En kamp i motvind

Bildresultat för una mujer fantástica”Har du gjort ingreppet ännu?”

”Sånt frågar man inte.”

 

”Una mujer fantastíca” (spanska: ”En fantastisk kvinna”) är en spansk film från 2017 som utspelar sig i Santiago i Chile och handlar om en sångerska och servitris som heter Marina. Hon är en transperson och i början av filmen mister hon sin mycket äldre älskare, Orlando som hastigt går bort i en hjärnblödning.

Olyckligt nog faller Orlando nedför trapporna när de är på väg till sjukhuset vilket lämnar flera blåmärken på hans kropp. Detta leder till en rad missförstånd då Marina blir anklagad för hans död då hon sprungit iväg från sjukhuset eftersom hon inte ville konfrontera Orlandos transfobiska familj och tidigare fru.

Polisen dyker upp på kaféet där hon jobbar och anklagar henne både för att ha gett Orlando skadorna och för att vara prostituerad eftersom hon var mycket yngre än honom. Trots att dessa anklagelser är falska och inte har någon grund blir Marina tvungen att genomgå flera förödmjukande examinationer då hon måste klä av sig och fotograferas naken mot sin vilja.

Marina får inte heller behålla varken bil, lägenhet eller sin älskade hund. Hon blir dessutom diskriminerad av de flesta i Orlandos familj eftersom de är transfobiska. Trots att hon lovar att vara diskret, blir hon portad från Orlandos begravning trots att hon bara vill ta avsked av mannen som hon älskade. Till slut får Marina nog och bestämmer sig för att ta tillbaka sin hund trots att det innebär en risk för hennes säkerhet.

Image result for una mujer fantástica

För att ytterligare försvåra situationen börjar hon hallucinera och se Orlandos spöke förfölja henne, eftersom hon inte fått bearbeta sin sorg i fred. Men trots detta bestämmer hon sig för att vara en stark kvinna som inte låter sig nedslås trots att hennes kamp att bli lika behandlad som alla andra, känns som att kämpa i motvind.

Marina spelas av Daniela Vega som själv är en transkvinna och har vunnit filmpriset Academy Awards 2018. ”Una mujer fantastíca” har även tilldelats Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på spanska med svenska undertexter. Ni kan även låna filmen digitalt som e-film på Cineasterna.

Ett samhälle utan lagar och regler

Bildresultat för monos”Har du någonsin dödat någon?”

”Vad vill du ha i utbyte mot mitt liv?”

”Jag vill dansa i TV.”

 

”Monos” är en spansk krigsfilm från 2019 som utspelar sig i Sydamerika. Monos betyder aporna på spanska och är namnet på den fiktiva gerillagruppen som vi får följa i filmen. De är en grupp barnsoldater som leds av en muskulös dvärg som kallas ”Budbäraren” (spelas av Wilson Salazar som själv varit soldat).

Han ger dem uppdraget att vakta en mjölkko och en krigsfånge, en 45-årig amerikansk kvinna som kallas ”Doctora”. Även barnsoldaterna har sina ungdomliga smeknamn: Storfot, Lady, Vargen, Hunden, Smurfen, Rambo, Boom Boom och Svenskan.

Visa källbilden

Filmen börjar abrupt utan kontext och vi slängs in i händelserna. Efter att ”Budbäraren” har lämnat dem, löper ungdomarna amok vilket leder till missbruk av alkohol, vapenvåld, droger  och sex. Hierarkier skapas och de som inte passar in blir slagna och utfrysta. Ledaren ”Storfot” börjar så småningom hungra efter mer makt och planerar att mörda ”Budbäraren” och ta över organisationen.

Visa källbilden

”Monos” är inspirerad av William Goldings roman ”Flugornas herre” som fokuserar på maktrelationer och grupptryck. ”Storfots” roll i filmen speglar Jacks roll i ”Flugornas herre” då de båda återgår till en mer primitiv och barbarisk livsstil och med våld försöker klättra upp i hierarkin. Båda karaktärerna är ideologin om anarki personifierade. De längtar båda efter ett samhälle utan lagar och regler. ”Storfot” har också en motsatskaraktär i den androgyna ”Rambo” som likt Simon är mer moralisk och empatisk.

Visa källbilden

Regissören Alejandro Landes har baserat filmen på situationen i Colombia som han själv beskriver som ”en tickande bomb”. Vi får inte veta vilken sida som barnsoldaterna strider för eller varför men Landes menar att detta egentligen inte spelar någon roll. Filmen karaktäriseras av bristen på gränser och etiketter när det gäller kön, sexualitet och identitet. Historisk och politisk kontext saknas eftersom krig och människans grymhet är tidlösa enligt regissören.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på spanska med svenska undertexter.

Islandborn

”Era el monstruo más terrible que jamás nadie había visto. It was the most dreadful monster anyone had ever seen.

La Isla entera estaba atemorizada y nadie podía con él. The whole Island was terrified and no one could defeat it.

Era muy poderoso. It was just too strong.

Durante treinta años, el Monstruo hizo lo que quiso. For thirty years the Monster did as it pleased.

Podía destruir un pueblo completo con solo una palabra, y hacer desaparecer a toda una familia simplemente con mirarla. It could destroy an entire town with a single word and make a whole family disappear simply by looking at  it.

El cabello encrespado de Lola se desrizaba del miedo que tenía. Lola’s curly hair was uncurling with fear.

¿Usted vio al Monstruo, señor Mir? Did you see the Monster, Mr. Mir?

Sí, lo veía todo el tiempo. Yes. All the time.

¿Y tenía miedo? Were you scared?

Todos teníamos mucho miedo. We were all very scared.”

”Islandborn” är en spansk bilderbok av Junot Díaz som föddes i den Dominikanska republiken men flyttade till New Jersey med sin familj där han växte upp. Han har vunnit flera priser, bland annat Pulitzer priset 2008.

Berättelsen handlar om en liten mörkhyad flicka som heter Lola och bor i Amerika men hon kommer ursprungligen från ”Ön”. Var denna ö ligger och om den är baserad på en verklig plats är öppet för tolkning men antas vara Dominikanska republiken där Díaz själv kommer från.

I skolan får Lola och hennes klasskamrater en bilduppgift då de ska rita någonting från platsen de föddes på. De andra barnen, som också är invandrare, börjar genast sätta igång med att rita kända landmärken från Egypten och andra länder men Lola vet inte vad hon ska rita eftersom hennes familj flydde från ”Ön” när hon var en bebis.

Lola frågar fröken vad man ska göra om man inte minns sitt hemland och får svaret att hon ska intervjua de som fortfarande minns. Lola beger sig därefter på en upptäcktsfärd för att samla in minnen från ”Ön”. Detta illustreras i vackra färgglada teckningar från illustratören Leo Espinosa.

Lola börjar dock undra varför alla är så hemlighetsfulla om ”Ön” och dess historia. När hon försöker intervjua en äldre man från ”Ön” som heter Señor Mir svarar han bara surt att de inte borde bry sig om ”Ön” och de ska vara tacksamma för att de kommit därifrån. Hennes abuela/mormor hjälper henne att prata med honom och Señor Mir berättar till slut om ”monstret” (troligtvis diktatorn Rafael Trujillo) som terroriserat dem i över 30 år tills de alla bestämde sig för att slå tillbaka.

”Islandborn” eller ”Lola” som boken kallas på spanska, är en berättelse om kultur, arv och identitet men är också en berättelse om hur viktigt det är att inte glömma. I berättelsen har Señor Mir försökt förtränga de traumatiska minnena men inser till sist vikten av att berätta sin historia för den yngre generationen.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på spanska och engelska. Boken har inte pararelltext men den engelska versionen går att läsa samtidigt som den spanska för språkträning.

Poesi Boden 2018

Poesi Boden är ett projekt som startades år 2015 på Björknäsgymnasiet. Syftet är att uppmärksamma de moderna språken; tyska, franska och spanska. Fokus läggs också på integration och mångfald då elever med svenska som andraspråk också får vara med och tävla. 2016 belönades projektet med utmärkelsen ”Europeisk kvalitetsutmärkelse för språkundervisning”.

Bildkälla: NK

Årets tema var ”Framtiden”. Vinnarna vann en check på 1 000 kr och intervjuades av programledaren Kattis Ahlström som ställde frågor till eleverna om deras planer för framtiden och hur de tänker kring poesi och språk. Kattis Ahlström är årets julvärd och planerar att läsa upp elevernas dikter i TV på julafton.

Vinnarna för de spanska dikterna var Alexandra Nordlund, Thilde Sällström och Julia Broström. Förstaplatsen gick till Alexandra från Teknikprogrammet med dikten ”¿Qué es tiempo?”.

¿Qué es tiempo?

¿Una ilusión o una esperanza?

Nos lleva hacia adelante.

Una linterna en la oscuridad.

Ilumina nuestros pasos como antorchas parpadeantes.

Nunca vemos más de un metro.

Vamos ciegos hasta el final.

Sin dirección, sin brújula.

Nos encontramos otros.

Nuestros pasos resuenan en sincronía.

Como un tambor en un campo de batalla.

La luz llega más lejos.

Vemos algo,

Muy lejos,

Un sol, nuestra meta

”Veo la luz”