”This is our house. This is our kitchen. This is our wallpaper. That’s our table where we had fish and chips every Friday night, so my mother could pretend that we were still Catholic.”
”All of us strangers” är en film från 2023 som är baserad på en japansk skräckberättelse ”Strangers” av Taichi Yamada. Både boken och filmen handlar om en man som mist sina föräldrar i en bilolycka när han var 12 år gammal men film adaptionen skiljer sig från boken på många sätt. Medan boken utspelar sig i Japan under 80-talet och är baserad på mytologi från Yamadas hemland, utspelar sig filmen i England under år 2011 med fokus på homosexuella relationer istället för heterosexuella.
Vi får följa Adam som är en ensam manusförfattare. Han rör sig mellan drömlika landskap som täckts av ett neonljus, mellan fester och droger. En natt möter han sin granne Harry som precis som han själv är en ensam homosexuell man. Så småningom börjar de inleda en sexuell relation men Adam har en hemlighet. Han kan kommunicera med spöken.
Adams föräldrars spöken bor fortfarande kvar i deras gamla övergivna hus som de hemsöker. Utan att kunna klippa navelsträngen, besöker Adam dem och transporteras tillbaka till sitt barndomshem fast fortfarande i sin vuxna kropp. Föräldrarna ser ut som de såg ut innan de dog, samma ålder och utseende. Adam kommer ut som homosexuell och föräldrarna som är barn av sin tid reagerar med att oroa sig om AIDS och fördomar. Vi kan ana att vår protagonist trots allt uppskattar nutiden och förändringarna som har skett även om han är överdrivet nostalgisk och ser på det förflutna med rosenskimrande glasögon. Eventuellt tar Adam med Harry för att låta honom träffa föräldrarna men pojkvännen tror att han bara tagit för mycket droger. Plötsligt får han syn på föräldrarnas spöken han också, två otäcka vålnader stirrar tillbaka på dem…
Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska med svenska undertexter.
”But sometimes remembering isn’t for yourself, sometimes you do it just to make someone else smile. Those lies were allowed.”
”Jag har emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har både ljus och mörker inom mig. Hårdare och större än de flesta. När de flesta av er upplever toppar och dalar som i våra nordiska rundade fjäll och tar er ner i bekväm storslalom åker jag istället störtlopp nerför branta backar i Alperna. Vassa känslor. Som river och känns.” – Tilda Boisen
”Jag hatar dig lika mycket som du hatar mig, log jag. Jag tror inte det är möjligt, log hon tillbaka. (…) i Haralds mammas ögon var jag ingen alls. Jag var någon som råkade ha nycklarna till hennes sons lägenhet. Jag kunde ha varit tjejen i kassan på Konsum.(…) Harald är som män är mest: han knullade sin mamma.”
”One morning I stopped into a neighborhood newsstand on Sunset Boulevard, a place where I went for coffee and magazines on a regular basis, and there was a huge display: ”YES! We have the Paris Hilton Sex Tape!” The owner seemed baffled when I ripped the poster down and threw it in his face. He couldn’t understand why I was crying.
”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.
”Knausgård skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”
”Supandet och rökandet, Franco Andrades idiotsnack, Polos viljelösa skratt, drickats lindrande domning, som aldrig var så stark som Polo hade önskat, bara knappt tillräckligt för att göra tankarna trubbiga och slipa bort världens vassa kanter. Det var det skälet han drack så snabbt, som om han sprang kapplöpning med den fete, ända tills flaskan eller ölen och ciggen tog slut och det inte gick att skrämma bort de blodtörstiga moskiterna längre.”
”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”
”Nu hade alla hon älskat vänt henne ryggen. Hon skruvade på ringen och vred den av fingret, höll upp den framför ansiktet. Tårarna blandades med regndropparna och hon brydde sig inte om att människor hastade förbi bakom henne med huvudena hukande under paraplyer. (…) Det fanns ingen anledning att behålla ringen. Margit skulle aldrig få den, ingen annan kvinna heller.”