”Det går några dagar. Några veckor. Med tiden framstår det som allt mindre konstigt att Jocke och Davve försvunnit i en pantautomat, sånt händer väl ibland. Man föds, töms och pantas. (…)
Nån gång tänker man sin sista tanke, en annan gång tänker nån på en för sista gången. Ibland kommer de i fel ordning. På detta tänker jag medan lamporna släcks och världen blir lågupplöst, sittande på en snurrstol vid en stationär PC eller bunden i ett dräneringsdike med hål i huvudet och kroppen täckt av getingar. Saknad sedan 1999, eller inte alls.” (sid 307-310)
”Häng City” är en unik roman som utspelar sig i hemmamiljö. Vi får följa ett gäng tonårskillar, berättarjaget, Davve och Jocke under sommaren 1999 i Luleå. De driver omkring planlöst och hoppas på att något hemskt ska hända eftersom de är så uttråkade.
Berättarjaget är 13 år och det är skolavslutning. Han bestämmer sig för att sticka iväg i förtid på sin skateboard, utan att bry sig. Att dyka upp som väntat på skolavslutningen i kritvita chinos, skadar hans coola image. Detta är ett återkommande tema i boken, då killarna inte vill göra vad som förväntas av dem utan är rebelliska mot de vuxna auktoriteterna. Inga vuxna finns närvarande hemma hos berättarjaget vilket ger en känsla av frihet men samtidigt också får honom att verka lite bortglömd.
Killarna snattar och begår småbrott utan konsekvenser. Yvesand lyckas med att beskriva dem på ett sätt som känns realistiskt. Språket är rappt och innehåller mycket lulemål vilket gör att killarna låter precis som man väntar sig att ett stökigt tonårsgäng i Luleå på 90-talet ska låta.
Det finns dock ett mörkare djup i berättelsen som berättarjaget bara nuddar vid och inte riktigt vill kännas vid. Gängets klasskamrat, Ducken och hela hans familj hittas brutalt mördade i sitt hus mitt under sommarlovet. Precis utanför bygger de sin koja som de kallar ”Häng City” och hittar en illaluktande påse som innehåller en blodig hammare. Till skillnad vad man skulle förvänta sig, att de går till polisen med bevisen från brottsplatsen, fortsätter de bara att spika. Döden skrämmer dem delvis men är samtidigt något som de inte kan relatera till.
För en som själv bodde på Örnäset på 90-talet, kan man lätt känna igen sig. Killarna har smeknamn på allt till exempel kallar de snabbmatsrestaurangen bredvid Systembolaget (där Coops fula betong parkering numera ligger, där var en gång en park) för ”Mat City”. Hade som barn egna smeknamn för exakt samma restaurang och kallade deras pommes frites för ”matpinnar”. På så vis kan man som 90-talist empatisera med Yvesands ibland lite sorgliga nostalgi. För en äldre eller yngre läsare kan dock detta gå förlorat mellan raderna och få boken att verka som en lite mystisk berättelse utan handling.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via E-lib.
”Jag tänker på föreställningen om Sverige som så homogent och rågblont fram tills nu. Men det har levts andra liv här.” (sid 69)
”Du behandlar vår kärlek som om det vore en form av estetiskt utövande. För dig är kärlek en fantasi som du konstant måste förverkliga genom att klä i ord. Men jag är här, Nilo! Jag är för fan en person!”
”Jag måste för min del säga: hade Kristus varit en kvinna, hade jag aldrig kunnat älska honom.” – Pontus Wikner
”Each morning comes along and you assume it will be similar enough to the previous one – that you will be safe, that your family will be alive, that you will be together, that life will remain mostly as it was. Then a moment arrives and everything changes.”
”En ung mor står i ett träsk tillsammans med en grupp partisaner. Alla är tysta, för att inte dra på sig tyskarnas uppmärksamhet. Hennes bröst spränger av mjölk och hennes lilla barn gnyr av hunger. Men om barnets skrik inte kan tystas genom amning? Om barnets skrik röjer hela gruppen? Modern tar knytet med barnet och sänker det i träsket. Då blir det tyst. Gruppen är räddad.”
