Rackarungen som blev suffragette

”Här jag kommer.

Djäflar anamma.

Här ska bli ett fint reportage.

Jag har blivit skickad hit.

I gondolen har jag sprit.

För att stimulera mig.

Artikeln den blir fin Tjohej.”

Ester Blenda Nordström var en svensk journalist och författare (f. 1891 – d. 1948) som trotsade normerna om hur flickor och kvinnor skulle vara. Hon levde under en tid då kvinnor inte hade rösträtt eller samma mänskliga rättigheter som män. Nordström körde motorcykel och bröt mot klädkoden genom att bära långbyxor, vilket var ovanligt för kvinnor på den tiden.

Det spekuleras också att hon var bisexuell och hade en hemlig kärleksaffär med Carin Frisell, trots att lesbiska förhållanden var förbjudna enligt svensk lag.

Nordström växte upp i en rik familj i Stockholm men vägrade vara en ”fin flicka”. Hon tyckte om att busa och var inte rädd för att smutsa ned sig. På den tiden var det vanligt att aga barn men Nordström lät sig inte vikas. När prästen agade Nordström och hennes kompis för att de brutit mot reglerna, hämnades hon genom att plantera tusen löss i hans säng.

Hon skrev senare barnboks-serien ”Rackarungen” baserad på sin uppväxt som senare inspirerade Astrid Lindgrens Pippi-böcker. I och med detta skedde en förändring inom barn- och ungdomslitteraturen då barnböcker började fokusera på att underhålla barn istället för att uppfostra dem.

Efter studentexamen på Wallinska skolan 1910 blev hon journalist på Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter. Hon ingick i den så kallade Ligan och var nära vän med den feminisitiska journalisten och suffragetten Elin Wäger. Kvinnliga journalister togs inte på allvar förr i tiden, så Nordström fick använda olika signaturer som ”pojken” och ”Bansai”.

Nordström använde ofta en metod som numera kallas för ”wallraffa” som är en form av undersökande journalistik. 1914 skapade hon sig en falsk identitet som piga på en gård, för att senare skriva ett reportage om sina upplevelser. Pigorna var underbetalda, levde i ohygieniska förhållanden och var näst intill tvingade till slavarbete.

Nordström var med om mycket under sin livstid. Hon kämpade för den kvinnliga rösträtten som gick igenom 1921. Hon tågluffade i Amerika, var nomadlärare i Lappland för samiska barn i ett halvår, för att sprida kunskap om utsatta minoritetsgrupper i norra Sverige. Hon kämpade också mot svälten under finska inbördeskriget och räddade flera byar. Nordström reste världen över och upplevde bland annat jordbävningar i Japan och vulkaner i Hawaii.

Biografin finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som klassuppsättning. Boken finns även tillgänglig som e-bok via Bibblo.se och talbok via Legimus.

Om ni är intresserade av att läsa om fler svenska kvinnor som skrivit historia och förändrat samhället kan ni söka i databasen SKBL – Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

”She is just like us” – Malala Yousafzai intervjuar flyktingar

”In July, I was invited to a movie called ”He Named Me Malala”. I went with a dozen friends from school, all refugees.

After the film, we went to a lunch and were shocked when Malala walked in to join us. It felt as if we were meeting a movie star! But then she sat down and started asking us questions, and I realised, She is just like us.” (p. 89)

Malala Yousafzai är en kvinnorättsaktivist från Pakistan och den yngsta nobelpristagaren för Nobels fredspris. Hon blev skjuten 2013 av talibanerna efter att hon protesterat mot regimen genom att stå upp för flickors rättighet att gå i skolan.

I denna bok intervjuar Yousafzai nio unga tjejer som alla tvingats fly från sina hemländer på grund av förtryck och våld. Boken är uppdelad i två delar. Hon inleder med en förkortad version av sin egen flykt och sedan berättar hon varje tjejs historia i korta kapitel.

Den första tjejen är Zaynab som berättar i kapitlet ”Why me and not her?” hur hon flydde från Yemen till Egypten och sedan till slut till USA. Hon fick uppleva bland annat bombhot och blev utslängd hemifrån när hon insjuknade i tuberkulos. Hon skiljdes från sin syster Sabreen när systern av okända anledningar fick avslag på sin ansökan.

I nästa kapitel ”No Turning Back” berättar Sabreen sin historia, hur hon och hundratals andra flyktingar tvingades fly i små fiskebåtar. Detta kom som en chock för Sabreen som hade blivit utlovad en rymlig båt med tre måltider om dagen. Detta visade sig vara långt ifrån sanningen då busschauffören täckt för fönsterna i bussen, skrek åt dem att hålla tyst, hotade dem med en kniv och rånade dem i slutet av bussfärden för att kunna försörja sin familj. Sabreen fick en panikattack när de skulle på den alldeles för trånga fiskebåten och fick bli buren ombord.

En annan tjej som Yousafzai intervjuade var Marie Claire från Kongo-Kinshasa som flydde först till Zambia och sedan till USA. Hon minns inte mycket av sin tidiga barndom i Kongo-Kinshasa förutom att de ständigt var på flykt på grund av kriget och sov i buskarna.

Hon berättar om mobbningen och rasismen hon utsattes för i Yemen. Flyktingar var inte välkomna men familjen hade inget val. En natt bröt en grupp maskerade män in sig i deras hem och våldtog och misshandlade hennes mor till döds. Modern offrade sig för att skydda Marie Claire och hennes syskon. Pappan blev också svårt misshandlad men lyckades av ett mirakel överleva sina skador.

Marie Claire och hennes familj flydde senare till USA och hon blev den enda i sin familj som fått högre utbildning än grundskolan. Hon fick möjligheten till ett bättre liv, både tack vare möjligheten till utbildning men också hennes egna ambitioner och hårt arbete.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska. Läs också Malalas självbiografi som även finns i lättläst format. Se också den filmatiserade versionen ”He Named Me Malala”.

En mormons kamp för sin utbildning

”I den där väldiga rymden kan man segla fram för sig själv i timmar, flyta runt på ett hav av tallar och buskar och klippor. Där råder en frid sprungen ur ofantligheten; den lugnar genom sin själva magnitud, som får allt mänskligt att framstå som betydelselöst. Gene var formad av denna alpina hypnos, detta tystande av det mänskliga dramat.”

I självbiografin ”Allt jag fått lära mig” berättar den amerikanska idéhistorikern Tara Westover om sin uppväxt i en fundamentalistisk mormonfamilj. Westover är uppvuxen i ett berg i Idaho där hon bodde isolerat från omvärlden med sin bipolära pappa, mamma och sex syskon. Pappan, som går under det fingerade namnet ”Gene”, hade vanföreställningar om världens undergång och var rädd för alla typer av statliga tjänster. Han hade bunkrat upp sig med att gräva ned flera tusen liter bensin, mat och vapen inför ”domendagen”. Pappan var övertygad om konspirationsteorier som Illuminati och hade svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Familjen tvingades arbeta hårt på skroten, vilket var mycket farligt då barnen blev skadade när de skulle köra tunga metallbitar genom maskinerna. Han tillät inte familjen få sjukvård eller ta mediciner vilket ledde till att en av Westovers bröder fick en skallskada som i sin tur ledde till att han fick en psykos och började misshandla sin syster. Familjen präglades av starka könsroller, så Westover fick inget stöd från sina föräldrar trots upprepade incidenter.

Westover fick inte lov att gå i skola tills hon fyllt 16 år. Hon hade missat mycket av undervisningen och var fortfarande påverkad av pappans värderingar. Pappan var rasist och anti-semitist och hade gett henne felaktig information om Förintelsen och slaveriet, vilket kom som en chock för henne när hon fick lära sig om dessa händelser under historielektionen.

Författaren blev psykiskt påverkad av familjens misshandel. Hon fick ångestattacker och isolerade sig. Pappan klippte kontakten med henne då hon föreslog att de skulle anmäla hennes psykiskt sjuka bror efter att han dödat familjens hund och sedan hotat henne med den blodiga kniven. Mamman förbjöds även hålla kontakten med Westover eftersom hon inte kunde trotsa pappan på grund av patriarkatet (idén om att familjefadern bestämmer). Westover sörjde förlusten över sin familj men valde trots detta sina mänskliga rättigheter och utbildning.

Westover ältar väldigt mycket i sin självbiografi och berättar hur hon blev manipulerad att tro att hennes upplevelser inte var sanna och att det var hon som var tokig (också känt som gaslighting). Det finns ömhet och förlåtelse mot familjen men även delvis ursäkter, vilket är en konsekvens av hennes uppväxt. Boken trycker på vikten att stå upp för sig själv och hur utbildning är en förutsättning för att kunna tänka och handla självständigt.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och kommer ut som talbok 24 april.

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Girls of Paper and Fire

”We might be Paper Girls, easily torn and written upon. The very title we’re given suggests that we are blank, waiting to be filled. But what the Demon King and his court do not understand is that paper is flammable. And there is a fire catching among us.”

 

”Girls made of Paper and Fire” är en mörk fantasy av Natasha Ngan som berör ämnen som kastsystem, rasism och sexuellt våld. Berättelsen utspelar sig i det fiktiva landet Ikhara som är baserat på Malaysia där Natasha Ngan är uppvuxen. Ngan är själv av blandad etnicitet och inspirerades av den kulturella mångfalden i Malaysia när hon skapade karaktärerna i sin berättelse. Hon beskriver miljö, lukter och färger med ett vackert målande språk, baserat på hennes barndomsminnen av sitt hemland.

I det fiktiva landet Ikhara är alla indelade i tre kaster. De som tillhör ”Papperskasten” är de lägst stående och ser ut som vanliga människor medan överklassen som styr över dem är demoner med djuriska egenskaper. Huvudkaraktären Lei tillhör ”Papperskasten” och kommer från en lågt stående arbetarklass-familj.

En dag får demon-kungen upp ögonen för henne på grund av hennes speciella guld-färgade ögon och tvingar henne att bli en av hans nio konkubiner. Han hotar med att mörda hennes familj om hon inte lyder hans order. Leis liv förändras drastiskt då hon går från hårt grovarbete till att plötsligt leva i lyx och överflöd i palatset men utan yttrandefrihet och rätt över sin kropp.

Lei kommer närmare de andra flickorna i kungens harem, vissa som blivit manipulerade av kungens ytliga charm och vissa som motvilligt vigt hela sina liv åt att tjäna honom. En av dessa är Wren som i hemlighet är den enda överlevaren från en utdöd krigarklan som kungen gjort en etniskt utrensning av.  Hon är fast besluten att störta diktaturen och planerar att döda kungen med sin roll som konkubin som täckmantel. Lei och Wren formar ett starkt vänskapsband då de tillsammans får kämpa mot sin gemensamma tyrann och återta sina rättigheter. Deras relation utvecklas snart till något mer då de upptäcker att de har känslor för varandra, vilket är strikt förbjudet för kungens konkubiner som inte får välja sina egna älskare.

Ngans berättelse berör sexismen i klasssamhället, då kvinnor är underordnade männen och hur våldtäkt ofta används som ett politiskt maktredskap, vilket Ngan tyvärr själv fått erfara . Hon hoppas att hon kan öppna upp för diskussion och ge stöd till andra utsatta med hjälp av sin berättelse.

Boken är första delen av en trilogi och finns i nuläget endast tillgänglig på engelska.