Min mörka Vanessa

Min mörka Vanessa”En eftermiddag berättar Strane att mitt namn kommer från Jonathan Swift, den irländske författaren, att Swift en gång kände en kvinna som hette Ester Vanhomright, som kallades Essa.

”Han plockade isär hennes namn och satte ihop det till ett nytt”, sa Strane. ”Van-essa blev Vanessa. Som blev du.”

Jag säger det inte, men ibland känns det som om det är precis vad Strane gör med mig – plockar isär mig och sätter ihop mig till någon annan.” (sid. 102)

”Min mörka Vanessa” är en roman som handlar om sexuella övergrepp mot barn. I denna mörka berättelse får vi följa den fiktiva gestalten Vanessa både i dåtid och i nutid. Berättelsen växlar mellan år 2000 då 15-åriga Vanessa inleder ett förbjudet kärleksförhållande med sin 42-åriga lärare Jacob Strane och 2017 under #MeToo vågen då Vanessa är 32 år.

En kvinna som gick på samma skola som också utsatts för övergrepp hör av sig till Vanessa och vill att hon också ska vittna mot läraren. Vanessa lever dock i förnekelse och vägrar att stötta henne. Hon lider av Stockholmssyndromet och har under hela sitt vuxna liv manipulerats av pedofilen som hon fortfarande umgås med.

År 2000 är Vanessa en vanlig tonåring som lever ett normalt liv. Förutom att hennes familj betraktas som lantisar och en konflikt som blossar upp med bästa kompisen som bara har ögon för sin nya pojkvän, är Vanessa lycklig. Hon har däremot väldigt dålig självkänsla då hon har komplex för sitt eldröda hår. Vanessas passion är att skriva poesi men hon saknar självförtroendet att visa sina dikter för någon.

Vanessa börjar att gå i en litteraturklubb efter skolan där engelska läraren och förövaren Mr. Strane lurar. Han manipulerar henne över tid genom att låtsas berömma henne för hennes skönhet och dikter.

Mr. Strane använder klassisk litteratur som Vladimir Nabokovs ”Lolita” och Jonathan Swifts dikter som handlar om äldre mäns attraktion till unga flickor, som vapen för att rättfärdiga övergreppen. Vanessa är en opålitlig berättare och romantiserar pedofilen och deras förbjudna kärleksförhållande.

Små ögonblick då läraren tafsar på henne i smyg  under bordet då han låtsas rätta hennes läxor till grövre övergrepp som till slut slutar i grov våldtäkt. Till slut lyckas han lura hem henne och våldtar henne när hon sover. Han tvingar henne till och med ha på sig en barnslig pyjamas med jordgubbar på och vill bli kallad för ”pappa” när övergreppet sker.

Trots att händelsen är traumatiserande är Vanessa i Mr. Stranes våld. Omgivningen reagerar och litteraturklubbens enda medlem tar dem på bar gärning men trots detta har ingen civilkurage nog att gripa in.

Författaren Kate Elizabeth Russell har fått viss kritik för sin roman och anklagats för både plagiat och kulturell appropriering av den latinamerikanska bisexuella författaren Wendy Ortiz som gav ut ”Excavation” en självbiografi med liknande teman år 2014.

“I do not believe we should compel victims to share the details of their personal trauma with the public. Opening up further about my past would invite inquiry that could be retraumatising.” – Kate Elizabeth Russell

Russell har svarat på denna kritik med att erkänna att hon delvis inspirerades av Ortizs biografi samt 80 andra titlar. Även om själva berättelsen är fiktiv har Russell också erkänt att hon själv upplevt sexuellt våld som tonåring. Kritikerna har velat ha bevis på att övergreppen har skett men Russell anser att detta är alltför personligt och är inte redo att diskutera de traumatiska minnena.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att berättelse innehåller väldigt grafiska beskrivningar av sexuellt våld.

Främling i vita rum

”I den sena tonåren, när jag var runt sjutton, arton år, hittade jag en butik i Stockholm som sålde hudblekningskräm. (…)

På varenda burk och flaska visas två ansikten. Ett med mörk hud som ofta gestaltas som ”ledsen och misslyckad”, och på andra sidan samma ansikte fast sju nyanser ljusare och äntligen ”framgångsrik och vacker”. (…)

Jag gjorde det trots att jag visste att produkterna var fyllda med steroider, kvicksilver och hydrokinon, som samtidigt som de gjorde huden ljusare, också tunnade ut den.” (sid 77)

”Främling i vita rum” är en bok av aktivisten och make-up artisten Lovette Jallow. År 2019 vann hon Raoul-Wallenberg priset för sitt engagemang för anti-rasism och mänskliga rättigheter.

Hon har även startat en Facebook-grupp och gett ut boken ”Black Vogue” som diskuterar skönhetsideal bland färgade kvinnor. När Jallow var yngre kände hon att hon saknade smink som var anpassat efter hennes hudton.

Jallow växte upp i Gambia och kom till Sverige med sin familj när hon var 11 år gammal. Hon hade det dock väldigt bra ställt då hon bodde i ett stort hus och hade till och med en egen chaufför. Underligt nog, blev hon mobbad för detta när hon var barn eftersom de andra barnen, som inte hade det lika bra ställt, blev avundsjuka och ansåg att hon var ”vit”. När hon kom till Sverige möttes hon också av fördomar, då de svenska barnen och vuxna trodde att alla i Gambia var fattiga och bodde i hyddor.

Författaren berättar om sin mormor som var minister i den gambiska regeringen och djupt engagerad i kvinnors rättigheter som laglig abort och tillgång till preventivmedel. Jallow anser att hennes mormor var en sann feminist även om mormodern själv inte visste vad en feminist var.

Jallow berättar även hur hon fick sin diagnos för Autism/Aspergers syndrom. Det tog lång tid innan hon kunde få detta fastställt. Hon tror att det delvis berodde på fördomarna som finns mot svarta kvinnor som ofta framställs som bråkiga och grälsjuka i media. Detta medför att funktionsvariationer, som gör det svårt för individen att kommunicera, lätt kan misstolkas.

Jallow berättar att hon fått uppleva mycket hat och nättrakasserier på grund av hennes kön och hudfärg. Hoten är rasistiska och har ofta även en sexuell eller sexistiskt underton. Hon berättar även att hon själv blivit utsatt som barn i Gambia då hon våldtogs av en ljushyad pedofil som var vän till familjen.

Jallow berättar att även vita feminister har visat oförståelse mot hennes kamp. De har förnekat skillnaderna mellan mörkhyade och ljushyade kvinnor.

Jallow nämner flera exempel på vita privilegier som existerar även i Sverige:

  • Enligt Amnestys rapport Troll Patrol Report från 2018: Färgade kvinnor tar emot 85% mer hot och sexuella trakasserier på Twitter.
  • Arbetssökande som kallas till anställningsintervju: ljushyade 26%, färgade 5%.
  • Mångfald är en fjäder i hatten för arbetsgivaren och tar inte hänsyn till de färgade kvinnornas kompetenser.
  • De svartas historia berörs inte i den svenska skolan i samma utsträckning som de ljushyades historia, vilket leder till okunskap och fördomar.
  • Vita människors välfärd bygger på slaveri och utnyttjande av färgad arbetskraft i u-länder, både historiskt och i nutid.
  • Mörkhyade småflickor utnyttjas av vita volontärbetare, både avsiktligt (sexuella övergrepp av pedofiler) och oavsiktligt (bilder på barnen hamnar på sociala medier utan föräldrarnas samtycke).
  • Smink som följer med i tidningar inriktade till yngre tjejer är anpassat för ljusare hudtoner. Produkterna saknas även i affärer.
  • Färgade personer med mörkare hudtoner är sämre representerade i media än de med ljusbruna hudtoner. Färgade kvinnor är också ofta utsatta eller fattiga istället för att normalisera och ge dem aktiva roller.

Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek och som talbok via Legimus.

Girl Made of Stars

”Even girls made of stars are captives, bound at the wrists and traded like property. Even girls made of stars aren’t asked, aren’t believed, aren’t considered worth the effort unless they can offer something in return. Even girls made of stars buy into those lies sometimes.”

 

”Girl Made of Stars” är en engelsk ungdomsroman av Ashley Herring Blake som berör sexuellt våld, samtycke och civilkurage.  Blake har tidigare varit lärare, specialpedagog, terapeut och låtskrivare.

Huvudkaraktären Mara identifierar sig som en bisexuell feminist. Hon förespråkar för kvinnors rätt till sina kroppar och har en egen tidning på skolan som fokuserar på jämställdhet. Hon har just gjort slut med sin partner Charlie som är osäker på sin könsidentitet och beskrivs som en icke-binär transperson. Trots detta är de fortfarande goda vänner och kan stötta varandra i svåra tider.

Men en dag får hon veta att hennes tvillingbror Owen, som hon står väldigt nära, har blivit anklagad för våldtäkt på en av hennes bästa vänner, Hannah. Övergreppet skedde när hon var full och medvetslös. Owen försvarar sig och menar att han hade rätt till att ha sex med henne eftersom hon var hans flickvän trots att hon inte kunde ge sitt samtycke. Både skolan och tvillingarnas mor, som också är en övertygad feminist, försvarar Owen och anser att Mara borde hålla tyst om sanningen.

”What else is there to do? What else is there for any girl to do, when everyone but her can forget everything like a random bad dream?

Mara slits mellan kärleken till sin bror och sina egna moral. Hon bestämmer sig till slut för att lita på sin bästa vän och börjar demonstrera på skolan för kvinnors rättigheter. Samtidigit slits traumatiska minnen upp från Maras barndom då hon blev utsatt för sexuella trakasserier från sin mattelärare. Mara har ensam burit på denna hemlighet i många år men inser vikten av att stoppa förövare innan de utsätter fler tjejer för samma sak.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska.

Prinsesssaga om civilkurage

”Elena är en klurig spelare, men Ali kör mer på känn. Han lägger snabbt kort som Elena snappar åt sig och vinner med. Stella tycker synd om honom. När hon får ett stoppkort är det dags att hjälpa en kompis.

– Tänk om det skulle vara så lätt i verkligheten.  Att man bara tar fram ett kort när man vill säga stopp, säger Elena, och får plötsligt något mörkt i blicken.” (sid 95)

Madeleine Bernadotte är född 10 juni 1982 på Drottningholms slott. Hon är prinsessa av Sverige och hertiginna av Hälsingland och Gästrikland. Hon bor numera i USA, Florida tillsammans med maken Christopher O’Neill och sina tre barn.

Prinsessan Madeleine har skrivit boken ”Stella och hemligheten” i samarbete med World Childhood Foundation som grundades av hennes mor Drottning Silvia. Hon har skrivit boken tillsammans med Karini Gustafson-Teixeira och Marie Oskarsson.

Berättelsen handlar om Stella som nyligen flyttat till Sverige från USA då hennes föräldrar skilt sig. Prinsessan beskriver Stella som en busig pojkflicka som också har en känslig sida. Hon inspirerades av Astrid Lindgrens Pippi-böcker när hon skapade karaktären.

Stella blir kompis med en svensk flicka som heter Elena. En dag berättar Elena en fruktansvärd hemlighet som Stella absolut inte får föra vidare; hon har blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin styvpappa.

” När jag kom ner till frukost satt han där vid köksbordet i kalsonger. Jag kunde inte äta. Han kallade mig sin lilla docka och sa att jag aldrig får berätta om honom för en enda människa. Han såg konstig ut i ögonen när han sa det. Mamma skulle inte tro mig. Hon gillar ju honom.”

Prinsessan var närvarande vid Bokmässan i Göteborg och diskuterade vilka teman som hon ville ta upp i sin bok och hur det kan hjälpa att stötta utsatta unga tjejer. Medverkande vid seminariet var förläggaren Ulrika Caperius, generalsekreteraren för Childhood Paula Guillet De Monthoux, barnpsykologen Anna Norlén, medförfattaren Marie Oskarsson och journalisten Tara Moshizi.

Författarna berättade att de besökt olika skolklasser för att samtala om boken med yngre barn. De fick olika respons beroende på vilken klass de besökte. Vissa barn hade lättare att relatera till temat kring skilsmässa och invandring då Stellas mamma skilt sig och bor kvar i USA.

I en annan klass träffade författarna en flicka som hade blivit utsatt för samma övergrepp som Elena men trots detta kände att hon kunde småprata om vardagliga saker som att hon nyss bytt frisyr. Medförfattaren tror att prinsessans berättelse hjälpte till att avdramatisera det tunga ämnet och fungera som ett stöd för det utsatta barnet.

Prinsessan upplevde i sitt samarbete med Childhood att ansvaret ofta faller på barnet när det gäller övergrepp eftersom utsatta barn brukar föredra att anförtro sig åt en kompis istället för en vuxen person. Bernadotte trycker på vikten av att stå upp för sig själv men också att våga be om hjälp när man upplever att man själv eller någon annan blivit illa behandlad.

Prinsessan diskuterade också hur beröring utan samtycke kan upplevas som obehagligt för vissa barn och hur viktigt det är att alla får bestämma över sin egen kropp. Det kan även finnas andra situationer som kan göra ett barn obekvämt även om det inte finns övergrepp med i bilden. Några exempel är moster Charlotte som vill gosa med barnen även när de säger ifrån och då Stella blir anfallen av grannens glada hund. Prinsessan trycker på vikten av att låta omgivningen veta hur man känner i sådana situationer och våga stå upp för sig själv.

Den största utmaningen med att skriva boken var att alla medverkande befann sig på olika platser i världen. Bernadotte hade ursprungligen tänkt skriva en bok om övergrepp för målgruppen 3-9 år men märkte att det var en stor skillnad att skriva för yngre barn jämfört med målgruppen 9-12 år.

Om boken hade varit inriktad till en äldre målgrupp hade berättelsen kunnat vara mer ingående och mörkare men Bernadotte kände att barn mellan 9-12 år är en grupp som man sällan riktar in sig på när det gäller litteratur om övergrepp vilket medför att de blir osynliggjorda. Prinsessan tänkte att en barnbok kan vara ett bra sätt att nå ut till både de utsatta barnen och deras kompisar som får bära bördan av hemligheten.

Stellas namn betyder stjärna och är den latinska varianten av Estelle som också är namnet på Prinsessan Madeleines systerdotter. Hon valde namnet eftersom det påminde henne om Nordstjärnan som alltid visar vägen hem till Sverige. Nordstjärnan är också en symbol för kungahuset.

”Stella och hemligheten” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

En mörk berättelse om krigets gråzoner

”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)

 

Agota Kristof (f. 1935 – d. 2011) var en exilförfattare från Ungern som skrev för att överleva. I sin självbiografi ”Analfabeten” berättar hon om flykten från sitt hemland efter Ungernrevolten 1956. Av alla sina personliga tillhörigheter prioriterade hon att ta med sig en tjock ordbok och en anteckningsbok. Kristof skrev flera politiska texter, i hopp om att kunna skapa en förändring i samhället.

Hon kunde inte överleva genom att skriva på sitt modersmål ungerska utan var tvungen att översätta sina texter ord-för-ord på franska. Kristofs unika sätt att skriva har influerat många författare bland annat den japanska författaren Haruki Murakami som skriver både på sitt modersmål och engelska. I sin självbiografi ”Författare till yrket” berättar Murakami om hur han influerats av Kristof:

”Franskan var ett främmande språk hon hade lärt sig som vuxen (eller snarare blivit tvungen att lära sig). Men genom att skriva på ett främmande språk lyckades hon skapa en helt egen, ny litterär stil. Den fina rytmen i de korta meningarna, det enkla, raka uttryckssättet, de exakta beskrivningarna utan eftertänksamma utvikningar. Ändå lyckades hon skapa en gåtfull atmosfär, en känsla av att något mycket viktigt som inte är utskrivet döljer sig i texten.” (sid 36, Författare till yrket, Haruki Murakami)

Det abstrakta, det som inte står utskrivet, utan ligger dolt mellan raderna är precis det som utmärker Kristofs trilogi som innefattar tre kortromaner; ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Trilogin är en mörk fiktiv berättelse men är också ett vittnesmål på krigets grymhet från en överlevares perspektiv. Fokus ligger på hur människan påverkas av trauma och på gråzonerna mitt emellan, hur ett offer kan övergå till att själv bli en förövare. Vem är det då som bär skulden?

Den första romanen ”Den stora skrivboken” handlar om tvillingarna Lucas och Claus som flytt från den fiktiva ”Stora staden” för att komma undan krig och svält. Modern överger dem och lämnar dem hos deras mormor, ”Häxan”, en elak kvinna med alkoholproblem och dålig hygien.  Pojkarnas far antas vara vid fronten och hans öde är ovisst. Tvillingarna bestämmer sig för att föra en krigsdagbok över den absurda och grymma tillvaron. Pojkarna visar sig så småningom vara opålitliga berättare, de fyller dagboken med lögner.

Lucas och Claus anpassar sig efter krigssituationen; de blir emotionellt avtrubbade och förfäras inte längre av grymheterna som sker runt omkring dem. De härdar sig genom att slå varandra och ”öva krig” genom att svälta sig och ligga stilla i flera timmar. ”Häxan” och andra förövare blir galna på tvillingar. De känner äckel men kanske ändå en gnutta beundran gentemot bröderna som vägrar att vara offer och vika sig. Trots detta finns det empati för de utsatta och svaga begravt djupt inne i pojkarna. Bland annat hotar de med att offentligt skämma ut byns präst som utnyttjat den fattiga grannflickan ”Harläppen” sexuellt, om han inte hjälper henne och hennes svältande familj ekonomiskt.

Den första delen slutar med att tvillingarna separeras från varandra efter att Claus flyr över gränsen genom att använda deras fars lik som sköld för att undvika elstängslet. I efterhand blir det alltmer oklart om detta verkligen skedde eller om Lucas lider av en psykos och bara föreställt sig detta då han inte längre kan skilja på sanning och lögn. Finns det egentligen bara en tvillingbror? Och vem av dem är i så fall den riktiga? Detta är en fråga som aldrig besvaras utan är öppen för läsarens tolkning.

Agota Kristofs självbiografi ”Analfabeten” är mycket kortfattad med sina 52 sidor men är intressant läsning för att få ökad förståelse för trilogin och dess budskap. Hela trilogin finns tillgänglig på vårt bibliotek som samlingsvolym och som talböcker via Legimus.