Att klippa navelsträngen

”This is our house. This is our kitchen. This is our wallpaper. That’s our table where we had fish and chips every Friday night, so my mother could pretend that we were still Catholic.”

 

”All of us strangers” är en film från 2023 som är baserad på en japansk skräckberättelse ”Strangers” av Taichi Yamada. Både boken och filmen handlar om en man som mist sina föräldrar i en bilolycka när han var 12 år gammal men film adaptionen skiljer sig från boken på många sätt. Medan boken utspelar sig i Japan under 80-talet och är baserad på mytologi från Yamadas hemland, utspelar sig filmen i England under år 2011 med fokus på homosexuella relationer istället för heterosexuella.

Vi får följa Adam som är en ensam manusförfattare. Han rör sig mellan drömlika landskap som täckts av ett neonljus, mellan fester och droger. En natt möter han sin granne Harry som precis som han själv är en ensam homosexuell man. Så småningom börjar de inleda en sexuell relation men Adam har en hemlighet. Han kan kommunicera med spöken.

Adams föräldrars spöken bor fortfarande kvar i deras gamla övergivna hus som de hemsöker. Utan att kunna klippa navelsträngen, besöker Adam dem och transporteras tillbaka till sitt barndomshem fast fortfarande i sin vuxna kropp. Föräldrarna ser ut som de såg ut innan de dog, samma ålder och utseende. Adam kommer ut som homosexuell och föräldrarna som är barn av sin tid reagerar med att oroa sig om AIDS och fördomar. Vi kan ana att vår protagonist trots allt uppskattar nutiden och förändringarna som har skett även om han är överdrivet nostalgisk och ser på det förflutna med rosenskimrande glasögon. Eventuellt tar Adam med Harry för att låta honom träffa föräldrarna men pojkvännen tror att han bara tagit för mycket droger. Plötsligt får han syn på föräldrarnas spöken han också, två otäcka vålnader stirrar tillbaka på dem…

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska med svenska undertexter.

USA:s mest förbjudna bok

”In high school I begun to theorize that I had been born with two half souls – one female and one male.”

 

”Gender Queer” är ett seriealbum av den icke-binära tecknaren Maia Kobabe. Hens bok har blivit omtalad i USA och anses vara den mest bannlysta boken på amerikanska bibliotek.

Kobabe skildrar sin uppväxt då hen först identifierade sig som en bisexuell kvinna men med tiden upptäckte hen att kroppen inte stämde överens med hur hen egentligen ville se ut. Hen flydde verkligheten genom att läsa böcker och rita serier, även fanfiction blev ett sätt att släppa ut de ”förbjudna” känslorna.

Kobabe berättar om sina erfarenheter som icke-binär transperson på ett ärligt men också mycket detaljerat sätt. Boken ifrågasattes på grund av det sexuella innehållet då Kobabe beskriver hur pornografiska fanfiction påverkat hens relationer och gett hen orealistiska förväntningar på sex. När Kobabe har sex med en flickvän med hjälp av en sexleksak skildras detta i bilderna vilket troligtvis är anledningen till att boken kritiserats.

Kobabe berättar också hur nervöst det är för hen att gå till doktorn och gynekologen. Efter en gynekologisk undersökning blir hen sittande i bilen på grund av chocken som hen upplevde över att få sitt könsorgan undersökt, vilket beskrivs som en nål genom kroppen.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska. Ni hittar boken samt fler böcker med HBTQ-tema i vår regnbågshylla.

Himlabrand

”Áhkko slog upp boken på bordet framför dem och plockade fram sina egna foton. De jämförde dem med Harald Lundgrens bilder. Helt olika perspektiv. Ett och samma folk.

”Du ser”, sa hon och pekade, ”Han gjorde ett urval av korten han tog. I den här boken hamnade enbart de foton som stödde hans teorier om hur samer skulle se ut.”

Många av samerna Lundgren hade fotograferat såg slitna ut. De hade ett särpräglat utseende som Ánte inte kände igen sig själv i. Ida hade haft rätt i det hon sa. Hur skulle han kunna hitta sig själv i en samling bilder som en rasbiolog hade valt ut? En samling där det viktiga var utseendet.

”Inte ser alla samer likadana ut”, sa áhkko. ”Eller något annat folk. Herregud, nej. Det är bara trams att mäta människor på det här viset.”

”Himlabrand” är Moa Backe Åstots debutroman. Författaren är själv same och ville utöka utbudet av samisk ungdomslitteratur då hon som barn läste Ann-Helén Laestadius böcker om och om igen då utbudet var smalt.

I denna berättelse får vi följa den samiska huvudpersonen Ánte som just insett att han är homosexuell och har romantiska känslor för sin barndomsvän Erik. Olyckligt nog är Erik redan upptagen då han är ihop med flickvännen Julia. Trots detta visar han intresse för Ánte som brottas med sina känslor. Ánte försöker förneka sina känslor och börjar dejta den snyggaste tjejen på skolan men han klarar inte av att ljuga för sig själv.

Åstot har också funderat kring utbudet av ungdomslitteratur med HBTQ-teman. Hon påpekar att det är positivt att HBTQ har börjat normaliseras alltmer på senare år men ville ta upp detta från ett samiskt perspektiv eftersom kulturen präglas av patriarkatet. Åstot anser att samerna inte har kommit lika långt när det gäller frågor kring genus och sexualitet.

I berättelsen får vi även se den tråkigare sidan, då Ántes samiska pappa och de andra männen i byn uttrycker starka homofobiska åsikter. En homosexuell man i byn som Ánte var vän med har till och med blivit tvungen att flytta eftersom mobbningen eskalerade.

Berättelsen berör också samernas historia och diskrimineringen som de utsattes för under det tidiga 1900-talet. Ánte råkar köpa en bok på Jokkmokkmarknaden som handlar om samisk rasbiologi. Han ser bilder på samer som förnedrats och blivit fotograferade och hittar till och med några släktingar.

Även en verklig person finns med i boken, Harald Lundgren (Herman Lundborg) som var chef för rasbiologin på Statens Institut i Uppsala. När Ántes áhkko (farmor) ser honom riva sönder boken i frustration, påpekar hon att det inte är någon idé att riva sönder, det är viktigt att minnas deras släktingars sorg eftersom deras historia ofta har glömts bort.

Boken finns på vårt bibliotek på svenska och kommer ut som talbok den 3 maj på Legimus. Läs även ”Queera tider” av Edward Summanen som innehåller en intervju med den icke-binära samiska aktivisten Timimie Märak.

Moa Backe Åstot medverkade i Bokmässan 2021 i programmen ”Samiskt ursprung” och ”Samiskt liv – traditioner i en ny tid”.

Att leva med HIV

”I feel even smaller outside with a short-sleeve shirt on. HIV could’ve killed me, but it didn’t get the chance. I’m stronger than HIV, but I can’t even handle a few tweets from kids I don’t know.” (p. 229)

 

”Full Disclosure” är en engelsk ungdomsroman av Camryn Garrett. Garrett har varit journalist sedan hon var 13 år och har arbetat för Huffington Post, MTV, and Rookie Magazine. Hennes karriär som författare började med att hon skrev fanfiction på internet och blev inspirerad av författaren Stephenie Meyer som uttryckte att hon inte var emot fanfiction men också tyckte att det vore bättre om hennes fans använde sina kreativa förmågor till att skriva egna berättelser.

”Full Disclosure” handlar om gymnasieeleven Simone som föddes med HIV. Hon fick sjukdomen via sin bortgångna mor via bröstmjölken och är adopterad av ett homosexuellt par. När Simone kommer in i tonåren börjar hon, precis som sina jämnåriga, att intressera sig för sex.

Simone har bytt skola på grund av mobbning efter att hennes förra flickvän spridit information om henne efter att hon fått veta att hon har HIV. På den nya skolan där Simone jobbar med musikaler, träffar hon en trevlig kille som heter Miles.

De börjar dejta och han verkar inte bry sig om att hon har HIV eftersom det inte smittar via kroppskontakt och hon äter bromsmediciner som minskar risken att sjukdomen överförs. Men en dag får Simone ett brev från en okänd person som vill att hon ska sluta umgås med Miles annars kommer hennes hemlighet att hängas ut på nätet.

Boken handlar om sexualitet, fördomar, rädsla och okunskap. Garrett började intressera sig för HIV när hon läste om Angelina Jolie som adopterade ett barn på ett barnhem där alla andra barn hade HIV. Detta fick Garrett att börja intressera sig för adoptionsprocesserna för barn med HIV. Författaren trycker på att det finns mycket felaktig information om HIV eftersom de medicinska förutsättningarna har förbättrats markant inom i-länderna.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.

När passionen avtar

”Only love will save the world. Why should I be ashamed to love?”

 

”Blå är den varmaste färgen” är en fransk erotisk dramafilm från 2013 och är regisserad av Abdellatif Kechiche. Filmen vann Guldpalmen för ”Bästa film” vid Filmfestivalen i Cannes och  tilldelades Louis Delluc-priset för bästa franska film 2013. Filmen är baserad på den grafiska romanen ”Le Bleu est une couleur chaude” av den franska serietecknaren Julie Maroh.

Filmen handlar om en sextonårig fransk tjej, Adèle som är osäker på sin sexuella läggning. Hon dejtar en trevlig kille som heter Thomas men deras relation känns inte rätt. En kväll bestämmer hon sig för att följa med sin homosexuella kompis, Valentin på en gaybar och träffar punkaren Emma.

Adèle blir vän med Emma som går på konsthögskolan och har stora drömmar. De två tjejerna inleder så småningom ett passionerat förhållande som präglas av hett men också väldigt ytligt sex. När de blir lite äldre och Emma vill fokusera på sin karriär som konstnär, börjar passionen att avta och Adèle börjar vara otrogen med en manlig kollega på förskolan där hon jobbar. De börjar också längta efter att bilda familj men det är inget de diskuterar med varandra på grund av bristande kommunikation. Emma ertappar till sist Adèle med att vara otrogen och slänger ut henne efter att ha fått ett våldsamt raseriutbrott.

Filmen har fått både positiv och negativ kritik. Den positiva kritiken är att dramat är känslosamt och uttrycker flera känslor som lust, sorg och ilska.

Den negativa kritiken kommer främst från hur sexscenerna är iscensatta. HBTQ-kritiker menar att sexscenerna är överdrivna och gränsar till pornografi. Även den ursprungliga serietecknaren Julie Maroh har kritiserat filmen och tycker att det hade varit bättre att tona ned sexscenerna.

”This is all that it brings to my mind: a brutal and surgical display, exuberant and cold, of so-called lesbian sex, which turned into porn, and made me feel very ill at ease.” – Julie Maroh

Maroh uttycker också att hen hade föredragit att de istället involverade fler lesbiska kvinnor i filmskapandet. Kritikerna pekar också på att varken regissören eller skådespelarna identifierar sig som HBTQ och därför har svårt att sätta sig in i rollerna, vilket gör den lesbiska romansen mer ytlig.

Filmen använder också symbolik som bland annat mat och Emmas hårfärg. Färgen blå symboliserar passionen mellan paret som med tiden avtar då Emmas hårspray tvättas ur ju äldre hon blir. Klasskillnader och fördomar är också ett tema då Adèles konservativa föräldrar tror att kvinnorna endast är goda vänner medan Emmas familj är accepterande och bjuder dem på ostron som representerar det kvinnliga könsorganet och lesbiskt sex.

”Blå är den varmaste färgen” finns tillgänglig på vårt bibliotek på franska med svenska undertexter. Observera att filmen innehåller grafiska sexscener.

Den skandalomsusade presidentsonen och drömprinsen

”O, fathers of my bloodline! O, ye kings of olde! Take this crown from me, bury me in my ancestral soil. If only you had known the mighty work of thine loins would be undone by a gay heir who likes it when American boys with chin dimples are mean to him.”

 

”Red, White & Royal Blue” är Casey McQuistons debutroman som är inriktad till målgruppen New Adult (sena tonåren och 20-årsåldern). Hennes romantiska ungdomsroman har blivit en succé och toppat bästsäljarlistan i New York Times. McQuistons har delvis baserat berättelsen på sina egna intressen då hon är intresserad av politik och identifierar sig som en bisexuell kvinna.

McQuistons fick idén till boken under presidentvalet 2016 då hon inspirerades av två böcker som hon läste; ”The Royal We” och en biografi om Hillary Clinton. Författaren funderade kring de litterära stereotyperna; den charmiga prinsen som inte kan uttrycka känslor och den rebelliska presidentsonen som hamnar i skandaler och gör livet surt för sina föräldrar. McQuistons tyckte att det vore roligt och intressant att kombinera dessa två stereotyper i en kärlekshistoria.

Alex Claremont-Diaz är son till den (tråkigt nog) fiktiva första kvinnliga presidenten som blev vald efter Barack Obama. Han är 21 år och kommer ursprungligen från Mexiko. Hans drömkarriär är att själv bli politiker och efterträda sin mor. Olyckligtvis nog hamnar han i en skandal med den 23-åriga prinsen av Wales, Henry under ett bröllop då de hamnar i slagsmål efter att ha druckit några glas öl vilket slutar med att de välter en flera meter hög bröllopstårta.

Alex blir tvungen att åka till England och umgås med prinsen för att få händelsen att verka som en olycklig fadäs och reparera banden mellan USA och England. Efter att ha motvilligt umgåtts med Henry börjar han däremot ifrågasätta sitt omotiverade hat gentemot honom och upptäcker att han också har en sårbar sida.

Alex har sedan collegetiden förnekat sin sexuella läggning men börjar motvilligt utveckla känslor för Henry. Henry verkar känna likadant men oroar sig för ytterligare skandaler eftersom det finns förlegade regler och traditioner som försöker förneka hans identitet som homosexuell.

”Red, White & Royal Blue” är en berättelse som delvis fokuserar på politik och diskriminering gentemot HBTQ-personer och andra minoriteter. Trots detta trycker också berättelsen på hopp för framtiden och vikten av att förändra orättvisa system och stå upp för vem du är.

McQuistons gör en jämförelse med dagens politiker och kungligheter som har stora möjligheter och resurser att skapa förändring i samhället med aktivister som har få materiella fördelar men trots detta gör så gott de kan med vad de har. När Alex och Henry blir svikna av sina rika föräldrar och förlorar sina positioner, efter att deras kärleksbrev läckt ut på internet, är det frivilliga HBTQ-aktivister som stöttar dem istället. Detta illustreras i en rolig scen då HBTQ-aktivisterna ”Dykes on Bikes” jagar iväg motdemonstranterna och de religiösa extremisterna – på cykel!

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska. I vår regnbågshylla kan ni hitta HBTQ-böcker på både svenska och engelska.

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

National Book Award 2018

”And the words I never say

are better left on my tongue

since they would only have

slammed against

the closed door of your back”

 

”The Poet X” av Elizabeth Acevedo

National Book Award är ett av USA:s mest prestigefyllda litterära priser. Priset delas ut årligen sedan 1950 av universitetet The New School i New York. I år vann boken ”The Poet X” priset ”Young People’s Literature Award ”.

Boken är skriven i vers och handlar om en 15-årig mörkhyad dominikansk tjej, Xiomara Batista som använder slam poetry för att utforska sin identitet och uttrycka sina känslor gentemot sin religiösa familj. Xiomara bor i Harlem (stadsdel i Manhatta, New York) och hennes familj är invandrare.

Hon kom in i puberteten tidigt och har en välutvecklad kropp med stora bröst och höfter som väcker oönskad uppmärksamhet från killarna och männen i hennes närhet. När Xiomara till slut träffar en kille som hon frivilligt vill dela sin sexualitet tillsammans med uppstår ytterligare komplikationer, då hennes mor, som är strikt religiös, inte accepterar utomäktenskapliga förhållanden.

Familjen präglas starkt av könsrollerna då Xiomara behandlas annorlunda än sin tvillingbror Xavier på grund av sitt kön. Tvillingbrodern som Xiomara gett smeknamnet ”Twin” påverkas också av familjens konventioner, då det visar sig att han i hemlighet är homosexuell och döljer sin sexuella läggning för föräldrarna.

Flera spanska uttryck dyker upp i texten för att understryka hur viktigt Xiomaras modersmål är för hennes kulturella identitet. Xiomaras svåruttalade namn spelar också en viktig roll, både i själva berättelsen och för oss läsare som måste anpassa oss efter ett språk som vi (möjligtvis) inte fullkomligt behärskar, vilket ger oss ökad empati för huvudpersonen och hennes situation.

Utdrag ur författaren Elizabeth Acevedos tacktal när hon vann National Book Award i år:

”As the child of immigrants, as a black woman, as a Latina, as someone whose accented voice holds certain neighborhoods, whose body holds certain stories, I always feel like I have to prove that I’m worthy enough and there will never be an award or accolate that would take that away.

But every single time I meet a reader who looks at me and says, ‘I have never seen my story until I read yours,’ I am reminded of why this matters. And that it’s not going to be an award or accolade. It’s going to be looking at someone in the face and saying, ‘I see you,’ and in return be told, ‘I am seen.’ And so, thank you so much to the readers who time and again remind me why I took this leap, why it matters, and why books matter.”