”Jo, tre stridsvagnskillar här har våldtagit en tjej.”
”Vem?”
”Tre soldater… Hon var 16 år.”
”Våra soldater?”
”Ja…”
”Fuck.” (sid 43)
”Slava Ukraini! Kvinnors motstånd under Rysslands krig” är en reportagebok direkt ur det pågående kriget i Ukraina. I denna bok riktar Lisa Bjurwald fokus på kvinnornas situation. I krigstider är de särskilt utsatta för bland annat våldtäkt och människohandel.
Bjurwald reste till kriget i Ukraina för att träffa de kvinnliga krigsoffren. När Putin tågade in sa han att han skulle våldta Ukraina som om landet vore den sovande Törnrosa. Machobilden av Putin sprids, där han är barbröstad och rider på vilda djur.
Soldaterna uppmanas att döda alla, även de civila. Våldtäkterna sker systematiskt, för att få folket att frukta dem. En rysk barnsoldat tränas upp till att blir en utmärkt våldtäktsman och uppmanas att våldta alla sina familjemedlemmar så att han lär sig att inte tveka när han är ute i kriget.
Samtidigt bortom fronten och männen i leriga diken, pågår kvinnornas kamp mot kriget. Kvinnor som flyr med barn och familj. Kvinnor som demonstrerar genom att hänga upp blodiga trosor, ett vittnesmål på det pågående sexuella våldet. Kvinnor som fått själsliga sår då de våldtagits framför sina barn eller i värsta fall sett sina barn bli våldtagna. Kvinnor som försöker fly men istället får sina pass stulna och blir indragna i människohandel som om de vore föremål eller bytesvaror.
Vi får ta del av ett transkriberat samtal mellan en grupp ryska soldater. En av dem är tveksam. Ska de verkligen döda alla i en by som mest består civila människor? En annan skriker att alla måste dö för det är en order. En tredje undrar vem som våldtagit ett barn, om det verkligen var deras egna soldater som gjort något så hemskt.
Bokens titel betyder ”ära åt Ukraina”. Om denna ära kan återfås återstår att se men de modiga kvinnorna har i alla fall inte gett upp kampen om en bättre framtid. En viktig reportagebok som viskar om en mörk framtid som även skulle kunna inträffa här i Sverige.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.
”Jag avskyr ordet flykting. Har alltid gjort det. När farmor började prata om oss som flyktingar bad jag henne genast att sluta med det. Det fick mig att skämmas inombords. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod varför. Jag skäms för att erkänna att jag inte har något hem.” (sid 212)
”En ung mor står i ett träsk tillsammans med en grupp partisaner. Alla är tysta, för att inte dra på sig tyskarnas uppmärksamhet. Hennes bröst spränger av mjölk och hennes lilla barn gnyr av hunger. Men om barnets skrik inte kan tystas genom amning? Om barnets skrik röjer hela gruppen? Modern tar knytet med barnet och sänker det i träsket. Då blir det tyst. Gruppen är räddad.”
