”He can give you a real rose while I can only give you a paper one.” (p 206)
”When Haru Was Here” är en sockersöt romantisk ungdomsbok av den vietnamesiska författaren Dustin Thao som också skrivit ”You’ve Reached Sam”. Vi får följa Eric som är en ung gaykille som trampas med trauma från sitt förflutna. Magisk realism genomsyrar berättelsen, då gränsen mellan sanning, fiktion och det övernaturliga suddas ut. Vi märker snart att vår huvudperson är en opålitlig berättare då han ibland fabulerar och drömmer ihop de perfekta scenerna, som nästan känns som tagna ur en riktigt smörig romantisk manga.
Eric har en barndomsvän, Daniel som han har en pirrig romans med, men efter en kyss på taket under en stjärnklar himmel börjar de glida isär trots att de varit vänner sedan länge och gjort allt ihop. Under en skolresa till Japan övernattar Eric med Daniel men ger sig en dag ut på äventyr i det okända landet och tar helt fel tåg vilket medför att han går vilse.
Som räddaren i nöden dyker Haru som talar flytande engelska upp. Han jobbar på sin familjs washipappersaffär, och erbjuder sig att guida honom. De spenderar en rolig eftermiddag ihop, tar del av japansk kultur och stjärnfestivalen som handlar om två käresta som inte kunde vara tillsammans. När det är dags för Eric att bege sig tillbaka till Daniel, ber Haru honom om hans nummer. Han räcker över en papperslapp som flyger iväg medan tågdörrarna stängs, likt en film.
Efter denna märkliga upplevelse försöker Eric återgå till vardagen i Chicago men saknaden efter Haru värker i bröstet. Han flörtar med ett flertal killar som är mer eller mindre ytliga, tills det är svårt som läsare att hålla koll på alla särskilt när berättarrösten har svårt att skilja på fiktion och verklighet. Erics sorg efter att ha mist flera personer i sitt liv börjar så småningom bearbetas, vilket också är där den övernaturliga delen av berättelsen kommer in då han kan se spöken. Vi kan ana att hans himlastormande romanser och äventyr kanske är ett sätt att fly verkligheten. Det finns vissa likheter med Thaos tidigare bok som också berör samma tema då huvudpersonen får ett samtal av sin döda japanska pojkvän Sam, som precis som Haru väver in en del mytologi i berättelsen.
Identitet är också ett ämne som skildras, i detta fall hur det är att växa upp med en hybrid identitet i Amerika då Erics mamma är från Vietnam men han behärskar endast delvis språket. Mamman talar sitt modersmål som översätts, medan Eric svarar på engelska. Detta vävs också in med hans HBTQ-identitet då hans mors ideal om maskulinitet speglar kulturen som hon kommer ifrån.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska. Läs även ”You’ve Reached Sam” av samma författare:

Om ni vill läsa en ännu mörkare bok som också skildrar parasociala relationer och gränsen mellan fiktion och verklighet, läs Sayaka Muratas nya bok ”Vanishing World”:

Se även filmen ”All of us Strangers” som också handlar om en homosexuell man som blir hemsökt av döda familjemedlemmar, även den grundad i japansk mytologi:



”He can give you a real rose while I can only give you a paper one.” (p 206)
”Even girls made of stars are captives, bound at the wrists and traded like property. Even girls made of stars aren’t asked, aren’t believed, aren’t considered worth the effort unless they can offer something in return. Even girls made of stars buy into those lies sometimes.”
”I was also kind a tomboy but, it was fashionable at the time.”


”Elena är en klurig spelare, men Ali kör mer på känn. Han lägger snabbt kort som Elena snappar åt sig och vinner med. Stella tycker synd om honom. När hon får ett stoppkort är det dags att hjälpa en kompis.

”Det var precis som i en reklamfilm. En fotbollsstjärna och en fotomodell sitter i en blänkande röd öppen bil och ser lyckligt på varandra. (…) Själv stod jag där och fylldes av hat. Och när fotomodelltjejen la sin hand på Christians kind och såg honom djupt i ögonen trodde jag att jag skulle explodera. Jag kramade min nyckelknippa och hatade, hatade, hatade.” (sid 156)
”Jag lägger en hand över Edies öra. Jag känner hur mina ögon stelnar till. Jag får alltid glasartad blick när Axel och mamma grälar. (…) Snart får vi tårta. Snart häller Bonnie upp iskall svagdricka, det släcker törsten bättre än öl, och snart sitter vi alla runt bordet och pustar ut under den gamla fläkten som bullrar som en helikopter.”
”Hon måste bara titta till Kristina innan hon går. Motvilligt smyger hon sig fram i sina klumpiga skoterskor, förbi Kristina och till vardagsrummet där hon hittar en grårutig yllepläd på soffan. Pläden lägger hon försiktigt över henne i det trånga badrummet. Hon slätar till Kristinas hår, halvlångt och hennarött, och stoppar om henne så att hon inte fryser mer.
”I was stuck in another small town, trapped in another universe populated by the kind of people who’d only ever seen faces like mine on their evening news, and I hated it.”