är skriven av årets ALMA-pristagare.

Vinnare av ALMA-priset 2018

Brown girl dreaming (2014)

Årets vinnare av ALMA-priset Jacqueline Woodson berättar om sin uppväxt i denna självbiografiska diktsamling. Hennes böcker fokuserar ofta på jämställdhet, segregation och social utsatthet.

Woodson föddes i Columbus, Ohio men bodde under sina tidiga levnadsår i Greenville, South Carolina innan hon och hennes familj flyttade till Brooklyn. Att dikterna inte är skrivna i kronologisk ordning är för att stimulera hur barndomsminnen brukar komma till oss fläckvis.

Hon berättar om hur den dåtida rasismen påverkade henne och resten av familjen. Under Woodsons uppväxt skedde stora förändringar för de färgade amerikanerna. De färgade fick fler rättigheter men mikroaggressionerna förblev. Hon berättar om hur mormodern blev ignorerad i kön på affären och hur hon tog med sig barnen längst bak i tåget för att undvika elaka blickar från de fördomsfulla vita amerikanerna som fortfarande levde kvar i det förgångna.

Woodson berättar också om familjens religion och hur det påverkade henne som barn att vara Jehovas vittne. De firade inte högtider som födelsedagar, jul eller nyår och fick inte vara med när de hissade flaggan i skolan. Woodson förbjöds lyssna på viss musik som exempelvis funk och soul, vilket hon och kompisen som också var Jehovas vittne gjorde ändå i smyg.

Woodson berättar hur hon ofta jämfördes med sin intelligenta och begåvade syster. Hon hade svårt att läsa i skolan på grund av skriv- och lässvårigheter men tyckte trots detta om att samla på ord. Hon kunde memorera långa berättelser och skriva sina egna sångtexter. Woodson tyckte mycket om graffitti och fick ibland skäll av de vuxna i sin närhet då hon alltid ville skriva någonstans, på väggar, skor eller kläder. Hon kommer till slut fram till att hon vill bli författare även om hon inte alltid uppmuntras av de vuxna som tyckte hon borde välja ett annat yrke.

Woodson blev trots detta författare och har vunnit flera priser för sina böcker som ALMA-priset 2018, H.C. Andersen-medaljen och National Book Award 2014. Hon har även blivit utsedd som ”National Ambassador for Young People’s Literature” 2018-2019.