”Jag hatar dig lika mycket som du hatar mig, log jag. Jag tror inte det är möjligt, log hon tillbaka. (…) i Haralds mammas ögon var jag ingen alls. Jag var någon som råkade ha nycklarna till hennes sons lägenhet. Jag kunde ha varit tjejen i kassan på Konsum.(…) Harald är som män är mest: han knullade sin mamma.”
”Haralds mamma” är en relationsroman av Johanna Frid som även skrivit ”Nora eller Brinn Olso Brinn”. Precis som i Frids förra roman ligger fokuset på avundsjuka mellan kvinnor och självkänsla. Denna gång är dock antagonisten en svärmor med en giftig tunga istället för en vacker före-detta flickvän från Norge.
Romanens berättarjag har hamnat på en flygplats i Kiruna tillsammans med sin svärmor. Läget är pinsamt medan de väntar på mannen som är i centrum för båda deras liv, den drogberoende Harald som är en människoman men liknas med en golden retriever. Han är en symbolisk hund som viftar på svansen och dreglar, han drar fräcka sexskämt med en baguette när han glömmer att ta sin ADHD-medicin.
Harald är bipolär och hans drogmissbruk påverkar båda kvinnorna. Ett tyst passivt aggressivt krig utkämpas mellan de två kvinnorna som båda vill vara den viktigaste kvinnan i Haralds liv. Varför just denna misslyckade man får all denna uppmärksamhet kan man ifrågasätta men man kan ana att det finns kopplingar till Freuds teorier om Oidipuskomplexet och skillnaden mellan generationerna.
Haralds mamma är från en svunnen tid, talar väl om sig själv och sina vänsterpolitiska feministiska ambitioner medan hon konstant hittar sätt att nedvärdera sin svärdotter. Berättarjaget vill fly från scenen, då hon ser detta som en sorts psykologisk tortyr. Hon rör sig mot kaféet men där finns bara billiga dammsugare av marsipan.
Frids berättelse sätter känslorna i fokus, med extra tryck på det fula och pessimistiska. Hatet frodas mellan kvinnorna istället för att hitta en gemensam nämnare i sin kamp mot Haralds sjukdom. Berättarjaget stör sig på sin hund till pojkvän men samtidigt finner hon inget systerskap hos Haralds mors kamp för kvinnliga rättigheter.
Detta gör henne delvis till en motsägelsefull figur som både försatt sig i en situation då hon blir matte till hundpojkvännen istället för en jämställd partner men samtidigt kan inte tänka sig att lämna förhållandet. Även Haralds mor är motsägelsefull då hon beskrivs som gammalmodig och elak men samtidigt är liberal, feministisk, bisexuell och sexuellt frigjord, något som väcker ytterligare avundsjuka i berättarjaget.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.
”One morning I stopped into a neighborhood newsstand on Sunset Boulevard, a place where I went for coffee and magazines on a regular basis, and there was a huge display: ”YES! We have the Paris Hilton Sex Tape!” The owner seemed baffled when I ripped the poster down and threw it in his face. He couldn’t understand why I was crying.
”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.
”Knausgård skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”
”Supandet och rökandet, Franco Andrades idiotsnack, Polos viljelösa skratt, drickats lindrande domning, som aldrig var så stark som Polo hade önskat, bara knappt tillräckligt för att göra tankarna trubbiga och slipa bort världens vassa kanter. Det var det skälet han drack så snabbt, som om han sprang kapplöpning med den fete, ända tills flaskan eller ölen och ciggen tog slut och det inte gick att skrämma bort de blodtörstiga moskiterna längre.”
”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”
”Nu hade alla hon älskat vänt henne ryggen. Hon skruvade på ringen och vred den av fingret, höll upp den framför ansiktet. Tårarna blandades med regndropparna och hon brydde sig inte om att människor hastade förbi bakom henne med huvudena hukande under paraplyer. (…) Det fanns ingen anledning att behålla ringen. Margit skulle aldrig få den, ingen annan kvinna heller.”
”Det enda jag vet om författaren är att han bodde ensam i en stuga i två år. Jag vill ge upp efter några veckor. Jag lägger ned Walden i bokhögen. Plockar upp Väggen istället. Nu har nästan alla kattungar i boken dött. Det gör mig glad. Kvinnan i boken säger att hon längtar till en tid då allt är dött. Då slipper hon ta någonting till sitt hjärta längre. Då slipper hon bli besviken.”
”Mamma, när pappa är borta, kan inte du inte dricka vin då?”