Etikett: PTSD

Publicerat

Sommar, tidlösa klassiker och Asien!

Målgrupp: alla över 13 år som har ett Goodreads-konto

Pris: Äran och sju roliga digitala bokmärken

Slutdatum: 30 juni

En ny utmaning är igång på Goodreads! Vårens och sommarens tema är läsmaraton. Läs fyra böcker och få bemärkelsen ”Book Boss”. Läs även dåtida eller nutida klassiker från 1925 – 2024 och en bok av en asiatisk författare för att fira Asian and Pacific Islander Heritage Month som hålls årligen varje maj.

Ni vinner inget fysiskt pris men dock flera goda läsupplevelser!

Tips på böcker som passar till tävlingen:

Vanishing World är en ny bok av den japanska författaren Sayaka Murata som fokuserar på krisen i Japan där allt färre barn föds. I denna berättelse som utspelar sig i en alternativ verklighet har alla bebisar börjat födas via artificiell befruktning i konstgjorda livmödrar. Huvudpersonen Amane Sakaguchi får sitt livs shock då hon får veta att hon fötts på vanlig väg eftersom sex har blivit förbjudet.

Water Moon av Samantha Sotto Yambao blandar magisk realism med filosofi. Berättelsen utspelar sig i en värld där människor kan lämna sina livsval i en pantbank, och få en vägledande tatuering som endast är synlig när det regnar. Vi får följa Hana, som ärver en pantbank i Tokyo, och utforska hennes medvetna och omedvetna val.

You Will Never Be Me är en psykologisk thriller av den kinesisk-indonesiska författaren Jesse Q. Sutanto som handlar om sociala medier och makt. Två kvinnor som tidigare varit bästa vänner hamnar i konflikt med varandra eftersom de båda är influencers. Meredith hjälpte Aspen att bli berömd på internet men svartsjukan börjar slå rot när hon blir mer populär än henne. Meredith börjar infiltrera Aspens barns iPad och kapar hennes kalender och konton på sociala medier. Ett farlig spel börjar, en strid om identitet, digital sårbarhet och kontrollbehov.

På västfronten intet nytt är en roman från 1928 av Erich Maria Remarque som skildrar det första världskriget från Paul Bäumer, en ung tysk soldats perspektiv. Han går på gymnasiet och har frivilligt anmält sig till kriget men hans naiva idealism krossas av krigets våld och långsamt förvandlar honom till en skugga av sitt forna jag. Boken kan läsas gratis som e-bok på Projekt Gutenbergs hemsida.

Publicerat

Att vägra vara ett offer

”There’s a famous producer in Hollywood, and many women have told what he has done to them. So now there’s the hashtag MeToo. It feels like people all over the world have started to talk about it.”

 

”Black Box Diaries” är en film om journalisten Shiori Ito som blev våldtagen 2015 av Noriyuki Yamaguchi , en chef för ett stort mediaföretag i Washington som lovade henne anställning i USA. Trots att bevisen var överväldigande, allt från vittnen, videor från övervakningskameror och förövarens DNA på hennes underkläder gick våldtäktsmannen fri.

Yamaguchi var nämligen nära vän med Japans mäktigaste man, den tidigare premiärministern Shinzo Abe. Han tros ha skyddat Yamaguchi som höll på att skriva en biografi om honom, möjligtvis för att framhäva sig själv. Abe har även en historia av att tona ned japanska krigsbrott till exempel Nanjingmassakern då de japanska soldaterna använt sexuellt våld i stor utsträckning. Även hans farfar Nobusuke Kishi som också var premiärminister, blev anklagad för krigsbrott.

I denna film får vi följa Itos kamp för upprättelse. Vi får se samtal med den tondöva polismannen som flörtar med henne och skojar i fyllan om att hon måste gifta sig med honom. Vi får se Ito i sitt hem, knackades på väggarna som tros ha blivit buggade, hur hon kryper ihop i en filt medan hon lider av PTSD. Vi får se hennes amatörmässiga film då hon med videokameran i mobilen springer efter de som förnekar hennes lidande, i hopp om att kunna föra en dialog, kunna intervjua som journalisten hon trots allt är.

Itos familj uppmanar henne till tystnad, man ska inte dra skam över sig i den japanska kulturen. Folk skriker glåpord, att hon är en lögnare och hora som misslyckats med att ligga sin väg till toppen. Men det finns också de som stöttar. Ito får oväntat stöd från en gammal dam i rullstol med en megafon. Hon tackar, men damen inser inte att hon var ”flickan som blev våldtagen” förrän hon gått. Ito reflekterar över etiketten som våldtäktsoffer, och undrar om det förminskar henne som person, då hon är så mycket mer.

Fallet pågår fortfarande även efter Shinzo Abes mord 8 juli 2022. Yamaguchi har försökt stämma Ito för förtal flera gånger och lyckats då hon fått betala 550 000 yen (37 867,50 kr) men samtidigt har han också (förvirrande nog) fått betala 3,3 miljoner yen (227 805 kr) för själva våldtäkten. Trots domarna har Ito fått ta mer stryk då hon tvingats lämna Japan och är numera verksam i London tillsammans med den svenska Hanna Aqvilin som hon driver ett produktionsföretag med. Hon har även besökt bokmässan i Göteborg för att samtala om MeToo. Trots Oscarsnomineringen har filmen blivit bannlyst i Japan, som fortfarande har föråldrade lagar som är ca 110 år gamla, gällande sexuellt våld. Aqvilin som också agerat fotograf för filmen, uppger i en intervju med Expressen att det sexuella våldet pågår överallt i världen, inte bara i Japan.

Se trailern:

Filmen finns att låna som e-film på Cineasterna på japanska med svenska undertexter. Läs även hennes bok ”Black Box” som filmen är baserad på:

Publicerat

Mardrömmen om en nära framtid

”Är du för krigshärjad för att prova en klänning?”

 

”Civil War” är en dystopisk film från 2024 som handlar om ett fiktivt inbördeskrig i Nordamerika i framtiden. 19 amerikanska delstater har brutit med federala staten, vilket medfört att de börjat kriga mot varandra. Vi får följa en grupp journalister och krigs fotografer som ser tragedin som det perfekta scoopet, även om detta kanske inte är etiskt.

Huvudpersonerna består av en grupp på fyra personer: Lee Smith som är en världsvan krigs fotograf som sedan länge blivit desensibiliserad för krigets våld, Jessie, en 23-årig fotograf som ser upp till Lee men fortfarande är ung och naiv, Joel en Reuters journalist från Florida och Sammy, en gammal man som är Lees mentor som följer med men inte riktigt är i skick för uppdraget på grund av sin ålder.

Diskriminering är ett återkommande tema i filmen, både bland fotograferna då åldersdiskriminering sker konstant men samtidigt också rasism. Joels två journalist vänner som är födda i Hong Kong blir måltavlor för soldaternas brutalitet på grund av deras etnicitet medan de övriga blir förhörda vilken delstat de kommer ifrån. Det är oklart vad exakt detta fiktiva krig handlar om men vi kan ana att det finns en koppling till fascism och vit-makt extremism.

Vi ser också en annan sida av neutraliteten då vissa städer hållit sig utanför och fortsätter som vanligt, som om det inte pågår ett krig i Amerika. Detta skildras i en scen då fotograferna kliver in i en klädbutik efter att ha bevittnat skjutningar och massmord. Jessie utmanar Lee att pröva en grön festklänning, något som den krigshärjade fotografen är obekväm med. Butiksbiträdet är en ung blond kvinna som flyr verkligheten med en bok, utan att titta upp.

Detta kan kopplas till hur vi som lever i fred samtidigt som krig pågår i andra länder kan bli blinda för sanningen när vi väljer att titta bort. Ironiskt nog har ”Civil War” kritiserats i Amerika för att den inte tar politisk ställning, utan är alltför neutral. Filmen känns dock relevant med tanke på oron inför Trump som just vunnit valet, vilket kan kopplas till kontroverserna kring både honom och kultur kriget i Amerika.

Filmen finns tillgänglig hos oss på engelska med svenska undertexter samt som e-film på Cineasterna.

Publicerat

Vinnare av Goodreads Choice Award 2022

”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)

”Tomorrow, and tomorrow and tomorrow” av Gabrielle Zevin är en engelsk roman som handlar om två spelutvecklare, Sam och Sadie. De träffas för första gången 1987 på ett barnsjukhus då Sam har blivit svårt skadad i en bilolycka där han förlorade sin mor. Sam har selektiv mutism och har inte pratat med någon på flera månader på grund av sitt trauma.

Han uppehåller sig i tv-spelsrummet på sjukhuset där han flyr verkligheten med Super Nintendo spel. I spelens värld kan han göra allt han inte kan i verkligheten då hans fot som han eventuellt får amputera orsakar honom både fysisk och psykisk smärta. En dag kommer Sadie in i rummet och ber honom visa henne hur man når högsta toppen på flaggstången i Super Mario. Sam börjar genast prata igen, vilket blir början på en komplicerad vänskap.

Vi får följa våra två protagonister genom barndomen, upp till medelåldern. Sam och Sadie förlorar kontakten efter ett missförstånd men möts igen som vuxna. Det visar sig att de båda är spelutvecklare. Sams rumskamrat Marx föreslår att de ska utveckla ett spel tillsammans, vilket blir deras stora genombrott.

Vägen dit visar sig inte vara helt lätt då Sadie blir tvungen att be Dov, sin tidigare pojkvän/snuskiga lärare om hjälp när de fastnat i ”development hell”. Problemet är att Sadie lämnat honom efter att hon insett att han redan var gift. Hon hamnar återigen i ett destruktivt förhållande med inslag av både övergrepp och BDSM som hon inte samtyckt till.

Kvinnornas och minoriteternas situation i spelbranschen är ett återkommande tema. Sam tar åt sig all ära för deras gemensamma projekt medan Sadie lider i det tysta.

Även situationen för HBTQ+ personer berörs då Sam som själv är osäker på sin sexuella läggning, lägger till samkönat äktenskap i ett av deras mest populära online-spel vilket leder till en våg av näthat som till sist slutar i en blodig skjutning på spelföretaget. Marx, som känner sig bortglömd, ser detta som ett tillfälle att spela hjälte då han försöker rädda så många anställda som möjligt, vilket har ett högt pris.

Trots att slutet kan upplevas som väldigt dramatiskt berör Zevin ett väldigt aktuellt ämne. Våld mot kreativa HBTQ-personer är tyvärr vanligt, ett exempel skulle kunna tas från Sverige då en sagostund i Trelleborg med HBTQ-tema stoppades av Sverigedemokraterna, vilket i sin tur ledde till att bibliotekspersonalen fick ta emot dödshot (dock tack och lov utan dödlig utgång).

Även MeToo är ett viktigt ämne då karaktärer som Dov missbrukar sin auktoritet som lärare och känd spelutvecklare för att trakassera sina kvinnliga elever och kollegor.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska. Om ni vill ha fler boktips på engelska kan ni kika på ”Goodreads Choice Awards” som just visat resultaten från den årliga omröstningen där boken vann i kategorin ”Best Fiction”. Läs även ”Vinnarna” av den svenska författaren Fredrik Backman som förlorade i omröstningen.

Publicerat

Flykt

”Tack och lov var den ryska polisen så korrupt att de lät oss gå, i utbyte mot våra sista pengar.”

 

”Flykt” är en dansk animerad dokumentärfilm om den 36-åriga flyktingen Amin (fingerat namn). Han flydde för 30 år sedan från Afghanistan. På 1990-talet ockuperades landet av Mujahedin som stöddes av USA. Denna grupp var radikala islamister som fängslade och dödade de som inte delade deras åsikter. Mujahedin såg sig själva som ”religiösa krigare” och blev sedan vad vi idag kallar för talibaner.

”Amin” har valt att vara anonym och endast visa sig som en tecknad figur i filmen. Verkliga bilder kantas med uttrycksfulla figurer både skrämmande i svartvitt och de utan ansikten men också färgglada minnen från ”Amins” barndom. Vi får se honom dansa runt, iklädd sin systers blåa klänning och rosa hörlurar, till låten ”Take on me” av Aha.

”Amin” visste redan som 5-åring att han var annorlunda än de andra barnen. Han tyckte om uppmärksamheten han fick när han sprang runt i klänning och fantiserade om manliga kändisar. I Afghanistan fanns det inget ord för HBTQ-personer som är attraherade av samma kön och har könöverskridande uttryck. Detta ledde till att ”Amin” trodde att han hade blivit sjuk och försökte få medicin mot sin homosexualitet när han kom till Danmark. Intressant nog stöttade hans svenska bror honom och försökte till och med få ”Amin” att träffa en pojkvän genom att köra honom till en gaybar!

”Amins” far tillfångatogs av polisen i Kabul efter att ha protesterat mot regimen och hamnade i fängelse. Än idag vet han inte vad som hände med hans pappa eller om han fortfarande är vid livet. Familjen flydde sedan till Ryssland men hade det svårt ställt. Deras visum gick ut och de fick inte uppehållstillstånd, vilket ledde till att de var tvungna att betala den korrupta ryska polisen pengar för att inte bli arresterade.

”Amin” och hans bror besöker MacDonalds som tonåringar och blir överfallna av polisen. Även en ung afghansk tjej tillfångatogs men hade inga pengar att betala polisen med. Bröderna fick gå men flickan våldtogs av polisen i polisbilen. Trots att han var ett barn plågas ”Amin” av dåligt samvete och önskar att han hade haft civilkurage nog att gripa in.

Eventuellt flyr familjen från Ryssland i en båt efter att ha betalat människosmugglare stora summor pengar. Denna resa var svår för ”Amins” mor som led av thalassofobi (sjuklig rädsla för att drunkna i havet). Polisen fick dock tag i dem och skickade tillbaka dem till Ryssland.

Till slut får ”Amin” ensam fly till Danmark med ett falsk pass, ett nytt namn och en falsk historia. Han var tvungen att ljuga för alla och hittade på en uppdiktad berättelse att hans familj var död. Trots att historien inte var sann grät han och kände sig ensam. Den enda han berättade sanningen för var en pojkvän som tyvärr utnyttjade honom och använde informationen för att hota honom. ”Amin” höll därför sin sanna identitet hemlig tills han berättade sin historia för sin barndomsvän som också är filmens regissör, Jonas Poher Rasmussen.

”Jag fick respektera att det fanns saker han inte klarade av att tala om. Det tog tid innan han var redo att berätta hela sin historia.” – Jonas Poher Rasmussen i intervju med Sveriges Radio

”Flykt” är en gripande berättelse som fortfarande är aktuell 30 år senare, i och med den pågående krisen i Afghanistan. Mellan de abstrakta och lite hackiga animerade bilderna får vi även se nyhetsinslag som påminner oss om den trista verkligheten. Vi får se en gammal svensk nyhet om en barack fylld med flyktingar som sattes in på ett kryssningsfartyg. De fick inte luft eller vatten och kunde inte ta sig ut. ”Amins” familj var därinne och överlevde men man kan inte låta bli att få associationer till godstågen med judar som skickades till Auschwitz.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på danska med svenska undertexter.

Publicerat

Ärren bär jag med stolthet

”En kort stund är jag som paralyserad. Tusentals tankar far genom huvudet men jag lyckas inte fånga en enda av dem. Men så möts jag av killarnas blickar. Med dödsskräck i ögonen står de halvt gömda bakom en dörr. Stilla och alldeles tysta, endast iklädda kalsonger. De tittar på mig som om de förväntar sig att jag ska lösa den fruktansvärda situationen vi just hamnat i, på samma sätt som jag går emellan under ett av alla deras syskonbråk. Men det här kan jag inte lösa. Lågorna är för stora. Hettan är för stark.” (sid 16)

”Ärren bär jag med stolthet” är sexbarnsmamman Emma Schols självbiografi som är skriven i samarbete med Frida Funemyr. Schols överlevde en brand i sitt hus i Edsbyn morgonen 3 september 2019. I denna bok berättar hon om sina upplevelser och livet efter branden.

Schols väcktes av två av sina söner som lekte på nedervåningen. Branden tros ha startat på grund av en sliten datorladdare men Schols vet inte säkert. Nedervåningen var redan i lågor and Schols öppnade ytterdörren för att sätta sina söner i säkerhet. Detta ledde dock till att syre kom in, vilket orsakade en explosion. Schols skyddade sönerna med sin kropp.

Trots att hon redan var skadad, låste hon ut sönerna så att de inte skulle komma in igen och begav sig mot den brinnande övervåningen där de övriga fyra barnen befann sig. Trappan brann och skinnet på Schols fotsulor flög av när hon sprang. Hon lyckades med nöd och näppe rädda det minsta barnet Mollie som bara var två år och var kvar i spjälsängen.

De övriga barnen hade varit smarta nog att ta sig ut själva och hämta hjälp från grannarna. Grannfrun blev dock så rädd när hon såg sin oigenkännliga sönderbrända granne att hon sprang iväg gråtandes i chock. Familjens hund blev tyvärr kvar inne och somnade in av röken.

Schols hade fått 93 procent brännskador och skulle egentligen inte ha överlevt. Hon fördes till brännskadecentrum vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon var nedsövd och opererades 70 gånger. De pumpade in 40 liter vatten i henne. När läkarna var tvungna att vända på henne, var smärtan olidlig.

I början kunde hon inte äta, dricka, prata, gå eller sitta. Hon fick inte träffa sina barn och började bli orolig att alla inte hade klarat sig. Hon drömde mardrömmar och led av vanföreställningar. Schols inbillade sig till och med att en av hennes söner dött och att alla lurade henne med falska fotografier! Sonen mådde dock bra och fick tillsammans med sina syskon till slut träffa sin mamma. Den minsta blev dock rädd då hon inte kände igen sin mamma eller förstod att hon var skadad eftersom hon räddat hennes liv.

Schols systrar arrangerade så att hon fick träffa sin idol Carola Häggkvist, som blivit berörd av hennes öde. Hon hyllades på sociala medier och i TV men möttes även av omotiverat hat. Hennes äktenskap klarade inte av påfrestningarna och hon hade dessutom blivit förälskad i sin betydligt äldre vän Ola. Folk i byn la näsan i blöt och skrev elaka kommentarer att hon borde ha dött i branden men Schols känner att de positiva kommentarerna ändå balanserade ut näthatet.

Successivt växte hennes hår ut igen, hon kunde gå och äta själv igen. Idag är hon fysiskt aktiv igen och kan med hjälp av olika hjälpmedel bege sig ut på skogspromenad, löparrundor och till och med bergssklättring.

Schols hoppas att hennes berättelse kommer att inspirera människor som har det svårt och visa att man aldrig ska ge upp hoppet.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 28 februari.

Publicerat

10 år efter Utøya

”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart.  I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans.  (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)

”10 år efter Utøya – Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” är Ali Esbatis självbiografi som handlar om hans upplevelser vid terrorattentatet på den norska ön Utøya, 22 juli 2011. 69 personer dödades och 110 personer skadades av terroristen Anders Behring Breivik. Gärningsmannen hade klätt ut sig till en polis för att lura sina offer.

Esbati är politiskt verksam inom Vänsterpartiet. Den 22 juli höll han en Powerpointpresentation för ungdomarna i lägret. Esbati är född i Iran och kom till Sverige 1986 men bodde under en tid i Norge.

Hans föredrag handlade om hur politiken i Sverige skiljer sig från Norges. Han tog bland annat upp ett citat från en bok, Det sovande folket, utgiven 1993, som Moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt hade skrivit. I boken skriver Reinfeldt att svenskarna är ”mentalt handikappade” som tror att politiker kan skapa välfärd.

”Det är flera som har kommit fram och undrar om det är möjligt att få Powerpoint-bilderna från föredraget tillsänt per e-post. Det ska gå nio år innan jag öppnar presentationen igen. Datorn anger att powerpointfilen senast är ändrat den 22 juli 2011, klockan 16:26. Jag googlar namnen. Det tredje namnet hittar jag på listan över dem som miste livet på Utøya. Ålder, 18.” (sid 26)

Efter föredraget är ungdomarna mest intresserade av kvällens disco och Esbati hör några konstiga ljud men antar att det bara är en köksmaskin som krånglar. I efterhand inser Esbati att det var skotten från Breiviks pistol. Han går förbi Storsalen där föreståndaren på ön, Monica Bøsei höll ett föredrag på scenen. Hon blev det första offret.

Breivik, som hade en falsk polislegitimation, hade samlat en grupp och påstod att han skulle göra en rutinkontroll eftersom den norska regeringen blivit bombad samma dag (det var han själv som låg bakom det attentatet). Breivik börjar skjuta och dödar flera personer och jagar efter de som flyr.

En kvinna kommer inspringandes i salen som Esbati befinner sig i. Hon skriker att alla måste fly. Ute på ön ser han flera skadade ungdomar som blivit skjutna av Breivik ett flertal gånger och blöder. I en glänta ser han en söt blond flicka som ser ut som en älva. Hon faller till marken och Esbati hinner inte hjälpa henne då Breivik uppenbarar sig i skogen.

Esbati har ingenstans att fly, följer en väg som ironiskt nog heter Kärleksstigen och springer ut i vattnet. Han lägger sig på mage i fjorden och klarar sig precis undan eftersom terroristen väljer en annan väg.

Efteråt försöker Esbati värma sig tillsammans med en grupp som består av flera personer. Bland dem finns två rädda småbarn som Esbati försöker trösta. Han försöker be om filtar till de frusna barnen på norska när polisen äntligen dyker upp men säger fel vilket de tyckte var roligt.

Mardrömmen är dock inte över. Esbatis dåvarande sambo den norska journalisten Marte Michelet blev också mordhotad av Breivik som anklagade henne för att vara ”kommunist”. Även deras dotter blev en måltavla för rasisterna trots att hon var nyfödd.

Esbati blir tecknad som en apa av en rasistisk satirtecknare. När han besöker badhuset med dottern som ska lära sig att simma får de utstå mikroaggressioner vilket utlöser en panikattack i poolen då han lider av PTSD efter attentatet.

Breivik blev fängslad och diagnostiserades med paranoid schizofreni på grund av hans ”inbillade tankevärld”. Esbati trycker på att dådet var politiskt och dessa ideologier fortfarande finns bland oss, särskilt på sociala medier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok på Legimus 19 januari.

Publicerat

Hon hette Esmeralda

”Jag drar av mig stövletterna och går efter Esmeralda. Hör hur hon snyftar under sängen. Jag sätter mig ner och tittar in där under och ser hur hon håller krampaktigt i ett av sängbenen.

Älskling, du ska hem och leka med mamma och pappa i stan nu. Det blir jätteroligt, säger jag.”

”Hon hette Esmeralda” är en biografi om den 4-åriga flickan Esmeralda Gustafsson som blev mördad av sina biologiska föräldrar. Fallet blev känt som ”Lilla Hjärtat” då hennes fostermamma Melinda Jacobs intervjuades av Dagens Nyheter för att uppmärksamma hur barnperspektivet ofta glöms bort när det gäller fosterbarn. Hennes syfte var att lagarna skulle skärpas så att inte fler barn råkar illa ut.

Att ta hand om fosterbarn är något som Jacobs brinner för eftersom hon har öppnat upp sitt eget hem för flera behövande barn. I denna bok berättar Jacobs om den lilla flickans korta liv. Hon övergavs redan på BB innan hon ens fick ett namn och blev känd som ”Lilla Hjärtat” på avdelningen. Flickan föddes med abstinens eftersom mamman missbrukat droger även när hon var gravid. Den biologiska pappan hade även varit hotfull och drogpåverkad när hon föddes, vilket medförde att han fick släpas iväg av vakter.

Efter Jacobs hämtat henne fick hon skyddad identitet eftersom de biologiska föräldrarna både missbrukade och var kriminella. Esmeralda hade ett bra liv hos fostermamman. Hon hade ett fint rum, massor av leksaker, fostersyskon att leka med och till och med en egen swimmingpool.

De biologiska föräldrarna ville dock ha tillbaka henne trots att de inte slutat missbruka droger. De vann i rätten och Esmeralda var tvungen att flytta till dem, trots att hon inte ville och visade tecken på PTSD då hon till och med var rädd för sin egen skugga.

Esmeralda dödförklarades 30 januari 2020 då hon legat död under en säng i flera dygn. Hon hade brutna armar och ben, skallskada, lunginflammation och kvävts av sin egen spya. Proverna visade att hon hade höga halter av narkotika vilket hennes ettåriga lillebror också hade (som mirakulöst överlevde).

Troligtvis hade hon överlevt om hon kommit till sjukhus. En anonym person kontaktade även Jacobs då hen bevittnat misshandeln på en julfest. En orosanmälan gjordes men ledde inte till att Esmeralda omhändertogs vilket ledde till hennes död.

Den biologiska pappan dog i fängelset och mamman fick fängelsestraff i 2 år. Jacobs är besviken på domen men glad att fallet ledde till att lagarna kring omhändertagandet av fosterbarn har blivit bättre efter Esmeraldas öde uppmärksammats i media.

Boken finns på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Bibblo.se.

Publicerat

Gun Love

”Eftersom mamma översatte världen för mig förstod jag att alla bar omkring på hemligheter och trasigheter och smärtsamma ord som inte gick att tvätta bort med tvål. I kyrkan kunde hon svepa med blicken över bänkarna, böja sig mot mig och viska: Pearl, älskling, alla här inne är rädda för att dö.”

 

”Gun Love” är en roman som handlar om fattigdom, kärleken mellan dotter och mor och USA:s vapenfråga. Boken är skriven av Jennifer Clement som ofta fokuserar på de utsatta människorna i samhällets lägre skikt. Clement är amerikansk-mexikan och har varit ordförande i Mexikos PEN-klubb (Poets, Essayists, Novelists) som fokuserar på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Berättelsen handlar om den 14-åriga albinon Pearl och hennes mor Margot. De är hemlösa och bor i en gammal köroduglig Mercury från 1994. Berättelsen utspelar sig i gränslandet mellan USA och Mexiko. Händelserna filtreras genom Pearls ögon som aldrig har bott i en vanlig lägenhet och ser baksätet i bilen som sitt hem.

Trots de dåliga levnadsförhållanden har Pearl en bra relation med sin mor. Margot är en romantisk drömmare som tittar på stjärnorna och brinner för musik. Hon låtsas spela piano på bilens dammiga instrumentbräda och målar naglarna i roliga färger medan Pearl låtsas köra bilen.

Allt ställs till sin spets när en man med mörkt långt hår dyker upp. Mannen heter Eli och bär alltid med sig två gevär även när han går till kyrkan. Margot blir besatt av Eli och hans vapen medan Pearl glöms bort och blir ersatt.

Relationen mellan mor och dotter försvagas då Eli mutar Pearl med cigaretter för att hålla henne borta från bilen. Eli börjar smuggla vapen med den lokala prästen som använder våld för att styra i samhället. Samhället präglas av starka könsroller då pistolerna associeras med maskulinitet och dominans medan kvinnor som Margot och deras granne Rose är underordnade männen.

”En alla hjärtans dag fick Rose en 9 mm-pistol av sergeant Bob. När en man ger en kvinna ett vapen är det för att han litar fullt och fast på henne, sa sergeant Bob. Den kommer aldrig att bli en änkemakare. Vissa pistoler är änkemakare men den här är hederlig. Den är mycket mer användbar än en chokladask. Jag kommer hellre hem och får se en rättsläkare bära ut en man som har gett sig på henne än jag kommer hem till en nybakad äppelpaj.”

Vapen och våld blir ett alltmer vanligare inslag i Pearls vardag och det slutar med att hon själv håller ett vapen i handen. Precis som att ha bilen som sovplats, blir pistolerna normaliserade i Pearls ögon eftersom hon formas av miljön hon lever i och de vuxna runt omkring henne.

”Gun Love” är däremot ingen debattbok. Berättelsen handlar delvis om hur USA:s lagar om vapen påverkar den unga Pearl men det finns också gråzoner eftersom pistolerna ibland räddar dagen. ”Gun Love” är en berättelse om familjer, de som vi föds inom och de som vi själva skapar.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska och svenska samt som e-bok via Bibblo.se och som talbok med text via Legimus. Läs också ”En bön för de stulna” av samma författare som handlar om mexikanska mödrar vars döttrar blivit kidnappade av drogkarteller.

Publicerat

Girl Made of Stars

”Even girls made of stars are captives, bound at the wrists and traded like property. Even girls made of stars aren’t asked, aren’t believed, aren’t considered worth the effort unless they can offer something in return. Even girls made of stars buy into those lies sometimes.”

 

”Girl Made of Stars” är en engelsk ungdomsroman av Ashley Herring Blake som berör sexuellt våld, samtycke och civilkurage.  Blake har tidigare varit lärare, specialpedagog, terapeut och låtskrivare.

Huvudkaraktären Mara identifierar sig som en bisexuell feminist. Hon förespråkar för kvinnors rätt till sina kroppar och har en egen tidning på skolan som fokuserar på jämställdhet. Hon har just gjort slut med sin partner Charlie som är osäker på sin könsidentitet och beskrivs som en icke-binär transperson. Trots detta är de fortfarande goda vänner och kan stötta varandra i svåra tider.

Men en dag får hon veta att hennes tvillingbror Owen, som hon står väldigt nära, har blivit anklagad för våldtäkt på en av hennes bästa vänner, Hannah. Övergreppet skedde när hon var full och medvetslös. Owen försvarar sig och menar att han hade rätt till att ha sex med henne eftersom hon var hans flickvän trots att hon inte kunde ge sitt samtycke. Både skolan och tvillingarnas mor, som också är en övertygad feminist, försvarar Owen och anser att Mara borde hålla tyst om sanningen.

”What else is there to do? What else is there for any girl to do, when everyone but her can forget everything like a random bad dream? ”

Mara slits mellan kärleken till sin bror och sina egna moral. Hon bestämmer sig till slut för att lita på sin bästa vän och börjar demonstrera på skolan för kvinnors rättigheter. Samtidigit slits traumatiska minnen upp från Maras barndom då hon blev utsatt för sexuella trakasserier från sin mattelärare. Mara har ensam burit på denna hemlighet i många år men inser vikten av att stoppa förövare innan de utsätter fler tjejer för samma sak.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska.