”Palten började, palten satte punkt. Att äta palt var som att födas och dö, det var fullkomligheten, där fanns allt som behövdes för en människokropp. Och när palten var uppäten sa den aldrig amen. När den var uppäten hade man själv försvunnit. (…) Inget fanns där längre, utom palten.”
Mikael Niemis senaste bok ”Sten i siden” för oss till Tornedalen och utspelar sig under ett flertal generationer. Vi får följa en fattig torparfamilj på 30-talet som är skuldsatta och blir involverade i en stor vägkonflikt.
Vi får möta Eino och Wilhelm, två bröder som jämförs med Kain och Abel från Bibeln. Eino är en hårt arbetande man som utnyttjas, till gränsen på slavarbete. För att lösa sin familjs ekonomiska konflikt börjar han utvinna tallolja. Arbetet är tungt och beskrivs målande av Niemi. Allt från stubbarna, jorden och lättnaden när den svarta tjäran äntligen rinner ut levandegörs och vi får ta del av Einos innersta känslor. Dock slutar inte affären lyckligt, Eino har blivit lurad att arbeta gratis och får inga pengar för sitt slit, tvärtom får han betala stora summor till de som lurat honom. Detta är ett av de många tornedalska ödena i romanen, grundat i den verkliga historien.
Romanen är mörk och kantas av förtryck. Språket och identiteten går förlorad, till och med tvångssterilisering sker då en 15-årig flicka blivit gravid och vägrar berätta vem fadern är. Tornedalsk mytologi och fantasy inslag finns även med då karaktären Siw börjar hallucinera och höra röster från vattnet, möjligtvis en symbol för förtrycket som tornedalingarna genomlevt. Hennes doktor stämplar henne som psykotisk men kan samtidigt relatera till hennes sorg då han själv har samiskt arv.
Viljan att stå upp för sina rättigheter finns dock med alla karaktärerna, de börjar strejka för bättre villkor och kräver att rättvisan skipas. Karaktärerna finner lycka i de små ögonblicken som när de äntligen kan äta palt igen efter att inte ätit sig mätta på länge eller när de får cykla för första gången, något som vi i nutid tar för givet. Niemi nämner Arne Ylipää och Arne Isaksson som var stora tornedalska författare på sin tid som är viktiga vittnesmål för förtrycket. Flera karaktärer är baserade på verkliga människor som genomlevt denna tid, dock med fingerade namn och fiktiva inslag.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som talbok via Legimus och som e-bok via E-lib.
”Den noppriga t-shirten räcker att täcka stormagen men jackan gör det inte. Jag får vatten i luftstrupen, kan inte ens dricka som folk. Eija höggravid är en mäktigare gestalt än fjället.” (sid 29)
”Hur säger man i hjärtat, till hjärtat, mitt hjärta? Sånt står inte i ordboken, Vilda behöver áddjás hjälp. I en anteckning i mobilen skriver hon: Tsåhke jali vájmmo. Hjärta eller hjärta.” (sid 28)
”Hon var liten, minst av dem alla. Ingen kunde tro att hon fyllt sju år. Men vad hjälpte det? Var man sju fick man inte längre bo hemma.” (sid 9)
”När Tilda öppnar dörren smiter Knut förbi Agnetas ben. Hon står upp framför Tilda. Blockerar ingången. fast hon är liten gör blicken henne stor. (…)
”Agnes såg att det var samiska och hennes hjärta började slå snabbare. Hon kände igen enstaka ord. Men vem skickade ett sms på samiska?”
”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”
