Torka aldrig tårar utan handskar

”Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig.”

 

”Torka aldrig tårar utan handskar” är en tv-serie som är baserad på Jonas Gardells trilogi: Kärleken, Sjukdomen och Döden. Varje bok i serien är ett avsnitt. Berättelsen utspelar sig 1982 i Stockholm då HIV- och AIDS-pandemin just brutit ut. Berättelsen fokuserar på den största riskgruppen, unga homosexuella killar.

Vi får följa ett antal färgstarka karaktärer: Benjamin som är strikt religiös och vuxit upp som Jehovas vittne, Rasmus från den lilla värmländska orten Koppom som blev mobbad under uppväxten, Paul som är väldigt feminin och spelar lite bimbo men egentligen är mycket klok och flera andra.

Benjamin är ute och missionerar som vanligt när han en dag knackar på Pauls dörr och blir inbjuden. Paul som är i färd med att plocka fram julpyntet flörtar med Benjamin och upplyser honom om att det är uppenbart att han också är homosexuell. Benjamin får en chock men inser att det är sant. Men dessa två livsstilar krockar med varandra och han blir tvungen att välja. Benjamin väljer kärleken.

Benjamin blir dock inbjuden till Pauls julfest där flera andra gaykillar också dyker upp. En av dem är Rasmus som just flyttat från Värmland till Stockholm för att leva ut sina begär, vilket han inte kunde på den mindre orten där alla pratade bakom ryggen på honom eller skrek skällsord. Benjamin och Rasmus blir kära efter en snöig romantisk julpromenad och flyttar eventuellt ihop trots att Rasmus inte är troende.

Benjamin hemlighåller sitt förhållande för familjen och säger att Rasmus bara är en vän. Rasmus tar detta mycket personligt och börjar vara otrogen mot sin pojkvän trots att Benjamin inte är intresserad av att ha ett öppet förhållande. Till slut får Rasmus HIV efter att han haft oskyddat sex med flera killar.

Det glada kompisgänget blir sorgligt nog mindre och mindre då sjukdomen sprider sig mellan männen. Några av de som blir smittade begår självmord på grund av skammen. Till slut kan inte ens Paul hålla modet uppe då han har både svamp i munnen och är mycket trött men trots detta försöker fira jul med de andra som vanligt. Julmiddagen blir dock endast en liten sallad och det är bara två kvar i gänget som har överlevt.

De dödas föräldrar vill inte veta av sina söners pojkvänner och bryr sig mer om sina egna rykten. Historier ljugs ihop att de hade flickvänner och dog i cancer. Men Paul bestämmer sig att han minsann ska dö med värdighet eftersom han är stolt över den han är.

Gardell lånar mycket från sitt eget liv då han själv är homosexuell och överlevt HIV- och AIDS-pandemin. Han har också skrivit mycket om sitt förhållande till sin tro och Gud, ett sökande som återfinns i Benjamins karaktär då han blir tvungen att ompröva hela sin världsbild.

Berättelsen blir också en viktig historielektion om hur personer som inte passade in på samhällets normer blev behandlade illa av sjukvården. När Paul läser i tidningen om en man som dött i AIDS på grund av en blodtransfusion, benämns han som ”oskyldig” vilket ifrågasätts.

Filmen finns att låna på vårt bibliotek på svenska. Låna även i bokform, alla tre delar finns i bibliotekets regnbågshylla. Vi har även en klassuppsättning av den första delen i serien.

10 år efter Utøya

”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart.  I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans.  (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)

”10 år efter Utøya – Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” är Ali Esbatis självbiografi som handlar om hans upplevelser vid terrorattentatet på den norska ön Utøya, 22 juli 2011. 69 personer dödades och 110 personer skadades av terroristen Anders Behring Breivik. Gärningsmannen hade klätt ut sig till en polis för att lura sina offer.

Esbati är politiskt verksam inom Vänsterpartiet. Den 22 juli höll han en Powerpointpresentation för ungdomarna i lägret. Esbati är född i Iran och kom till Sverige 1986 men bodde under en tid i Norge.

Hans föredrag handlade om hur politiken i Sverige skiljer sig från Norges. Han tog bland annat upp ett citat från en bok, Det sovande folket, utgiven 1993, som Moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt hade skrivit. I boken skriver Reinfeldt att svenskarna är ”mentalt handikappade” som tror att politiker kan skapa välfärd.

”Det är flera som har kommit fram och undrar om det är möjligt att få Powerpoint-bilderna från föredraget tillsänt per e-post. Det ska gå nio år innan jag öppnar presentationen igen. Datorn anger att powerpointfilen senast är ändrat den 22 juli 2011, klockan 16:26. Jag googlar namnen. Det tredje namnet hittar jag på listan över dem som miste livet på Utøya. Ålder, 18.” (sid 26)

Efter föredraget är ungdomarna mest intresserade av kvällens disco och Esbati hör några konstiga ljud men antar att det bara är en köksmaskin som krånglar. I efterhand inser Esbati att det var skotten från Breiviks pistol. Han går förbi Storsalen där föreståndaren på ön, Monica Bøsei höll ett föredrag på scenen. Hon blev det första offret.

Breivik, som hade en falsk polislegitimation, hade samlat en grupp och påstod att han skulle göra en rutinkontroll eftersom den norska regeringen blivit bombad samma dag (det var han själv som låg bakom det attentatet). Breivik börjar skjuta och dödar flera personer och jagar efter de som flyr.

En kvinna kommer inspringandes i salen som Esbati befinner sig i. Hon skriker att alla måste fly. Ute på ön ser han flera skadade ungdomar som blivit skjutna av Breivik ett flertal gånger och blöder. I en glänta ser han en söt blond flicka som ser ut som en älva. Hon faller till marken och Esbati hinner inte hjälpa henne då Breivik uppenbarar sig i skogen.

Esbati har ingenstans att fly, följer en väg som ironiskt nog heter Kärleksstigen och springer ut i vattnet. Han lägger sig på mage i fjorden och klarar sig precis undan eftersom terroristen väljer en annan väg.

Efteråt försöker Esbati värma sig tillsammans med en grupp som består av flera personer. Bland dem finns två rädda småbarn som Esbati försöker trösta. Han försöker be om filtar till de frusna barnen på norska när polisen äntligen dyker upp men säger fel vilket de tyckte var roligt.

Mardrömmen är dock inte över. Esbatis dåvarande sambo den norska journalisten Marte Michelet blev också mordhotad av Breivik som anklagade henne för att vara ”kommunist”. Även deras dotter blev en måltavla för rasisterna trots att hon var nyfödd.

Esbati blir tecknad som en apa av en rasistisk satirtecknare. När han besöker badhuset med dottern som ska lära sig att simma får de utstå mikroaggressioner vilket utlöser en panikattack i poolen då han lider av PTSD efter attentatet.

Breivik blev fängslad och diagnostiserades med paranoid schizofreni på grund av hans ”inbillade tankevärld”. Esbati trycker på att dådet var politiskt och dessa ideologier fortfarande finns bland oss, särskilt på sociala medier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok på Legimus 19 januari.

Mezzosopranens svanesång för jorden

”Vad händer med dem som bara råkar vara lite blyga? Vad händer med dem som mår fysiskt dåligt av att prata inför andra? Vad händer med den stora del av befolkningen som saknar den där sociala kompetensen vi idag värderar högre än allting annat?”
(Sid 196-197)

 

Malena Ernman är operasångare, Schlager-vinnare och mamma till den kända klimataktivisten Greta Thunberg. Ernman berättar om den personliga krisen som familjen gick igenom när Greta började må psykiskt dåligt i tioårsåldern.

Mobbning och utanförskap var något som präglade Gretas barndom. Hon hade inga kompisar i skolan och grät ensam i skolmatsalen efter en lektion då de visade en film om hur plast förorenar världshaven.

Greta klarade inte av en vanlig skolgång men fick hjälp av några duktiga pedagoger som undervisade henne i biblioteket. Mamma Ernman uttrycker att det är förfärligt att barn med funktionsvariationer endast får hjälp av frivilliga pedagoger och att detta borde integreras i undervisningen. Pedagogen som hjälpte Greta fick bryta mot reglerna men hon kände att det var viktigt att inte låta Gretas skolgång gå förlorad. Ernman berättar att Greta egentligen är mycket intelligent och har fotografiskt minne.

Greta har fått diagnoserna Aspergers syndrom och OCD vilket påverkade hela familjen. De fick göra upp ett schema för att klara vardagen. När Greta började utveckla ätstörningar började de använda schemat som en strategi för att hålla koll på Gretas kost. Även Gretas lillasyster har lidit av psykiska problem som tvångstankar, vilket medfört att hon varit tvungen att utföra vissa ritualer som att bara gå på varannan gatsten.

Ernman har själv lidit av psykisk ohälsa och har fått diagnosen ADHD, depression och panikångest. Hon skriver att hon ibland känner sig otillräcklig och har haft svårighet att stötta barnen. Ibland är hon själv barnet.

Ernman har fått kritik för att hon skrivit om döttrarnas diagnoser eftersom vissa kritiker anser att de är för unga för att ge sitt samtycke. Ernman och hennes döttrar argumenterar emot detta eftersom de anser att det är viktigt att våga diskutera psykisk ohälsa öppet och sprida kunskap.

Ernman diskuterar också klimatfrågan som är väldigt viktig för hela familjen. Förr reste familjen mycket med flyg då Ernman hade turné över hela världen men färdas numera endast i en miljövänlig elbil. Hon diskuterar också vikten av att ändra sina vanor eftersom maxgränsen för koldioxidutsläpp nåddes redan på 80-talet.

”Alla är så vana vid att allt ska anpassas efter deras egna behov. Människor är som små bortskämda barn. Och sen gnäller de på oss barn för att vi är lata och bortskämda. Jag vet att vi som har Aspergers inte har förmågan att uppfatta ironi för så står det ju i manualen som alla gubbar har skrivit om såna som jag – men jag tror inte att ironi kan beskrivas så värst mycket bättre än såhär.” – Greta Thunberg (sid 122)

Ernman trycker på vikten att låta unga tjejer som Greta ta plats. Greta har tyvärr fått erfara mycket kritik som gränsar till personangrepp då hennes kön, ålder och funktionsvariation sätts i fokus istället för att ge henne konstruktiv kritik. Ernman anser att detta förminskar hennes dotter och andra engagerade ungdomar som trots allt ska leva på vårt förorenade jordklot i framtiden.

Ernmans självbiografi ”Scener ur hjärtat” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

”She is just like us” – Malala Yousafzai intervjuar flyktingar

”In July, I was invited to a movie called ”He Named Me Malala”. I went with a dozen friends from school, all refugees.

After the film, we went to a lunch and were shocked when Malala walked in to join us. It felt as if we were meeting a movie star! But then she sat down and started asking us questions, and I realised, She is just like us.” (p. 89)

Malala Yousafzai är en kvinnorättsaktivist från Pakistan och den yngsta nobelpristagaren för Nobels fredspris. Hon blev skjuten 2013 av talibanerna efter att hon protesterat mot regimen genom att stå upp för flickors rättighet att gå i skolan.

I denna bok intervjuar Yousafzai nio unga tjejer som alla tvingats fly från sina hemländer på grund av förtryck och våld. Boken är uppdelad i två delar. Hon inleder med en förkortad version av sin egen flykt och sedan berättar hon varje tjejs historia i korta kapitel.

Den första tjejen är Zaynab som berättar i kapitlet ”Why me and not her?” hur hon flydde från Yemen till Egypten och sedan till slut till USA. Hon fick uppleva bland annat bombhot och blev utslängd hemifrån när hon insjuknade i tuberkulos. Hon skiljdes från sin syster Sabreen när systern av okända anledningar fick avslag på sin ansökan.

I nästa kapitel ”No Turning Back” berättar Sabreen sin historia, hur hon och hundratals andra flyktingar tvingades fly i små fiskebåtar. Detta kom som en chock för Sabreen som hade blivit utlovad en rymlig båt med tre måltider om dagen. Detta visade sig vara långt ifrån sanningen då busschauffören täckt för fönsterna i bussen, skrek åt dem att hålla tyst, hotade dem med en kniv och rånade dem i slutet av bussfärden för att kunna försörja sin familj. Sabreen fick en panikattack när de skulle på den alldeles för trånga fiskebåten och fick bli buren ombord.

En annan tjej som Yousafzai intervjuade var Marie Claire från Kongo-Kinshasa som flydde först till Zambia och sedan till USA. Hon minns inte mycket av sin tidiga barndom i Kongo-Kinshasa förutom att de ständigt var på flykt på grund av kriget och sov i buskarna.

Hon berättar om mobbningen och rasismen hon utsattes för i Yemen. Flyktingar var inte välkomna men familjen hade inget val. En natt bröt en grupp maskerade män in sig i deras hem och våldtog och misshandlade hennes mor till döds. Modern offrade sig för att skydda Marie Claire och hennes syskon. Pappan blev också svårt misshandlad men lyckades av ett mirakel överleva sina skador.

Marie Claire och hennes familj flydde senare till USA och hon blev den enda i sin familj som fått högre utbildning än grundskolan. Hon fick möjligheten till ett bättre liv, både tack vare möjligheten till utbildning men också hennes egna ambitioner och hårt arbete.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska. Läs också Malalas självbiografi som även finns i lättläst format. Se också den filmatiserade versionen ”He Named Me Malala”.

En romantisk sommar i New York

”God, Arthur.” He kisses me. ”Te quiero. Estoy enamorado. You don’t even know.”

And I don’t speak a word of Spanish, but when I look at his face, I get it” (p. 294)

 

”What if it’s us” är en ungdomsroman med HBTQ-tema. Boken är ett samarbete mellan Becky Albertalli (författare till Love Simon) och Adam Silvera (författare till They both die at the end). Båda författarna är stora inom ungdomsgenren och Albertallis bok har nyligen filmatiserats.

Berättelsen följer huvudkaraktären, den judiske Arthur som besöker New York under sommaren. Han är en drömmare och tror på att ödet ska para ihop honom med den rätta killen. Av en slump träffar han katoliken Ben från Puerto Rico som bär på en stor kartong med sin ex-pojkväns tillhörigheter. Ben vill bli av med lådan men får kalla fötter och har svårt att släppa taget. Ex-pojkvännen var otrogen men ville inte avsluta förhållandet, vilket ger Ben skuldkänslor.

Arthur och Ben börjar småprata och flörta med varandra men innan Arthur hinner be om hans telefonnummer blir de avbrutna av ett frieri med en hel parad med orkester. Arthur tappar bort Ben i kaoset men är fast besluten att hitta honom igen och bjuda ut honom på en dejt. Han påbörjar ett mer eller mindre misslyckat detektivarbete med sina polare för att hitta Ben igen…

Författarna skriver var sin karaktär; Albertalli skriver Arthur och Silvera skriver Ben. Det märks i texten vem som skrivit vem men historien flyter trots detta bra ihop. Författarna har baserat karaktärerna på sina egna erfarenheter. Arthurs religion är reformistisk judendom och han har också ADHD. Albertalli kommer själv från samma bakgrund och arbetar som psykolog för ungdomar.

Silvera är homosexuell och från Puerto Rico, precis som karaktären Ben. Identitet och fördomar är ämnen som diskuteras i romanen då Ben är ljushyad och har begränsad kunskap inom det spanska språket, vilket medför att han inte passar in på den stereotypa bilden av personer från Puerto Rico. Detta leder till diskussioner mellan pojkvännerna då Ben uppfattar vissa av Arthurs tanklösa men oskyldiga kommentarer som mikroaggressioner gentemot hans härkomst.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska. Om ni är intresserad av att läsa fler böcker av Albertalli och Silvera, finns de i regnbågshyllan som fokuserar på litteratur med HBTQ-karaktärer.