Sjöhästar

”Du behandlar vår kärlek som om det vore en form av estetiskt utövande. För dig är kärlek en fantasi som du konstant måste förverkliga genom att klä i ord. Men jag är här, Nilo! Jag är för fan en person!”

 

”Sjöhästar” är en unik berättelse skriven av slam-poetry mästaren Niklas Mesaros.  Poetry-slam är när man tävlar om att läsa upp poesi högt i max 3 minuter och är en blandning mellan teater, monolog och stand-up. Mesaros bakgrund märks i boken, då språket är symboliskt och ofta mycket blommigt.

Berättelsen handlar om två icke-binära transpersoner Nilo och Nasim, ett par i 20-årsåldern som har varit tillsammans i 5 år men inte längre älskar varandra. Mesaros har valt att skriva boken i första person då Nilo som är berättarrösten benämns i jag-form och Nasim i du-form. Även könsneutrala pronomen används som ”en” istället för ”man” och ”hen” istället för ”han” eller ”hon”. Könsöverskridande uttryck nämns som användning av glittrig ögonskugga m.m.

”Vad läsaren inte vet är om den handlar om två killar, två tjejer eller om en tjej och en kille, eller två ickebinära. Jag tror inte det gjorts tidigare, jag har i alla fall inte ramlat över nån bok som undviker att könsbestämma karaktärerna.” – Niklas Mesaros, ”Jag attraheras av feminina killar och maskulina tjejer”, intervju med QX

Vi får följa Nilo under den sista veckan i hens relation med Nasim, innan de gör slut. Nilo framstår som en osäker individ som är emot att döma andra människor men motsägelsefullt nog också själv är väldigt dömande. Hens mindervärdighetskomplex är dock till viss del förståeligt då hen både får utstå trakasserier och blir vid ett tillfälle överfallen på tunnelbanan av ett gäng som består av fulla fotbollshuliganer.

Nilo är också extra utsatt på grund av hens utländska härkomst eftersom pappan flydde från Budapest till Sverige med familjen. Även flyktingarnas perspektiv lyfts fram via Nilos vän Anya som är muslim och har tvingats fly till Sverige.

När hon visar sig vara dödssjuk och inte har någon familj som bryr sig blir dock melodramat med Nasim mindre viktigt i Nilos ögon, då hen börjar se på tillvaron med andra ögon och blir tvungen att konfrontera både sin egen och Anyas dödlighet. Boken handlar på så sätt delvis om privilegier både de som Nilo inte har som icke-binär transperson men samtidigt också åtnjuter som en fullt frisk svensk medborgare.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via E-lib och som talbok med text via Legimus.

Om ni är intresserade av att läsa fler böcker om icke-binära karaktärer (Mesaros har fel i att de inte finns!) kan ni även hitta dessa titlar i vår regnbågshyllan:

10 år efter Utøya

”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart.  I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans.  (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)

”10 år efter Utøya – Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” är Ali Esbatis självbiografi som handlar om hans upplevelser vid terrorattentatet på den norska ön Utøya, 22 juli 2011. 69 personer dödades och 110 personer skadades av terroristen Anders Behring Breivik. Gärningsmannen hade klätt ut sig till en polis för att lura sina offer.

Esbati är politiskt verksam inom Vänsterpartiet. Den 22 juli höll han en Powerpointpresentation för ungdomarna i lägret. Esbati är född i Iran och kom till Sverige 1986 men bodde under en tid i Norge.

Hans föredrag handlade om hur politiken i Sverige skiljer sig från Norges. Han tog bland annat upp ett citat från en bok, Det sovande folket, utgiven 1993, som Moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt hade skrivit. I boken skriver Reinfeldt att svenskarna är ”mentalt handikappade” som tror att politiker kan skapa välfärd.

”Det är flera som har kommit fram och undrar om det är möjligt att få Powerpoint-bilderna från föredraget tillsänt per e-post. Det ska gå nio år innan jag öppnar presentationen igen. Datorn anger att powerpointfilen senast är ändrat den 22 juli 2011, klockan 16:26. Jag googlar namnen. Det tredje namnet hittar jag på listan över dem som miste livet på Utøya. Ålder, 18.” (sid 26)

Efter föredraget är ungdomarna mest intresserade av kvällens disco och Esbati hör några konstiga ljud men antar att det bara är en köksmaskin som krånglar. I efterhand inser Esbati att det var skotten från Breiviks pistol. Han går förbi Storsalen där föreståndaren på ön, Monica Bøsei höll ett föredrag på scenen. Hon blev det första offret.

Breivik, som hade en falsk polislegitimation, hade samlat en grupp och påstod att han skulle göra en rutinkontroll eftersom den norska regeringen blivit bombad samma dag (det var han själv som låg bakom det attentatet). Breivik börjar skjuta och dödar flera personer och jagar efter de som flyr.

En kvinna kommer inspringandes i salen som Esbati befinner sig i. Hon skriker att alla måste fly. Ute på ön ser han flera skadade ungdomar som blivit skjutna av Breivik ett flertal gånger och blöder. I en glänta ser han en söt blond flicka som ser ut som en älva. Hon faller till marken och Esbati hinner inte hjälpa henne då Breivik uppenbarar sig i skogen.

Esbati har ingenstans att fly, följer en väg som ironiskt nog heter Kärleksstigen och springer ut i vattnet. Han lägger sig på mage i fjorden och klarar sig precis undan eftersom terroristen väljer en annan väg.

Efteråt försöker Esbati värma sig tillsammans med en grupp som består av flera personer. Bland dem finns två rädda småbarn som Esbati försöker trösta. Han försöker be om filtar till de frusna barnen på norska när polisen äntligen dyker upp men säger fel vilket de tyckte var roligt.

Mardrömmen är dock inte över. Esbatis dåvarande sambo den norska journalisten Marte Michelet blev också mordhotad av Breivik som anklagade henne för att vara ”kommunist”. Även deras dotter blev en måltavla för rasisterna trots att hon var nyfödd.

Esbati blir tecknad som en apa av en rasistisk satirtecknare. När han besöker badhuset med dottern som ska lära sig att simma får de utstå mikroaggressioner vilket utlöser en panikattack i poolen då han lider av PTSD efter attentatet.

Breivik blev fängslad och diagnostiserades med paranoid schizofreni på grund av hans ”inbillade tankevärld”. Esbati trycker på att dådet var politiskt och dessa ideologier fortfarande finns bland oss, särskilt på sociala medier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok på Legimus 19 januari.

En förbjuden film om mänskliga rättigheter

”Jag kommer aldrig att förlåta Lindas mördare. De är obildade människor, de förstör religionen.

Ibland vill jag bara skrika men jag kan inte.”

 

”Papicha” (algerisk slang för ”cool brud”) är en viktig film som utspelar sig under 90-talets Algeriet. De muslimska extremisterna har ockuperat landet och för med sig sin negativa kvinnosyn. Kvinnorna får inte längre klä sig hur de vill och blir tvingade att följa en massa godtyckliga regler som egentligen inte har något syfte. Bland annat får de inte sjunga eller stå upp medan de dricker eftersom Satan alltid tittar.

Filmen som är regisserad av Mounia Meddours, har delvis självbiografiska inslag. Handlingen är hämtad från verkligenheten vilket har lett till att filmen censurerats i hemlandet trots Oscars-nomineringen.

I filmen får vi följa 18-åriga Nedjma (smeknamn ”Papicha”) som är en ung tjej som bara vill leva som vanligt. Hon smyger iväg på förbjudna fester där hon säljer sina hemmasydda klänningar. Trots att kvinnorna måste täcka håret och bära slöja eller burka numera, låter inte Nedjma detta stoppa hennes dröm om att bli designer.

Nedjma går på ett universitet som endast har kvinnliga studenter. Männen i hennes omgivning förtrycker Nedjma och hennes väninnor. Hon får höra att utbildning och att själv välja sina kläder är en synd. Det sexuella våldet är alltid närvarande då männen förtrycker med våldtäkt, pistoler, affischer som uppmanar till att bära burka och till och med läkemedel i maten som ska minska sexlusten och på något vis göra kvinnorna mer följsamma.

En av Nedjmas väninnor blir bortgift med en man som hennes manliga släktingar valt ut men inser att hon är gravid med sin hemliga pojkvän. En annan väninna blir misshandlad av sin pojkvän när han inser att hon skaffat sig en utbildning och går på universitetet.

Männen är dock inte de enda förövarna i filmen då även beslöjade kvinnor klädda i svart predikar samma budskap istället för att stötta sina medsystrar. Vi får se kvinnorna attackera Nedjmas franska lärare mitt under en föreläsning eftersom de anser att arabiska är det enda språket som Allah godkänner och bryter sig in i Nedjmas lägenhet mitt i natten. Även ett mord sker i filmen och då är förövaren en kvinna i burka som också är extremist.

Trots det ständiga hoten som hänger över Nedjma bestämmer hon sig för att hålla en modevisning på universitetet med klänningar sydda av slöjor för att framföra sitt budskap och protestera mot orättvisorna. När allt verkar gå bra och alla tjejerna har roligt stormas modevisningen av beväpnade män och Nedjma förlorar flera vänner.

Extremisterna är villiga att göra allt för att tysta ned kvinnorna, även om det innebär att gå över lik. Tyvärr, är detta inte fiktion då detta är en självbiografisk berättelse och den verkliga Papicha fått sin film censurerad. Kampen för kvinnornas rättigheter fortsätter, även 30 år senare.

Filmen finns på vårt bibliotek och som e-film via Cineasterna.

I Wish You All The Best

”It’s hard to explain not being confident in your own body. It just feels wrong, but only you seem to really know just how and why it feels that way.”

 

”I Wish You All The Best” är en engelsk ungdomsbok om en 18-årig icke-binär transperson som heter Benjamin (Ben). Boken är skriven av Mason Deaver som själv identifierar sig som en icke-binär transperson.

Efter att Ben kommit ut till sina kristna föräldrar blir hen utslängd hemifrån. Trots att det är vinter och kallt ute får Ben inte hämta varken skor eller jacka och har inget annat val än att kontakta sin syster Hannah som hen inte haft kontakt med sedan hon stack hemifrån för 10 år sedan.

Ben försöker börja ett nytt liv och ansöker till en ny skola för att avsluta sin gymnasieexamen. Hen saknar förebilder och vänner att anförtro sig åt, med undantag av en muslimsk internetkompis, Mariam som också identifierar sig som icke-binär. Ben är imponerad av internetkompisen som gör videos på YouTube där hen bär både hijab och rött läppstift. Alla kommentarer på hens videor är dock inte snälla även om många, inklusive Ben själv, ser Mariam som en stark personlighet.

Även om systern och hennes man har svårt att anpassa sig till att Ben numera vill bli sedd som en ”hen” istället för en ”han”, försöker de ändå stötta så gott de kan. På skolan vågar Ben dock inte vara öppen med sin rätta identitet, vilket tyvärr leder till att Ben ofta blir felkönad då de tror att hen bara är en androgyn kille. Ben vågar inte heller säga emot systern när de är ute och shoppar kläder då hon tågar in på männens avdelning och väljer ut en skjorta åt Ben som hen egentligen inte vill ha på sig. En prickig sommarklänning lockar Ben men hen vågar inte eftersom hen känner att folks fördomar är för jobbiga.

För att bearbeta sina upplevelser börjar Ben gå i terapi. Situationen börjar se lite mer hoppfull ut när Ben blir kompis med en mörkhyad bisexuell kille på skolan som heter Nathan. Hen får vara med i Nathans kompisgäng och blir inbjuden på fester men har svårt att passa in. Tacksamt nog är Nathan förstående och en romans börjar spira mellan de två vännerna.

Ben hittar även tillflykt i konsten och uttrycker sina innersta känslor med abstrakta droppmålningar och teckningar. Eftersom hen är väldigt begåvad, ber bildläraren hen att hålla en konstutställning på skolan. När allt verkar börja gå bättre dyker Bens föräldrar oväntat upp på konstutställningen…

Boken finns tillgänglig på engelska på vårt bibliotek.

Det andra könet

”Det går inte att vara sig själv som kvinna i den här världen, man måste gömma sig  och kompromissa, annars kommer dom efter en, så är det bara. Dom hyllar målningarna för att dom tror att det är en kille som gör dom, men tror du reaktionerna hade varit likadana om det var en brud?”

 

”Paradiset ligger under mammas fötter” är Gina Dirawis debutroman. Titeln är ett citat från profeten Muhammed. Dirawi berättade på bokmässan 2020 under seminariet ”Våga skriva en bok!” att hon tolkar citatet som feministiskt eftersom det talar emot patriarkatet. I hennes berättelse har hennes karaktärer väldigt olika och komplicerade relationer med sina mödrar vilket påverkar dem och formar deras identiteter.

Dirawi är mest känd som  programledare, komiker, artist och skådespelare. Hon är född i Sverige men har har palestinska rötter. Dirawi är känd på YouTube för sina satiriska videoklipp som fokuserar på feminism och stereotyper angående invandrare och muslimer. Tyvärr har hon också blivit mordhotad flera gånger av personer som inte accepterar hennes åsikter. Hon blev även hotad av kristna svenska tittare då hon var jul värd under julen 2015 eftersom hon är muslim.

Berättelsen handlar om två muslimska tjejer Mona och Mila och utspelar sig växelvis i Norrland och i ett palestinskt ”ghetto” i Beirut. Dirawi tar upp fler viktiga ämnen i boken som feminism (från olika perspektiv), främlingsfientlighet, kulturell appropriering, sexuella trakasserier, arrangerat äktenskap, hedersmord och psykiskt ohälsa.

Mona och Mila är varandras extrema motsatser. Mona är en bisexuell liberal feministisk konstnär som protesterar mot pariakatet med sin uppseendeväckande och vulgära konst. Mona är en duktig muslimsk flicka som bär hijab, har otroligt höga krav på sig själv och siktar på att komma in på läkarlinjen. Trots sin vänskap ser tjejerna varandra som överdrivna extremister.

När Mila misslyckas med att komma in på läkarlinjen, får hon en psykos och försöker ta livet av sig genom att köra in i ett träd. Medan detta sker ber Monas mor, som är dödligt sjuk, att bli begravd i ett palestinskt flyktingläger. Mona beger sig utomlands utan att Mila är medveten om detta vilket leder till att hon känner sig övergiven, vilket i sin tur försvårar hennes psykiska ohälsa. Hon blir inlagd på psyket men fortsätter förneka sina problem och ser ned på de övriga patienterna.

Samtidigt får vi följa Nour som är Monas släkting i Beirut. Staden är fylld av korrupta män som styr kvinnorna med en järnhand. Hedersmord och våldtäkt är vanligt i lägret och det är alltid kvinnorna som får skulden eftersom de inte har samma rättigheter som männen. Mona får inte ens närvara vid sin egen mors begravning på grund av att hon är tjej och blir tvungen att klättra upp på en balkong med en kikare för att se sin mor bli nedsänkt i marken av främmande män.

När Mona protesterar mot orättvisorna genom att måla en satirisk väggmålning av en av tyrannerna, blir hon viral på internet vilket leder till upplopp i staden. Straffet blir att kvinnorna inte längre får gå ut själva utan manligt sällskap, vilket Nour och Mona inte kan acceptera. De planerar en kupp och skaffar fram vapen för att lura förövarna att konstnären blivit skjuten men allt går inte som planerat. Nour, som är lesbisk och bitter över att hennes flickvän blivit bortgift till en utländsk äldre man, vill använda dessa vapen för att hämnas istället.

”Paradiset ligger under mammas fötter” är trots de allvarliga ämnena som Dirawi diskuterar en humoristisk berättelse. Författaren använder sig av mycket galen humor och sätter sina karaktärer i absurda situationer och diskussioner. Kulturkrockar sker men samtidigt med glimten i ögat. Observera dock att boken innehåller en hel del grafiska beskrivningar om kroppsliga vätskor, svordomar, självskadebeteende och självmord.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

Islamofobins offer

”Kärlek, hat och andra filter” av Samira Ahmed

Huvudpersonen Maya Aziz är sjutton år och bor i USA tillsammans med sin indiska familj. Mayas föräldrar är djupt troende muslimer och stödjer arrangerat äktenskap. De anser att Maya bör välja att gå på ett universitet i närheten av dem och gifta sig med en muslimsk kille av deras tycke.

Maya älskar sina föräldrar men har i smyg sökt till ett universitet i New York. Hennes stora passion är att filma dokumentärer och hon hoppas kunna utveckla sina färdigheter på filmutbildningen. Hennes moster som också brutit mot familjens konventioner och valt att inte gifta sig stöttar Mayas val och lyckas till slut övertala föräldrarna att låta Maya följa sina drömmar.

Då Mayas situation verkar ha vänt, inträffar en tragedi som skakar om samhället. En terrorattack sker mot ett köpcenter och flera personer blir svårt skadade och omkommer. Terrorattacken utfördes av en amerikansk extremist vars budskap var att stoppa invandringen men misstankarna riktas felaktigt mot en invandrare från Egypten vid namn Kamal Aziz.

Eftersom Maya delar efternamn med den oskyldigt anklagade blir hon trakasserad och mobbad på skolan av sin rasistiske klasskamrat Brian. Mobbningen börjar med verbala attacker men övergår snabbt till fysisk misshandel. Mayas pojkvän Phil bevittnar misshandeln och hamnar i slagsmål med Brian då han försöker försvara henne. Även Mayas familj blir trakasserad då de får en tegelsten inkastad på tandläkarkliniken som de driver tillsammans.

Phil blir, trots sitt civilkurage, anklagad för misshandel och arresteras av polisen. Mayas föräldrar blir paranoida och tar tillbaka sitt löfte om att hjälpa till att finansiera Mayas filmutbildning. De börjar kontrollera henne ännu hårdare i rädsla att något ska hända deras dotter igen. Maya är bestört och vet först inte hur hon ska konfrontera situationen men kommer sedan på att hon kan använda sina kunskaper som dokumentärfilmare för att få pojkvännen friad från misstankarna.

Boken visar på en slags dominoeffekt, hur ett brott kan leda till fördomar och diskriminering av vissa grupper. Boken tar också upp hur media framställer de muslimska terroristerna i kontrast med de ljushyade. När det framkommer att förövaren är ljushyad försvinner terroriststämpeln snabbt och vi får ta del av diverse snyfthistorier från hans barndom.

Boken är delvis baserad på författarens egna erfarenheter som själv är född i Bombay men bott större delen av sitt liv i USA. Boken finns tillgänglig på både svenska och engelska samt som talbok via Legimus.