Det osynliga barnet

”Man kan inte se att jag har klippt sönder fotografier.

Nej.

När man kommer in i mitt rum tror man att jag har skräpat ner min prinsesskoja med pyssel.”

 

”Alla är ledsna nuförtiden” är en ungdomsroman av den belgiska författaren och poeten Bart Moeyaert. Han vann ALMA-priset 2019 som delas ut varje år till minne av Astrid Lindgren. Juryns motivering löd:

”Bart Moeyarts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyearts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen.”

”Alla är ledsna nuförtiden” handlar om tolvåriga Bianca som känner sig osynlig eftersom hennes lillebror som är mycket sjuk kräver all uppmärksamhet. Trots att berättelsen är ganska kort på 150 sidor, har texten djup och huvudpersonens känslor beskrivs ingående.

Bart Moeyaert närvarade vid Bokmässan 2019 vid seminariet ”Undertexternas mästare” där han berättade om sitt författarskap. Moeyaert som själv är översättare, diskuterade den svenska utgåvan av boken. Han läste även upp ett stycke på flamländska och skojade att det är ett lustigt språk.

Moeyaert berättade att han ville fokusera på vardagliga scener för att skapa igenkänning med protagonisten Bianca. Moeyaert är inte intresserad av att skapa idyller och beskriva barndomens oskuldsfullhet utan har istället valt att fokusera på livets gråzoner och karaktärer som inte är perfekta.

Den första scenen handlar om hur familjen sitter samlad runt bordet men det finns ingen värme och gemenskap. Mamman beskrivs som ouppmärksam på barnens behov då hon inte förser dem med bra mat och dricker sprit mitt på dagen.

Bianca känner sig också ignorerad av pappan som skiljt sig och skaffat sig en mycket yngre flickvän. Bianca slutar att prata och börjar utveckla selektiv mutism. Hon lider av existentiell ångest och har svårt att uttrycka sig, vilket leder till en inre känslostorm som uttrycks i Moeyaerts starka prosa. Berättelsen vänds när Bianca plötsligt träffar sin favoritskådespelare, Billie King i vardagsrummet som lär henne att öppna upp sig.

Moeyaert berättade under seminariet på Bokmässan att han blev inspirerad av Astrid Lindgren eftersom hennes karaktärer är mer som verkliga människor. Han påpekade också att Pippi-böckerna till stor del handlar om inkludering.

En annan bok som också påverkat hans författarskap var Aidan Chambers bok ”Dansa på min grav”. Moeyaert var imponerad av Chambers HBTQ-perspektiv, vilket enligt honom öppnade upp flera möjligheter eftersom utbudet av regnbågslitteratur var smalt på 80-talet när boken först kom ut.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus. Läs även ”Kärleken vi inte förstår” som också är skriven av årets ALMA-pristagare.

En berättelse om en trasig familj

”Jag lägger en hand över Edies öra. Jag känner hur mina ögon stelnar till. Jag får alltid glasartad blick när Axel och mamma grälar. (…) Snart får vi tårta. Snart häller Bonnie upp iskall svagdricka, det släcker törsten bättre än öl, och snart sitter vi alla runt bordet och pustar ut under den gamla fläkten som bullrar som en helikopter.”

Bart Moeyaert är årets mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA-priset). Motiveringen löd:

”Bart Moeyaerts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyaerts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen.”

”Kärleken vi inte förstår” är uppdelad i tre akter och påminner mycket om ett filmmanus. Vi får följa en trasig flamländsk familj som trängs i en bil under en varm sommardag. Familjen består av en hund, mamman, storebror Axel, lillasyster Edie och berättarrösten som är mellansystern. De är på väg till storasyster Bonnies sommarhus där det ska finnas en utlovad fläkt och dryck. Allt är däremot inte som det verkar och stämningen trappas upp vilket till sist leder till ett blodigt slagsmål.

Berättaren blir tvungen att agera som vuxen när konflikten bryter ut mellan mamman, Axel och styvpappan Bordzek. Hon får ta hand om lillasystern Edie som är sex år men inte kan prata på grund av selektiv mutism. Historien berättas utifrån berättarens synpunkt vilket medför att vissa händelser har mer tyngd, till exempel när Edie blir åksjuk under bilresan. Fokus läggs då på problemet som berättaren måste ta tag i. Det antas att styvpappan har utnyttjat Axel sexuellt och att mamman inte tror honom men konfliken mellan dem pågår i bakgrunden. Det är en historia om ett barn som får ta vuxet ansvar när de vuxna runt omkring henne inte räcker till.

Den andra akten fokuserar på hur berättaren saknar en trygg fadersgestalt. En äldre herre vid namn Skip de Bootsman dyker upp i deras liv vilket leder till tragikomiska ögonblick då berättaren hoppas på att han har en massa pengar och kommer att ge familjen ekonomisk trygghet. Det visar sig att han bara är en dement gammal sjöman i rullstol som kände deras mormor.

Den sista akten slutar med att Axel lämnar familjen, då han inte står ut med mammans själviska beteende längre.

Berättelsen ligger mycket mellan raderna till exempel hur det framgår att barnen är äcklade av Bordzek men uttrycker det inte verbalt. Detta leder till en slags inre ångest som alla lider av, kanske mest av alla lillasystern Edie som på sitt eget vis förstår att något är mycket fel då de vuxna bråkar. Även om konflikten i berättelsen är väldigt mörk, handlar den om att iaktta ett bråk från sidan om, som man själv inte är delaktig i, vilket många barn och unga säkert har erfarenhet av.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

”Hon är nog bara blyg” – en berättelse om social fobi

”I den här scenen, i den här världen, i mitt liv, är det här istället tillfället när jag till slut tar in resten av katastrofen: Gunnars ansikte över mig har sällskap av tjugotvå ansikten till, och de glor ner på mig allihop. Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger. (…) Det är tisdag i mitten av mars, och jag ligger på golvet i ett klassrum på Katedralskolan i Växjö, och Gunnar säger: Vad fan hände?” (sid. 2-3)

Lisa Bjärbo är journalist och författare. Hon vann Astrid Lindgren-priset 2018 som delas ut årligen till författare inom barn- och ungdomslitteratur. Motiveringen löd: ”För ett mångsidigt, insiktsfullt och lovande författarskap som inte räds svåra ämnen, och som med hög trovärdighet skapar stora läsupplevelser för barn i alla åldrar.”

”Inuti huvudet är jag kul” handlar om den 17-åriga huvudpersonen Liv. När hon var två år krockade hon och hennes mamma med en älg. Liv överlevde och fick ett ärr över bröstet men mamman dog och lämnade ett stort tomrum efter sig. Liv minns inte mycket av sin mamma och bor ensam med sin sociala och yoga-tokiga pappa. Liv och hennes pappa är veganer och miljövänner och bestämmer sig för att inte köra bil mer efter olyckan.

En dag köper plötsligt pappan ett hus i Småland och Liv är tvungen att lämna Stockholm. Pappan är överlycklig över att flytta ut på landet till sina barndomstrakter men Liv känner sig illa till mods. Hon har alltid framstått som blyg och introvert men börjar alltmer må dåligt i sociala sammanhang eftersom hon känner sig överväldigad av alla nya människor.

Hon börjar utveckla tecken på selektiv mutism och när klasskamraten Nour som sitter vid bänken bredvid börjar ställa frågor till henne får hon inte fram ett ord. Detta leder till missförstånd i klassen då de tycker att hon är konstig som inte svarar på tilltal, vilket i sin tur leder till mobbning och skitsnack. Liv får panikångest och börjar undvika klasskamraterna genom att låsa in sig på skoltoaletten. Hon är väldigt ensam men skäms och vågar inte erkänna att hon lider av psykiska problem för sin pappa, vilket leder till att hon börjar ljuga om sina symptom.

Allt ändras en dag på bussen då hon lär känna Alia den tysta Candy-Crush spelaren som alltid sitter framför henne. Bussen fastnar i en sväng och chauffören behöver hjälp att backa, vilket tvingar dem att samarbeta. Liv får Alias telefonnummer och de börjar skicka sms till varandra. Liv är innerst inne glad över att äntligen ha en riktig vän men har svårt att hänga med Alia som gillar att festa och umgås med människor.

Liv träffar också Gunnar på bussen som alltid har näsan begravd i ”Brott och Straff” av Fjodor Dostojevskij. De blir ihop-parade under franskan för att göra ett grupparbete. De hinner inte klart, så de blir tvungna att träffas hemma hos Gunnar. Liv känner sig osäker men det visar sig att de har mycket gemensamt, då de båda brinner för musik och spelar piano.

Allt är frid och fröjd tills de blir tvungna att redovisa arbetet i helklass och Liv får sin första panikattack. Hon faller ihop i klassrummet och kan inte andas medan en förvirrad Gunnar och franskaläraren försöker ringa ambulansen.

Även om berättelsens fokus ligger på Livs ångest och hur hon och omgivningen hanterar den, skriver Bjärbo med humor och ett lättsamt språk. Boken diskuterar även vanliga missförstånd om ångest då Liv misstolkas som blyg och barnslig av omgivningen, vilket är en konsekvens av deras begränsade kunskap om ångest.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och talbok via Legimus.