Köket som brottsplats

”Not looking after yourself is a form of violence.”

 

”Smör” av Asako Yuzuki är en japansk roman som handlar om en journalist, Rika Machida som blir besatt av en kvinnlig seriemördare, Manako Kaiji. Hon arbetar på en stor herrtidning och är den enda kvinnliga medarbetaren i den mansdominerade sfären medan Kaiji är ett ovanligt fall av kvinnor som mördar. Vi kan redan ana att genus och traditionella könsroller spelar en stor roll i kvinnornas liv. Mäns validering är något som båda kvinnorna konstant strävar efter.

De två kvinnorna befinner sig i ett patriarkalt samhälle. Kaiji framställde sig själv som en god husfru innan hon mördade sina män. Hon uppger att det värsta hon vet är dålig matlagning med margarin och feminister. Som hon ser det har hon inte gjort något större fel. Fasaden brast dock när hon skulle laga en kalkon vilket är en komplicerad process som ledde till en psykos. Tanken att misslyckas med sin roll som traditionell kvinna framför man och familj ledde till ett psykiskt förfall.

Rika blir alltmer besatt av Kaiji. Hon tänker på henne konstant och börjar laga hennes recept för att kunna spegla sig i henne. Hennes BMI börjar dock krypa mot normalviktig efter att hon blivit en gourmet som endast använder de bästa märkena av smör efter Kaijis uppmaning. Detta äcklar männen i hennes närhet som anser att hon blivit oattraktiv och ”tjock”.

Rikas kulinariska äventyr kan dock inte stoppas. Då hon inte äger en ugn blir det en kamp mot klockan att övertyga en medarbetare att hjälpa henne laga den franska sockerkakan quatre-quarts för att skapa den perfekta Alla Hjärtans Dag gåvan åt sin dejt. Medarbetaren visar sig dock vara ett sällsynt fall av en japansk man som kan laga mat då hans före detta fru och dotter slutat uppehålla sig i köket på grund av ätstörningar. Berättelsens klimax mynnar ut i att hon investerar i ett större kylskåp efter att Kaiji anklagat henne för att vara en stalker så att hon kan laga den där kalkonen som seriemördaren misslyckades med, som bevis på att hon uppnått självförverkligande.

Bokens premiss är en aningen skruvad då kvinnorna i boken försöker desperat hålla sig inom de accepterade ramarna för kvinnlighet och kyskhet men gång på gång misslyckas vilket leder till dramatiska mord och besatthet. Bakom det tragikomiska vilar dock en annan berättelse om viljan att duga och vara andra till lags. Samtidigt finns det också en önskan att röra sig utanför normerna då Rika hade kvinnliga beundrare i skolan och hennes besatthet i Kaijis androgyna utseende ibland gränsar till lesbisk attraktion.

Kärleken till japanska maträtter är ett återkommande mönster som kan identifieras i japansk litteratur i allmänhet såsom den populära serien ”Restaurang Kamogawa”, Banana Yoshimotos bästsäljare ”Kitchen” och Akutagawa-pristagaren Hiromi Kawakamis ”Senseis portfölj”. Matlagningen tar stor plats i ”Smör” men har en mörkare dimension än sina feelgood motsvarigheter då den belyser de japanska kvinnornas förtryck och skönhetsideal men också deras mörkare fantasier då Kaiji lagar männens favoritmåltider precis som deras mödrar gjort åt dem som barn. Männen saknar agens när det kommer till matlagningen och beskrivs som mansbebisar som inte kan klara sig ensamma.

Trots denna lustighet är berättelsen förankrad i ett verkligt rättsfall i Japan. Kaiji är baserad på Kanae Kijima som är en av de få kvinnliga seriemördarna i Japan och uppges ha dödat 3-7 makar och svindlat dem på ca 6 miljoner kronor. Precis som i ”Smör” tros de flesta morden ha skett via förgiftning dock i dessa fall med hjälp av en kombination av sömnmedel och avgaser från bilar istället för matlagning.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som e-bok via Biblio och talbok med text via Legimus.

För en mer lättsam berättelse om Japans cuisine läs även ”Restaurang Kamogawa och de bortglömda recepten” som är en mysdeckare utan dödlig utgång:

Den eviga ungdomen

”Have you ever dreamt of a better version of yourself?”

 

”The Substance” är en feministisk skräckfilm från 2024 med fokus på skönhetsindustrin och kvinnors åldrande. Huvudrollsinnehavaren Demi Moore spelar Elisabeth Sparkle, en avdankad filmstjärna som fyller 50 år. Att just Moore valts till huvudrollen är ingen slump då stjärnan har hamnat i blåsväder många gånger då hon brottats med ätstörningar, fotats som gravid och medverkat i filmer som ”Striptease”. Vi kan ana att filmen imiterar verkligheten, trots dess förkärlek för kropps skräck och (konstgjort) blod.

Som ung vann Elisabeth en Oscar och var känd som den hetaste kvinnan i Hollywood men nu vill hennes producent Harvey (möjligtvis en referens till verklighetens Harvey Weinstein som hamnade i blåsväder under MeToo) byta ut henne mot en yngre och sexigare kvinna. På vägen hem råkar hon ut för en bilolycka och hamnar hos en snygg ung kirurg som bär på en mörk hemlighet. Han är egentligen en gammal man som med hjälp av en magisk skönhetskur blivit ung igen. Han erbjuder Elisabeth samma kur, en hemlighet som bara ett fåtal får ta del av.

Desperat att återfå sin unga kropp och sitt tidigare kändisskap bestämmer sig Elisabeth för att ta kuren trots alla varningstecken att något inte står rätt till. Hon förlorar medvetandet och ur hennes rygg kryper en 20 år yngre version av henne själv ut. Elisabeth är överlycklig över att återfå sin unga kropp och bestämmer sig att under det fingerade namnet Sue ansöka om att bli sin egen ersättare.

Det finns dock ett problem, förvandlingen håller bara i en vecka sedan måste hon återgå till sitt riktiga jag för att sedan kunna bli ung igen. Detta visar sig snabbt inte fungera då Elisabeths yngre jag blir alltmer vårdslös med deras gemensamma kropp då hon dricker och har sex med flera unga killar, med ålder kommer också visdom. All mat som de äter börjar fastna på kroppen, ett kycklinglår pekar plötsligt ut på hennes rumpa mitt under en inspelning. Hennes yngre jag blir alltmer krävande och slutar återgå till den äldre kroppen vilket medför att Elisabeth åldras till en gammal kvinna och till slut blir ett köttigt monster som knappt är mänskligt.

”The Substance” är en tankeväckande film som handlar om kvinnors kroppar och ätstörningar men samtidigt faller delvis i fällan av samma ämne som filmen försöker kritisera. Både den unga och gamla Elisabeth spelas av snygga filmstjärnor som skildras genom den så kallade ”manliga blicken” med kameran som zoomar in på rumpa, bröst och lår. Margaret Qualley som spelar den yngre versionen av Elisabeth uppger att hon fick träna hårt för att uppnå den perfekta kroppen för att passa in i rollen, vilket oroade hennes man.

Till skillnad från Moore har dock Elisabeth inget liv eller familj utanför sitt kändisskap, när hon får chansen att återuppleva sin ungdom vill hon inte att något ska förändras, utan fortsätter i samma inrutade mönster och fjäskande för otäcka män som hon redan gjort i 20 år, vilket antyder på att Elisabeth också är en del av systemet som upprätthåller de orealistiska skönhetsidealen.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska med svenska undertexter samt som e-film via Cineasterna.

Barbie-dockan som ville dö

“Humans only have one ending. Ideas live forever.”

 

”Barbie” är den omtalade filmen i rosa kulör från 2023 med manus och regi av Greta Gerwig. I denna film får vi en inblick i Barbie-dockornas värld som styrs av matriarkatet där alla Barbies har höga positioner i samhället och Ken-dockorna är solbrända surfare som mest är där för att visa upp sig. Man kan ana att filmen egentligen inte handlar om bara Barbie utan också om könsroller.

En dag förändras dock allt. Barbies perfekta plastiga liv börjar kantas av tankar om döden och hennes fötter har blivit som vanliga platta fötter. Hon blir förföljd av otur och plötsligt är ingenting roligt längre. Även celluliter har blivit ett problem för den stackars dockan. Skönhetsideal diskuteras och möjligtvis också hur det är att leva med funktionsvariationer. En glad rullstolsburen Barbie dyker dock upp väldigt snabbt under ett party som kontrast till huvudpersonens pessimism. De övriga Barbie-dockorna är oförstående, till och med de som leker doktor.

Barbie rådfrågar den ”konstiga Barbien” som är en sönderlekt Barbie som lever utanför samhället.  Outsidern ger henne rådet att börja bära platta sandaler istället för högklackat. Hon reser till den verkliga världen för att leta upp sin ägare. Det visar sig dock att tankarna om döden inte kommer från flickan (som redan blivit för stor för Barbie) utan hennes deprimerade mamma.

Barbies pojkvän Ken följer också med och upptäcker patriarkatet. Kränkt av att Barbie inte är imponerad av honom, bestämmer han sig för att sabotera Barbieland för att bli kung. Ett krig bryter ut mellan Ken-dockorna som tack och lov inte har några vapen, tills tjejerna med list tar tillbaka sitt rike. Barbie träffar sin skapare Ruth som namngett henne efter sin dotter Barbara och blir tvungen att göra ett svårt val: stanna i det perfekta Barbieland eller leva som en riktig kvinna i den verkliga världen?

”Barbie” är en rolig och stundvis lite fånig film som berör många intressanta ämnen som genus, skönhetsideal och åldrande.  Barbie-dockorna har funnits sedan 1959 och ockuperat många barns rum under barndomen. Hon har fått både god och dålig kritik både för hur själva dockan ser ut och de skönhetsideal hon förkroppsligar men också de svåra arbetsvillkoren som de som tillverkat Barbie-dockorna i Kina fått genomlida (vilket inte tas upp i filmen). Barbie har dock blivit mer inkluderande på senare år, i slutet av filmen visas flera dockor upp, allt från gravida, mörkhyade, tjocka och rullstolsburna.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska med svenska undertexter.

Främling i vita rum

”I den sena tonåren, när jag var runt sjutton, arton år, hittade jag en butik i Stockholm som sålde hudblekningskräm. (…)

På varenda burk och flaska visas två ansikten. Ett med mörk hud som ofta gestaltas som ”ledsen och misslyckad”, och på andra sidan samma ansikte fast sju nyanser ljusare och äntligen ”framgångsrik och vacker”. (…)

Jag gjorde det trots att jag visste att produkterna var fyllda med steroider, kvicksilver och hydrokinon, som samtidigt som de gjorde huden ljusare, också tunnade ut den.” (sid 77)

”Främling i vita rum” är en bok av aktivisten och make-up artisten Lovette Jallow. År 2019 vann hon Raoul-Wallenberg priset för sitt engagemang för anti-rasism och mänskliga rättigheter.

Hon har även startat en Facebook-grupp och gett ut boken ”Black Vogue” som diskuterar skönhetsideal bland färgade kvinnor. När Jallow var yngre kände hon att hon saknade smink som var anpassat efter hennes hudton.

Jallow växte upp i Gambia och kom till Sverige med sin familj när hon var 11 år gammal. Hon hade det dock väldigt bra ställt då hon bodde i ett stort hus och hade till och med en egen chaufför. Underligt nog, blev hon mobbad för detta när hon var barn eftersom de andra barnen, som inte hade det lika bra ställt, blev avundsjuka och ansåg att hon var ”vit”. När hon kom till Sverige möttes hon också av fördomar, då de svenska barnen och vuxna trodde att alla i Gambia var fattiga och bodde i hyddor.

Författaren berättar om sin mormor som var minister i den gambiska regeringen och djupt engagerad i kvinnors rättigheter som laglig abort och tillgång till preventivmedel. Jallow anser att hennes mormor var en sann feminist även om mormodern själv inte visste vad en feminist var.

Jallow berättar även hur hon fick sin diagnos för Autism/Aspergers syndrom. Det tog lång tid innan hon kunde få detta fastställt. Hon tror att det delvis berodde på fördomarna som finns mot svarta kvinnor som ofta framställs som bråkiga och grälsjuka i media. Detta medför att funktionsvariationer, som gör det svårt för individen att kommunicera, lätt kan misstolkas.

Jallow berättar att hon fått uppleva mycket hat och nättrakasserier på grund av hennes kön och hudfärg. Hoten är rasistiska och har ofta även en sexuell eller sexistiskt underton. Hon berättar även att hon själv blivit utsatt som barn i Gambia då hon våldtogs av en ljushyad pedofil som var vän till familjen.

Jallow berättar att även vita feminister har visat oförståelse mot hennes kamp. De har förnekat skillnaderna mellan mörkhyade och ljushyade kvinnor.

Jallow nämner flera exempel på vita privilegier som existerar även i Sverige:

  • Enligt Amnestys rapport Troll Patrol Report från 2018: Färgade kvinnor tar emot 85% mer hot och sexuella trakasserier på Twitter.
  • Arbetssökande som kallas till anställningsintervju: ljushyade 26%, färgade 5%.
  • Mångfald är en fjäder i hatten för arbetsgivaren och tar inte hänsyn till de färgade kvinnornas kompetenser.
  • De svartas historia berörs inte i den svenska skolan i samma utsträckning som de ljushyades historia, vilket leder till okunskap och fördomar.
  • Vita människors välfärd bygger på slaveri och utnyttjande av färgad arbetskraft i u-länder, både historiskt och i nutid.
  • Mörkhyade småflickor utnyttjas av vita volontärbetare, både avsiktligt (sexuella övergrepp av pedofiler) och oavsiktligt (bilder på barnen hamnar på sociala medier utan föräldrarnas samtycke).
  • Smink som följer med i tidningar inriktade till yngre tjejer är anpassat för ljusare hudtoner. Produkterna saknas även i affärer.
  • Färgade personer med mörkare hudtoner är sämre representerade i media än de med ljusbruna hudtoner. Färgade kvinnor är också ofta utsatta eller fattiga istället för att normalisera och ge dem aktiva roller.

Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek och som talbok via Legimus.

Vacker utanpå, rutten inuti

”The Belles” av Dhonielle Clayton

”The Belles” är en mörk fantasy som utforskar baksidan av samhällets skönhetsideal. Idén till boken växte fram då författaren Dhonielle Clayton som tolvåring tjuvlyssnade på några äldre killars diskussion om sina respektive flickvänners kroppar. De bläddrade i tidningar med supermodeller och kommenterade hur coolt det vore om de kunde bygga den perfekta flickvännen genom att ta ut de perfekta benen, brösten, hudfärgen osv. Detta påverkade författaren i flera år eftersom hon hade komplex för sin mörka hud och sitt stripiga hår.

I den fiktiva världen Orléans där romanen utspelar sig, är det möjligt att bygga den perfekta människan, tack vare de magiska systrarna Belles. Huvudpersonen Camellia Beauregard och hennes systrar konkurrerar om drottningens uppmärksamhet. Tiden har kommit för drottningen att välja ut sin favorit bland systrarna som kommer att tjäna dem på slottet.

Det perfekta utseendet är något som folket konstant strävar efter då de fått en förbannelse lagda över sig av gudarna som medfört att alla har fått grått hår, blodsprängda ögon och ful hy. För stora summor pengar kan de få en skönhetsbehandling av Camellia och hennes systrar som varar i några månader. Detta medför att trender snabbt blir omoderna och det är viktigt att hänga med om man vill bli socialt accepterad.

Camellia som är väldigt ambitiös och passionerad gör allt för att få drottningens godkännande. Till sin stora förvåning blir hon inte vald, vilket får henne att känna svartsjuka gentemot sin syster då hon anser sig vara bättre.

En dag får Camellia ett besked om att systern fått sparken efter att hon gått in i väggen och förstört en högt uppsatt persons utseende genom att ge henne genomskinlig hud. Camellia kan först inte låta bli att vara skadeglad då hon får ta över systerns roll men börjar alltmer märka att något inte stämmer. Kronprinsessan som snart ska krönas till den nya drottningen är en manipulativ sociopat som planerar att styra Orléans med en järnhand med hjälp av sin favorit Belle. Hon är beredd att göra vad som helst för det perfekta utseendet och är inte rädd för att kliva över lik för att uppnå detta.

Mardrömmen börjar för Camellia som inte vågar trotsa diktatorns önskemål. Hon blir tvingad att använda sina krafter för att tortera och döda de som motsätter sig kronprinsessan och får utstå obehagligheter från sina kunder, både sexuella trakasserier och från föräldrar som vill att hon ska ge deras barn smärtsamma skönhetsbehandlingar. Till sist blir hon tvungen att ta ställning för att rädda både sig själv och kungariket från den grymma härskarinnan.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska.