Etikett: mörk

Publicerat

Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.

Publicerat

Wilder Girls

”There used to be horses, four of them, but early in the first season, we noticed how the Tox was starting to get inside them like it got inside us, how it was pushing their bones through their skin, how it was stretching their bodies until they screamed. So we led them out to the water and shot them.”

 

”Wilder Girls” är en dystopisk skräckroman med lesbisk romantik. Boken har jämförts med ”Flugornas herre” men med ett starkare kvinnoperspektiv. Skillnaden mellan böckerna är att ”Wilder Girls” fokuserar mer på överlevnad än grupptryck och makt.

Berättelsen utspelar sig i en dystopisk värld där alla har insjuknat i den fiktiva sjukdomen Tox. Huvudpersonen Hetty går på en flickskola som ligger på en isolerad ö när pesten bryter ut.  Tjejerna insjuknar när de kommer in i puberteten men sjukdomens symptom är individuella. När de insjuknar blir deras kroppar förvridna; vissa får fjäll och andra får fler kroppsdelar som två ryggrader.

I början av berättelsen har sjukdomen varat i två år och spritt sig som en pandemi. Inte bara människorna har blivit infekterade utan även djuren har börjat sprida smittan. Lärarna har dött i sjukdomen, vilket medför att tjejerna delar in sig i grupper för att slåss om de få resurser som de har kvar.

Hetty har ingått i en pakt med två andra tjejer Byatt och Reese. Reese var förr en söt blond tjej och skolans skickligaste prickskytt men har nu långsamt börjat förvandlas till ett monster med silverfjäll. Hennes hand har blivit vass som en kniv, vilket ger henne ett starkt övertag över de andra tjejerna när de brottas för att vinna mat och andra nödvändigheter. Hon bär på en stark inre ilska som hon har svårt att kontrollera vilket leder till våldsamma utbrott.

Skolan har isolerat de sjuka tjejerna och satt dem i karantän. När Byatt försvinner spårlöst, bestämmer sig Hetty för att leta efter henne och börjar så småningom inse att flickinternatet döljer något.

Romanen har fått viss kritik för att den slänger in läsaren i berättelsen på en gång istället för att redogöra hur sjukdomen uppkom. Pandemin som drabbat karaktärerna förblir ett mysterium men kan också tolkas som en metafor för puberteten och kanske till och med dysmorfofobi (att ha extrema komplex för hur ens kropp ser ut). En del av tjejerna har däremot accepterat sina förändringar och diskuterar att de vill behålla dem efter pandemin är över eftersom de är nöjda med sin kroppar även om de inte är perfekta.

Berättelsen handlar delvis om sexualitet då Reese och Hetty är bisexuella och attraherade av varandra men romansen är inte där berättelsens fokus ligger. Detta kan däremot ses som något positivt då det behövs fler genreböcker med HBTQ-karaktärer.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska. Observera att boken innehåller en hel del grafiska beskrivningar.

Publicerat

En mörk berättelse om krigets gråzoner

”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)

 

Agota Kristof (f. 1935 – d. 2011) var en exilförfattare från Ungern som skrev för att överleva. I sin självbiografi ”Analfabeten” berättar hon om flykten från sitt hemland efter Ungernrevolten 1956. Av alla sina personliga tillhörigheter prioriterade hon att ta med sig en tjock ordbok och en anteckningsbok. Kristof skrev flera politiska texter, i hopp om att kunna skapa en förändring i samhället.

Hon kunde inte överleva genom att skriva på sitt modersmål ungerska utan var tvungen att översätta sina texter ord-för-ord på franska. Kristofs unika sätt att skriva har influerat många författare bland annat den japanska författaren Haruki Murakami som skriver både på sitt modersmål och engelska. I sin självbiografi ”Författare till yrket” berättar Murakami om hur han influerats av Kristof:

”Franskan var ett främmande språk hon hade lärt sig som vuxen (eller snarare blivit tvungen att lära sig). Men genom att skriva på ett främmande språk lyckades hon skapa en helt egen, ny litterär stil. Den fina rytmen i de korta meningarna, det enkla, raka uttryckssättet, de exakta beskrivningarna utan eftertänksamma utvikningar. Ändå lyckades hon skapa en gåtfull atmosfär, en känsla av att något mycket viktigt som inte är utskrivet döljer sig i texten.” (sid 36, Författare till yrket, Haruki Murakami)

Det abstrakta, det som inte står utskrivet, utan ligger dolt mellan raderna är precis det som utmärker Kristofs trilogi som innefattar tre kortromaner; ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Trilogin är en mörk fiktiv berättelse men är också ett vittnesmål på krigets grymhet från en överlevares perspektiv. Fokus ligger på hur människan påverkas av trauma och på gråzonerna mitt emellan, hur ett offer kan övergå till att själv bli en förövare. Vem är det då som bär skulden?

Den första romanen ”Den stora skrivboken” handlar om tvillingarna Lucas och Claus som flytt från den fiktiva ”Stora staden” för att komma undan krig och svält. Modern överger dem och lämnar dem hos deras mormor, ”Häxan”, en elak kvinna med alkoholproblem och dålig hygien.  Pojkarnas far antas vara vid fronten och hans öde är ovisst. Tvillingarna bestämmer sig för att föra en krigsdagbok över den absurda och grymma tillvaron. Pojkarna visar sig så småningom vara opålitliga berättare, de fyller dagboken med lögner.

Lucas och Claus anpassar sig efter krigssituationen; de blir emotionellt avtrubbade och förfäras inte längre av grymheterna som sker runt omkring dem. De härdar sig genom att slå varandra och ”öva krig” genom att svälta sig och ligga stilla i flera timmar. ”Häxan” och andra förövare blir galna på tvillingar. De känner äckel men kanske ändå en gnutta beundran gentemot bröderna som vägrar att vara offer och vika sig. Trots detta finns det empati för de utsatta och svaga begravt djupt inne i pojkarna. Bland annat hotar de med att offentligt skämma ut byns präst som utnyttjat den fattiga grannflickan ”Harläppen” sexuellt, om han inte hjälper henne och hennes svältande familj ekonomiskt.

Den första delen slutar med att tvillingarna separeras från varandra efter att Claus flyr över gränsen genom att använda deras fars lik som sköld för att undvika elstängslet. I efterhand blir det alltmer oklart om detta verkligen skedde eller om Lucas lider av en psykos och bara föreställt sig detta då han inte längre kan skilja på sanning och lögn. Finns det egentligen bara en tvillingbror? Och vem av dem är i så fall den riktiga? Detta är en fråga som aldrig besvaras utan är öppen för läsarens tolkning.

Agota Kristofs självbiografi ”Analfabeten” är mycket kortfattad med sina 52 sidor men är intressant läsning för att få ökad förståelse för trilogin och dess budskap. Hela trilogin finns tillgänglig på vårt bibliotek som samlingsvolym och som talböcker via Legimus.