”Jag blev ansiktet för gängkriminaliteten. Men jag är en berättare och vill stanna där. Jag vill bara vara Faysa, poeten.”
– Faysa Idle i intervju med Dagens Nyheter
”Ett ord för blod” är Faysa Idles självbiografi som berör gängvåldet i Tensta och Rinkeby. Hon växte upp i en stor stökig somalisk familj, vardagen kantades av religiöst förtryck och kriminalitet. Faysas bror Bilal blir känd som en gangsterkonung, vilket väcker hämndbegäret i hans rivaler. Samtidigt finns Faysa och kvinnorna där, de som lever med männen men saknar en röst.
Faysas uppväxt kantas av ”bus” som att stjäla godis och sälja det till ockerpriser på skolan, vilket till slut mynnar ut i värre brott som inbrott i en sommarstuga. Hon och hennes gäng krossar en ruta och smyger in under natten, där de stjäl all elektronik förutom den jättestora teven som är för tung för att bära ut genom fönstret.
Eventuellt får hennes far som är en politiker i Somalia nys om detta och ljuger ihop en historia att de ska åka till Nederländerna. Istället hamnar Faysa på en strikt koranskola i Somalia där hon tvingas täcka hela kroppen med slöjor och sitta på ett jordgolv utan pennor och böcker. Hon får träffa andra flickor som precis som henne också kommit från andra länder för att härdas, flera av dem är offer för våldtäkt och hedersvåld. Detta är ett tema som löper genom berättelsen, kvinnor som beskylls för männens brott och tystas ned. Till sist kommer hon hem till Sverige, lättnaden lägger sig tillfälligt men gängvåldet fortsätter.
Faysa blir vän med gatubarnen som är utåtagerande och våldsamma men innerst inne egentligen vill gå i skolan och få kompisar som alla andra. En av hennes vänner blir kär i gatukompisen som lovar att han ska lära sig läsa och skriva, allt är möjligt för kärlekens skull. Faysa som drömmer om att bli författare och poet, blir analfabetens lärare. Lyckan är dock kortvarig då gatubarnet skjuts, snart blir även hennes familj en måltavla för våldet. Faysa komponerar en dikt för att hedra dem, ord för blod som hon postar på sociala medier där hon blir viral. Bilal vill tysta henne, hur kan hon som kvinna försöka ”claima” gatan? Men Faysa står på sig och snart skriver hon så pennan glöder, allt från låt texter, lyrik och böcker om livet på förorten.
Eventuellt leder Bilals kriminella livsstil till allt värre brott, trycket mellan gängen ökar. Faysa går på hans bröllop där han ska gifta sig med en gangster tjej, och gästerna är gangsterinfluencers som tar selfies och blir bemötta som rockstjärnor. Men våldet har sitt pris, beväpnade män försöker storma bröllopet och hotar med ett blodbad. Bilals huvud har ett pris på flera miljoner kronor men även hans systrar ger extra bonus. Vi kan ana att en avhumanisering sker, då människovärdet försvunnit och istället förvandlats till prislappar. Gästerna flyr i panik. Faysa börjar gå till en psykolog, hon får diagnosen PTSD. Hon börjar skriva för att läka, men vill inte försköna eller ursäkta, varken sig själv eller männen som påstår att de äger gatan.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Den finns även tillgänglig som lättläst, e-bok, punktskriftsbok och talbok med text. Boken är skriven med mycket förorts slang och talspråk, till exempel betyder ”kattig” en snygg tjej, inte en som bråkar.
Läs även ”Blir du ledsen om jag dör?” som också handlar om gängvåld och ger de utsatta en röst:
”There’s a famous producer in Hollywood, and many women have told what he has done to them. So now there’s the hashtag MeToo. It feels like people all over the world have started to talk about it.”
”Är du för krigshärjad för att prova en klänning?”
”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)
”Tack och lov var den ryska polisen så korrupt att de lät oss gå, i utbyte mot våra sista pengar.”
”En kort stund är jag som paralyserad. Tusentals tankar far genom huvudet men jag lyckas inte fånga en enda av dem. Men så möts jag av killarnas blickar. Med dödsskräck i ögonen står de halvt gömda bakom en dörr. Stilla och alldeles tysta, endast iklädda kalsonger. De tittar på mig som om de förväntar sig att jag ska lösa den fruktansvärda situationen vi just hamnat i, på samma sätt som jag går emellan under ett av alla deras syskonbråk. Men det här kan jag inte lösa. Lågorna är för stora. Hettan är för stark.” (sid 16)
”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart. I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans. (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)
”Jag drar av mig stövletterna och går efter Esmeralda. Hör hur hon snyftar under sängen. Jag sätter mig ner och tittar in där under och ser hur hon håller krampaktigt i ett av sängbenen.
”Eftersom mamma översatte världen för mig förstod jag att alla bar omkring på hemligheter och trasigheter och smärtsamma ord som inte gick att tvätta bort med tvål. I kyrkan kunde hon svepa med blicken över bänkarna, böja sig mot mig och viska: Pearl, älskling, alla här inne är rädda för att dö.”